Proggiga barnböcker del 5: Max Svensson Lurifax.

Ahh! Sven Wernström igen. Den här gången i sagoform.

Max Svensson Lurifax (1972) innehåller flera av sagans klassiska komponenter: ung föräldralös pojke ger sej in till stan för att söka lyckan. Tack vare sin fiffighet och finurlighet – och cynism – lyckas han hitta lyckan. Genom att exploatera de erfarenheter han gör blir han stans störste reklamare och alla kapitalisters gunstling.

Men han förlorar flickan. För flickans mamma blir fattig och flickans pappa blir arbetslös när priset höjs på varorna och varorna blir sämre på grund av Max listighet.

På väg in till stan träffar Max några barn som plockar blommor till sin mamma ”för att vi tycker om vår mamma”. Uppsökt av direktör Prylberg skapar Max Mors dag:

Överallt stod det:

PÅ SÖNDAG ÄR DET MORS DAG!
Alla som tycker om sin mor måste ge he henne en pryl i present!

Alla människor läste skyltarna. De kunde ju knappast låta bli, eftersom skyltarna fanns i varenda affär på varenda gata. De flesta förstod att det bara var skoj. Det kan ju inte finnas någon dag som heter Mors dag. Många förstod att det bara var direktörerna som försökte lura dem.

Men människorna kunde ju inte vara säkra på att deras mammor också förstod det. Mamma kanske skulle bli ledsen, om hon inte fick någon pryl i present. Andra mammor skulle kanske få presenter. Därför var det nog säkrast att köpa något.

Och folk köpte.

På samma vis utnyttjar Max andra iakttagelser han gör. En fattig gumma han möter lägger alltid en mandel i vattgröten så barnen ska tycka det är roligare att äta. Max tipsar direktör Flingberg att lägga en leksak i flingorna.

En liten flicka han möter kan inte låta bli att plocka smultron varje gång hon går till källan för att hämta vatten. Max tipsar direktör Matberg att ställa mjölk och bröd längst in i affären så att folk inte kan låta bli att stanna och handla.

Och så startar han sin lurifaxfirma, misstänkt likt ett reklamkontor, och köper en Jagga Super Sport.

Med avstamp i en klassisk sagovärld, förlagd till Förr-i-tiden, med gamla gummor och vattgröt och vattenkällor, förs vi in i den Stora Staden där Max skaffar fräcka moderna solglasögon och kränger tandkrämen Ajfanol.

Bilderna – av Helena Henschen, konstnär i den naivistiskt vänsterintellektuella genren – visar en värld med lika många moderna artefakter (främst cigaretter – boken är för fan från sjuttitalet!) som klassiska luffarattribut från Paradis-Oskars sorglösa dagar (fällkniv, vadmalsbyxor, knyte på en pinne).

Max Svensson Lurifax är en ovanligt underhållande odyssé över det kapitalistiska samhällets framväxt och drivkrafter.

Lite jobbigare blir det med den obligatoriska, nässkrivna, naivt imperativa slutklämmen. Den lämnar, som alltid, en fadd eftersmak i munnen och nån krampartad muskelförtvining i knytnäven.

Hoppsan! Vad hör jag? Tror du inte att den här sagan är sann? Jo det kan du lita på! Fråga mammor och pappor och tanter och farbröder så ska du få höra!
Fråga om inte allting blivit dyrare.
Fråga om inte luften är dålig av all rök från skorstenarna.
Fråga om inte allting bara blir sämre och sämre.
– Jodå! kommer de att säga.
De kanske inte vet varför det har blivit så här. Men det vet ju du. Så nu kan du berätta för dom.
Tänk vad förvånade de ska bli. Kanske blir de arga också. Det kan bli riktigt spännande. Då får vi se vad som händer.