Proggiga barnböcker del 34: Med Charlotta och farbror Knut på ålderdomshemmet.

När jag var liten var det vanligt med fotoböcker. På svartvita bilder fick man följa nåt barn som man ytligt sett kunde relatera till – oftast hade de också hår och armar och ben – när han eller hon storögt besökte en tandborstfabrik eller blev klämd på pungen av en läkare. Ibland var det ett blint eller utvecklingsstört barn.

Det var böcker med pedagogiska ambitioner. Vi skulle få veta hur tandborstar blev till eller hur det var att inte se. Och har man nåt så Viktigt att lära ut behöver man naturligtvis inte sänka sej till underhållningens eller spänningens låga nivåer.

Ofta fanns ett slags folkhemskramande agenda: titta hur perfekt sjukvården fungerar! Titta vilken valuta du får för dina föräldrars skattepengar!

Boken ”Med Charlotta och farbror Knut på ålderdomshemmet” (1975) visar fram två saker:

1) hur mysig och människovänlig den svenska åldringsvården är,

2) hur självklart en femårig flicka umgås med en gammal farbror som inte är en släkting utan att nån tycker att det är suspekt.

Allting är trevligt och roligt på ålderdomshemmet. En femåring skräms inte av den kliniska lukten av död utan jublar när hon får stanna där hela dan:

Den osaltade och söndermosade maten ”mumsar” man och ”smaskar” man i sej:

Och gymnastiken är så rolig och skojig och festlig:

Och detta är väl inget att tycka nåt om. Måhända att verklighetsförankringen är noll, men Charlottas oförställda glädje över att hänga med sjukt gamla människor kan väl ses som ett föredöme. Och kanske var det trevligare på ålderdomshem just på sjuttiotalet (böckerna om Lotta i Hallonby påstår motsatsen), även om det ibland antyds en viss tristess:

Intressantast 2009 är egentligen att ingen ifrågasätter Knuts agenda. Varför vill han hänga med en femåring? Vad har han för lömska baktankar?

Såna frågor hade folk absolut ställt sej idag. 2009 har jag svårt att se att man hade publicerat bilder där en gammal man och en liten flicka helt chosefritt sover bredvid varann:

Författarna hade nog varit avsevärt mer vaksamma på allt som kan associera till fula gubbar:

Jag är ärligt talat inte säker på om man hade använt ett ord som låter så likt ett annat, mycket fult:

Den här bilden och bildtexten är jag helt övertygad om att man hade haft betänkligheter inför:

Men det där är relativt hypotetiskt. Idag skulle nog ingen bemöda sig att försöka sälja in den här bokidén – en flicka hänger med en gammal gubbe en hel dag! allt på hemmet beskrivs som mysigt! allt är i svartvitt! – till ett förlag.