Sjuttiotalet var inte bara tråkigt på det politiskt testuggande marxmässande rödgardistuniformkonforma viset. Det var också tråkigt på det socialrealistiska viset.
Hela långa dagen (1973) visar vad som händer när olika fyrkantiga föreställningsvärldar nöts mot varann. Dvs när först en såssepolitruk bestämmer att folk helst vill bo i stora mögelkuber av pissgul tegel eller avgasgrå betong, när sedan arkitekter utan yrkesheder ritar husen och när sen en tant bestämmer sej för att skriva en bok om hur det är att bo där. Trist+trist+trist=triss i tristess.
Det här är pre-Ebba Grön och pre-Noice. Det är uttråkade tonårsgäng som terrar Kärringen i tunnelbanan, kolkar whisky hemma hos klassens enda radhusbarn, smetar tipskupongstrycksvärta på varann och driver runt på stan och snattar.
Jag vet inget om författaren Gun Jacobsson, men när jag tittar på henne på baksidesbilden ser jag att hon verkligen vet vad hon pratar om när hon beskriver en håglös tonårstillvaro:
Och när jag sen dyker ner i några meningar på måfå så kan jag konstatera att detta är skrivet av en människa med örat tätt mot asfalten och tummen direkt mot ungdomens pulsåder:
– Vilket hålligång vi hade, va inte undra på att Risslans farsa höll på att få dåndimpen.
– Äh håll käften, kärringdjävul, svarar Pingo och flinar fräckt.
– Men o´kay då, kryp ner här, men jag varnar dej för att sparkas, för då sparkar jag iväg dej dit pepparn växer.
Detta är ingen dålig bok. Den skildrar ömsint förhållandet mellan trettonårige Pingo och hans fyraårige lillebror Tobben, som i likhet med alla andra barn på sjuttitalet har en ensamstående alkoholiserad mamma. Den manar också till förståelse och innehåller ett par väl gestaltade scener när Pingo fastnar i en hiss med Kärringen från t-banan utan gänget.
Men det är tonen jag reagerar på. Jag får som läsare absolut inte lov att dra några egna slutsatser. Redan baksidestexten upplyser oss pedagogiskt:
Egentligen är Pingo välanpassad till den miljö han växer upp i. [—]
Det är inget fel på Pingo, det är den miljö han växer upp i det är fel på. Där finns ingen plats för Pingo och hans jämnåriga, ingenting konstruktivt de kan företa sig, och för att ändå ge tillvaron lite spänning och innehåll busar de. I de flesta vuxnas ögon är de ligister, men Pingo är en känslig fantasifull grabb, skapad av sin miljö i sovstaden.
Tack för det, Gun! Och varför ska jag nu läsa boken? Och by the way: tyckte du och förlaget verkligen att detta var en insäljande baksidestext, perfekt anpassad för den tänkta trettonåriga målgruppen? Jag är trettitre och ganska härdad men somnade trots det några gånger under läsningen.
En annan sak som fascinerar – liksom när man läser Sjöwall-Wahlöö – är hur omhändertagande det samhälle som beskrivs och kritiseras ändå var. Pingo och hans gäng har trots allt tillgång till både fritidsgård och kvällsöppet bibliotek med engagerad bibliotekarie. Det har ju inte dom kids som bebor samma sovstäder – som står där dom står utan nämnvärd upprustning – idag.
Jag tror Gun Jacobsson ville väl. Hennes solidaritet med dem hon beskriver är total och det ska hon ha all kredd för. Att hon sen skrev en bok snarare för progressiva bibliotekarier än för just tonåringar får vi väl se som mindre lyckat.
Ulrika Good
Det värsta är att jag tror att jag läste skiten som tolv-, trettonåring, trots den avskyvärda införsäljningstexten.
Och tack för bilden på kidsens egen Gun. Den är helt fantastisk.
Anonymous
Jag läste inte den, men andra böcker av henne om tonåringa som blev med barn och fixade det galant. Peters baby tror jag en hette som handlade om att Peter tog hand om ungen, själv var han 16 år. Och sen tror jag att han blev dagisfröken så det fanns ett lyckligt slut. Tror det fanns en bok om hur babyn blev till som hette Peter och Lena.
Har du hittat klassikern ”Tack – håll käften”. Skulle vara kul att se vad du tycker om den!
Det var ju bara sån här skit till ungdomslitteratur för oss som är födda i början av 60-talet. Gissa om jag är avundsjuk på Harry Potter-generationen!
Mårten
Den här typen av böcker (triss i tristess) utgjorde en hel genre som vi som gick i mellanstadiet på åttiotalet tvingades läsa. Obegripligt tråkiga, omöjliga att relatera till och ingenting man någonsin skulle läst om man hade fått välja själv.
Ulrika Good
Det värsta är att jag tror att jag läste skiten som tolv-, trettonåring, trots den avskyvärda införsäljningstexten.
Och tack för bilden på kidsens egen Gun. Den är helt fantastisk.
Kristoffer Appelquist
Jag hatar verkligen socialrealistiska ungdomsböcker. Hatar. MEN, jag läste faktiskt Guns bok ”Tack- Håll käften” i precis rätt tid när jag var typ 13. Den skänkte mig förståelse om hur det är att komma till ett nytt land i en tid då jag själv gick runt i storstaden och var rädd invandrargäng. Det ska hon ha credd för. Även om hon väl är död sen ett tag tror jag..
Thomas E
”Det var ju bara sån här skit till ungdomslitteratur för oss som är födda i början av 60-talet. Gissa om jag är avundsjuk på Harry Potter-generationen!” Jag är själv född på 60 talet och det finns få saker som gör mig mer upprörd än mina generationskamraters ”Staffan Westerberg förstörde min barndom” gnöl. På biblioteket i byn där jag växte upp fanns naturligtvis sådan här litteratur men det fanns ju Horatio Hornblower också och Tolkien och Asimov.
Henrik
En komponent jag personligen alltid finner intressant i din serie om proggiga barnböcker är att de påminner mig om känslor och intryck jag troligen inte upplevt sedan barnsben.
Som barn kunde jag inte klassificera mitt obehag inför denna typ av material, men jag tror mig nu förstå att det handlade om mild existentiell ångest och en känsla av meningslöshet. Detta är ingen kritik av boken i fråga, eller – om rubriceringen mig tillåts – *genren* nordeuropeisk socialrealistisk sedelärande litteratur från 1970-talet, för detta obehag har för mig också alltid varit förenat med ett visst mått av fascination:
Jag vill minnas att min mor rynkade bekymrat på pannan när jag vid åtta års ålder lånade och sträckläste Christine F’s Banhof-Zoo heroindagbok ”Barnen i tunnelbanan”.
Den gamle ”Fantomen”-tecknaren Rolf Gohs publicerade under 70-talet en serie tecknade album titulerade ”Mystiska 2:an” som i ett pre-pedofilimedvetet Sverige redogjorde för de två puberterande pojkarna Sacho och Stefans äventyr i 70’s-Stockholm. Utöver att dessa gossar ständigt fick av sig kläderna i samband med att de löste olika mysterier (vilket jag antagligen inte var ensam om att inte reagera över, även om min ringa ålder kan sägas vara en personlig förklaring), kom även ett album där Stefan faller för grupptrycket och får en snedtripp på en ej namngiven drog och störtar sig ned från ett deprimerande höghus. Under Stefans sjukhusvistelse ger sig Sacho ut i den (sannolikt) överdramatiserat socialrealistiska stockholmsnatten med syfte att finna både förståelse och de ansvariga.
Ingen av dessa berättelser beskriver en tillvaro jag kunde känna igen mig i, men det gjorde inte heller några av de andra proggböckerna. Däremot drev de eländet till max, och som jag nu förstått, blev därför för mig som barn intressant källmaterial för att försöka utröna hur detta katastrofala lidande eventuellt kunde undvikas.
..och om man kunde lära sig undvika det allra eländigaste über-deprimerande livsödet som tunnelbanenarkoman borde det vara fullt möjligt att undvika ”Hela långa dagen”-situationen också.
Det märkligaste är kanske att denna typ av litteratur var så dominerande att detta framstod som en relevant frågeställning för mig som litet barn. Hade man riktig tur kunde monotonin emellanåt brytas med ”Linus på linjen”.
..om man såg myndigheternas samhällsinformation först.
Fredrik I
Oj, jag måste nu träda till Guns försvar. Jag läste boken när jag var sisådär 11-12 (efter rekommendation från en skolbibliotikare – surprise!) och tyckte den var jättebra. Jag är inte ironisk!
Särskilt minns jag faktiskt den scen du nämner, den där hissen fastnar. Jag tyckte det var fint när ”Kärringen” visade sig vara en riktig människa med riktiga känslor och ett riktigt namn (som jag iofs glömt). Och så minns jag att de kissade i mjölkpaket. Det kan man bli tvungen till om man blir kissnödig i en havererad hiss.
Kalle Lind
Henrik: jag köpte några Mystiska tvåan-album för bara ett par veckor sen. Bitvis lysande, särskilt grafiskt. Jag reagerade faktiskt varken på nakenhet eller socialrealism – tvärtom finns det påtagliga inslag både av fantasi och metanivåer – men visst doftar det sjuttital. Fast på ett i mina ögon positivt sätt: idén att inga ämnen är för svåra för kids och att vilken social fråga som helst kan kryddas till och användas som fond i en spänningsbrygd.
Henrik
Karl: Jag håller med dig. Jag har gillat Gohs alster sedan barnsben. Jag vet inte om du fått tag på ”Sacho, Stefan och langaren” – men detta är nog den enda av Mystiska 2:ans äventyr med en socialrealistisk komponent. Texten till detta äventyr är skriven av Janne Lundström (Redaktören för Agent X9, vilket i sig inte nödvändigtvis borde borga för ett socialrealistiskt perspektiv) så detta anslag bör nog inte tillskrivas Gohs alls.
Vad nakenheten anbelangar är juryn uppenbarligen ute. Vissa av mina serietidningsdiggande kollegor har ifrågasatt omfattningens berättigande, men kanske är vi bara offer för vår samtids (i min mening emellanåt missriktade) oro över barns säkerhet.
Oavsett ovanstående problemställning vill jag, i den mån jag kanske var otydlig ovan, klargöra att jag uppskattar både ”Barnen i tunnelbanan” och i synnerhet Rolf Gohs serier – varur bland annat följande suveräna men daterade Stockholmsslang etsat sig fast:
”Tjacka en dinka som inte funkar? Du kan ju inte vara riktigt navlad Sacho”
Malinka
Den här har jag aldrig läst men Peters baby! Den kommer jag väl ihåg – gjordes den inte som tv-serie? Jag har något svagt 70-talsminne av en kille i utsvängda jeans som skjuter en barnvagn.
Anne
Också jag var mellanstadie-elev på 80-talet. De progressiva bibliotikarierna fanns det nog gott om. Gissa om dom i fröjd köpt in dessa böcker till schemalagd ”gruppläsning” (växelläsning i smågrupper) med lagom enkelspårigt urval av titlar…
Speciellt ”Hela veckan är pappa borta” av Birgit Bergkvist minns jag rätt så väl eftersom som dom 11åriga litteraturkritiker vi var under mycket gamman dissade titeln och storyn med jämna mellanrum. Natirligtvis med sedvanligt hyssjande och tillsägningar från bibliotikarien.
Tack så nimla mycket för din käcka blogg och grattis till ditt pris!
Anonymous
Thomas – jovisst men det var när man hade läst ut alla de gamla klassikerna som bibliotekarien prackade på en progg-böckerna. Jag är för gammal för Staffan Westerberg men håller med dig om att det fanns ju avstängningsknapp på TV då med (fast ingen fjärrkontroll). Linus på linjen var ju underbar. Är det någon som minns de tjeckiska lerdockorna Patrik och Putrik förresten?
Tur att man inte gick i plugget på 80-talet och tvingades läsa eländet på skoltid, förresten. Det kanske var bättre förr i alla fall!!
Kalle Lind
Henrik: Janne Lundström var en intressant figur, med ena benet i en amerikansk actionserietradition och det andra i den svenska vänstern. Som fantomenförfattare förde han in kolonialismkritik, han skapade Johan Vilde (pojkboksaction med 1600-talskolonialism och slavhandel som fond) och skrev mycket riktigt manus åt det sista Mystiska tvåan-albumet. ”Stefan, Sacho och langaren” är avsevärt mer Ett anständigt liv än Rolf Gohs egna manus, som har en helt annan poetisk dimension.
Med Gohs vid skrivmaskinen andas äventyren av en bitterljuv melankoli, spänningen i att vara på randen av tonåren och ha en hel värld att utforska och rädslan att det snart ska vara förlorat. Med Lundström vid skrivmaskinen är det redan förlorat. Men jag gissar att det var ett beställningsarbete från nån myndighet.
F.ö. gör det mej glad in i hjärtat att så många har ett personligt förhållande till Gun Jacobsson. Innan jag satte tänderna i den här boken hade jag ganska grumliga intryck av henne. Nu vill jag läsa allt.
Peter N
Låt oss återkomma till nutidens barn och ungdomsliteratur om så där en 30 år och se hur den håller i tonfall och jargong. I princip är alla de socialrealistiska författarna idag bara bleka kopior av Jacobson, Wernström, Kullman, H-E Hellberg mfl.
Årets Astrid Lindgren-pristagare Sonya Hartnett får pris för at skriva denna typ av litteratur på engelska idag. Något motsvarande fanns inte internationellt då, så Sverige vara först.
”Avva & Nenne” ”Puss” ”Kram” ”Peter Baby”. Sex, utanförskap och solidaritet i en oemotståndlig mix. Alla läste de här böckerna och snackade om dem på 70-talet.
Visst var glasögonen rödare då, så var tidens tecken. Men vilken färg vi har idag kommer vi inte se förrän vi byter härnäst.
Ördög
Ack vilka minnen! Jag läste Hela långa dagen som följetong i Eos, en finlandssvensk ungdomspublikation som lättast kan beskrivas som vår egen variant av Kamratposten. Det var under åren 1979-80. Jag minns hur det på tidningens insändarsida publicerades bekymrade inlägg om det ymniga bruket av svordomar i skildringen. Jag kommer också ihåg hur Pingo våndades då han fick veta att hans fyllo till morsa skulle släpa hem en karl – det hade inte funnits nån karl i hemmet ”sen Tobbens farsa försvann”. Jag undrade varför författaren uttryckte sej så – om Tobben var Pingos brorsa borde Tobbens farsa också vara Pingos farsa! (Ja, jag var ganska liten då – mindre än Pingo, fast äldre än Tobben …)
Det har också gjorts en film om boken. Jag minns att den också visats i finsk TV – jag har dock inga konkretare minnen av den.
http://193.10.144.135/(S(oeko1a55fxehzcz1denn5eez))/movie.aspx?id=56615&view=6
Din parallell till Sjöwall-Wahlöö är intressant. Jag kommer att tänka på Göran Hägg, som i sin svenska litteraturhistoria konstaterar hurusom de ”samhällsproblem” som Sjöwall- Wahlöö lyfte upp i sin Beck-svit eller P.C. Jersild i Barnens ö nu i efterhand snarast framstår som en förlorad idyll. Något liknande kan nog sägas om den socialrealistiska barnlektyren. Var det inte så att det fanns en sympatisk ungdomsledare som hette ”Skägget” där på ungdomsgården? Och att Pingos skolfröken i egen person kom HEM till honom och undrade vad som stod på, när han inte dök upp i skolan mer? Och inte fördystrades den gråtrista mellanölsvardagen heller i nämnvärd av gruppvåldtäkter, rån, knark, hedersmord eller skolbränder …
Urban
Jag hoppas att du läst Peter Baby (1971). Jag har precis läst ut den och jag måste nog totalt sett säga att den är ganska bra.
En del saker är förstås konstiga – hur alkad fick en högstadiekille vara på sjuttiotalet egentligen? Men så ska man komma ihåg att Jacobson var proffsnykterist – hon var internationell PR-sekretare i PR, upplyser baksidan mig om. Och Peter kommer för den delen från en belastad miljö och röker följaktligen som en borstbindare.
Det är inte helt smärtfritt att läsa boken – i synnerhet första delen är ganska jobbig. Vidare känner Jacobson inte till begränsningsregeln att en författare gärna får läsa tankar men bör nöja sig med att läsa en persons tankar i taget. Här kan vi få hela familjens samlade meningar, skildrade i en scen som egentligen handlar om att de inte kan kommunicera.
Psykologin hör dock till styrkorna. Kanske har den blivit bättre nu när folk inte pratar sådär längre (vilket de föresten kanske aldrig gjort).
Det luktar proggkalkon lång väg på slutet när en skolstrejk utbryter men Jacobson överdriver inte solidariten – eleverna ser det som ett upptåg och börjar tveka när det blir kallt.
Om Lukas Moodyson gjort film i början av sjuttiotalet och varit kompis med Gun Jacobson hade den här storyn blivit odödlig.
Det finns säkert mycket mer att säga, både positivt och negativt men alla älskare av proggig realistisk sjuttiotalsungdomsbok bör snarast bege sig till magasinet på något nedgånget högskolebibliotek och ordna fram Peter Baby (1971).
U.J.
Urban
Det var givetvis inte PR hon jobbade för. Det var IOGT.
U.J.