Bokförlaget Verdandi är en fullkomlig skatt för den som vill ha välmenande litteratur som undervisar istället för underhåller och där varje ord är skrivet på näsan. Trots att förlaget bara gav ut tjugo barnböcker är det rena guldgruvan.
Vi har gått igenom en handfull titlar tidigare och här kommer så ännu en skvätt för komplettisterna:
Givetvis tog förlaget upp Den Etniska Frågan. Ni som jag minns säkert Bamse-serien om Kalle Svartskalle, igelkotten med svarta piggar på huvet.
För den som eventuellt tyckte den var för subtil och svårbegriplig (den svarta igelkotten skulle alltså föreställa en invandrare) kontrade Verdandi med Filip blir utlänning. I huvudrollen femåringen Filip (känd från Filip frågar).
Förståelse över ras- och nationsgränser var en behjärtansvärd issue från gänget på Verdandiförlaget. Bland övriga titlar under samma tak hittar vi – så klart – också En by i Sydamerika, Josefine, 5, Zimbabwe, Afrika, Hej sa Yang Mei, Ihsans barn” och Zozan – en kurdisk flicka.
Alternativ historieskrivning stod också på sjuttitalets agenda.
Lena Andersson och Christina Björk – den dynamiska duo som skapat barnen Linus och Linnéa, upphängda på matlagning, krasseodling och fransk impressionism – gav sej på den amerikanska historien ur urinvånarnas perspektiv.
Det mest påfallande med Luddes indianbok är författarens förtjusning i kursiveringar:
”Man kan inte äga mark, men man får använda marken för att kunna leva”.
”Vi är inte okunniga, sa Pappa. Men vi kan andra saker än ni. Vi tycker ni är okunniga när ni skjuter för många bufflar”.
”Med att integreras menar du alltså att vi ska anpassa oss efter er, inte tvärtom.”
”Men vad som är viktigt det är att indianerna själva nu har förstått att det inte är nån idé att vänta på dom vitas alla utredningar”.
”Men egentligen kan inte sagan sluta nu.”
”Men idag kan jag inte berätta mera om indianerna, sa Lena.”
”Men vad vi vet, det är att Röda Molnet är stolt över att vara indian, och att han kommer att kämpa tillsammans med dom andra indianerna (och kanske några vita också) för att få det bättre i framtiden för sitt folk”.
”- Men ända tills det blir rättvisa för oss, kommer vi indianer att ha amerikanska flaggan upp och ned, säger Röda Molnet. Det är ett sätt att visa att vi protesterar”.
Det är en bok som är skriven som Stefan Jarl pratar: med ständig emfas på varje viktig sak.
Min favorit bland alla Verdandi-titlar är dock den som mest osar av sjuttiotalets socialrealism (tänk Janne Halldoff och Lära för livet): När polisen kom …
Min absoluta favorit bland alla Verdandi-titlar är dock den som allra allra mest osar av sjuttiotalets socialrealism (tänk heroindöde Stoffe): Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse.
Jag blir inte lessen när jag dessutom ser att den är skriven av Kerstin Thorvall.
Henrik
Abstinensen kommer att vara ett faktum när du slutar med dina bokanalyser. Jag ser fram emot Ernst Rolf-biografin just as much as the next guy, men jag hoppas du emellanåt kan återvända till barnböckerna.
David Hjalmarsson
Det där med tillsynes godtycklig kursivering lever ju kvar i allra högsta grad, det har dessutom spritt sig. Nu är det förvisso fetstil som gäller men betydelsen och logiken är den samma, slå upp valfri serietidning, eller varför inte gå in på aftonbladet.se så finner man en hel del underbara exempel.
Anonymous
Och jag som just hade märkt att jag inte behövde dricka lika mycket kaffe on morgnarna, när jag hade den skäggige skåningens blogg och en färsk mini-essä om någon av min barndoms bisarra böcker att skänka mig glädje för hela dagen! Nåjo, man kan faktiskt få för mycket av det goda, och du återkommer ju till ämnet en dag. Inte sant?
Kanske jag också borde läsa Myggans Ernst Rolf-biografi medan jag väntar – jag köpte den häromåret för en euro på ett av mina favoritantikvariat här i Helsingfors, men har inte läst den än.
Däremot så ingick ”Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse” i en av mina läseböcker i skolan, troligen i klass 6. En veritabel snyftare om en liten kille vars mamma jobbade på grillbar medan pappa satt på kåken för … tadaah … kioskinbrott. Och granntanten i trappan tyckte så synd om den stackars pojken och sa alltid ”Stackars barn”. Eventuellt skulle jag kunna dra mig fler detaljer till minnes, men följderna kan bli oöverskådliga – jag tar därför till schappen.
Vi återkommer, sa jag ju! / Ördög
Hosanna
Jag har länkat till dig. Härlig läsning. Tack.
*Emma*
Hahaha, helt underbart juh!//Emma
Valier
-Jamen herregud, hur gick det för Bianca?
Missade jag nåt i texten, ellr tog den bara slut när det blev spännande??
Kalle Lind
Valier: efter att Bianca mobbats ett tag i den svenska skolan, får Filip följa med Biancas familj på semester och – tada! – då visar det sej att han är utlänning, känner sej utanför och blir retad.
Det glädjer mej att läsa kommentarer där folk på allvar verkar engagerade i böckernas innehåll.
Obs! Ironi
Nej men, vilket härligt slut då!