Föreningen Verdandis första utgåva 1970 hette Sprätten satt på toaletten. Den skrevs och tecknades av Annika Elmqvist, något senare en av förgrundsfigurerna när föreningen Ordfront grundades.
Idén med den här boken är att locka barnen till samhällsmedvetenhet och samhällsnytta genom att flirta med deras förmodade koprofili. Många barnböcker med en tendens – och många böcker ö h t – utgår från idén att gömma penicillinet i äppelmoset.
Penicillinet i det här fallet är insikten om att kapitalismen förstör miljön, äppelmoset är avföring.
Dramaturiskt följer boken de klassiska – både ur aristotelsk och proggig synvinkel – grundprinciperna. Den börjar med ett anslag, etablerandet av en situation:
Sprätten upptäcker hur kul det är att kladda och beslutar sig raskt för att fortsätta i skala 1:100:
Och genom att släppa ut skit i vattnet blir Sprätten tydligen så välbärgad att han har råd med chaufför, biltelefon, husa och ett gods med namnet Sprättefrid:
Sen väljer författaren att referera problemet istället för att gestalta det. Det är inget man råds till på landets författarskolor, men undantag måste kunna göras när budskapet är angeläget:
Resultatet av Sprättens besinningslösa nersmutsning blir påtagligt (notera att om man har ett Angeläget Budskap behöver man Inga Ordentliga Rim – jfr Mikael Wiehe):
Som sagt var:
Och så vänder sig en i den dunkla massan Folket – likt kören hos de grekiska tragöderna – direkt mot läsaren för att förklara problemet:
Sjuttiotalet var en svartvit tid (diagnos: borderline), och precis som det fanns Ett Problem (Kapitalism) fanns det på samma självklara sätt En Bot (Folkets Resning):
Så framstår Sprätten i all sin patetiska kapitalistiska ynklighet. Och så används begreppet ”reningsverk” för första gången i en barnbok:
Och så understryks en gång till hur sprättig Sprätten är:
Ja, och sen blir allting bra:
Jag har kritiserats i kommentarfältet för att beskriva dessa gamla utgåvor från en svunnen tid med sarkasm.
Min hållning är inte nyliberalens (jag är beredd att regelbundet kamma mjället ur Jan Myrdals mustasch för att slippa kallas nyliberal) utan ironikerns. Jag rotar bara runt i min egen uppväxt och försöker förstå varför jag å ena sidan vill tro att allt ska vara så enkelt, å andra sidan protesterar mot tanken på att det är det.
För om lösningarna och sanningarna nu var så enkla som de snälla tanterna utan behå och farbröderna i mysdress hävdade – varför är det fortfarande smutsigt i vattnet? Vem lurade de? Oss eller sig själva?
Kalle Lind
Fast nog har dom haft inflytande? Nog är det dom som faktiskt styr över stora delar av Sverige? Fast idag med en annan agenda? Att dom har bytt sida eller resignerat håller jag inte nödvändigtvis mot dom – jag menar ju att deras samhällsanalys då var förenklad.
Även om kapitalism för allan del var och är roten till en jävla massa ondska, så är ju inte lösningen revolution. Det finns ingen empiri eller logik som säjer att ett annat gäng vid makten av nödvändighet är goda och vill väl.
Thomas E
De här tanterna och farbröderna hade ju aldrig något inflytande, inte utanför Sveriges Radio i alla fall. Jag förstår inte riktigt hur de kan lastas för hur Sverige ser ut idag. Fast du kanske menar att såna här böcker gjorde att ungdomen i rent trots började läsa Ayn Rand och så gick det som det gick.
Rikard
Är det inte mest i Kultursverige som dessa ”proggare” har ett inflytande? I näringslivet är det samma gamla högeraristokrati som det alltid varit. Att Guillou, Göran Rosenberg, Lisa Söderberg och Annica Hagström syns regelbundet i media betyder väl inte att de styr Sverige? Det gör fortfarande Wallenberg-klanen, typer som Lars-Eric Pettersson (Skandia) och kloner av Percy Barnevik.
När folk säger 70-tal tänker man på på Claire Wikholm i velour och skyller då gärna allt på henne, eller ännu värre: Staffan Westerberg som sägs ha förstört en hel generation. Westerberg gjorde tråk-anarkistiska barnprogram i TV, men förstört någon generation har han knappast gjort.
Högern gillar att ta fram dessa typer och visa på hur ”flumsamhället” har förstört så mycket i dagens Sverige. Att dessa mystomtar aldrig hade någon makt glömmer de lätt. Ingen vill kännas vid att vi hade en borgerlig regering under stora delar av 70-talet eller att Peter Wallenberg, PG Gyllenhammar och Anders Wall härjade runt i finansvärlden. Då är det tryggt att skylla på Claire Wikholm eller för all del Basia Frykman som jag minns från ett program där hon i 30 minuter sprang runt i enbart underbyxor (alltså med tvillingarna i det fria) och pratade om Edens lustgård.
Kalle Lind
Okej, låt mej förtydliga mej. Nej, min gamla dagisfröken styr inte Sverige ovanifrån. Det gör en ohelig allians av wallenbergare och think-tankare och dolda puppet masters i Bryssel och Strassbourg.
Det är heller inte sant som ofta påstås att medierna är rödfärgade i Sverige. Högerkrafterna har en absolut majoritet av tidningar, tevekanaler och ekonomiska resurser.
Min poäng är väl delvis att många av batikbrallorna från förr nu sålt sina palestinasjalar till Stenbeck, och dels att Sverige av idag nånstans är format av fyrtitalist-generationen, som var, i kraft av sin storlek, landets ekonomiska framgång och det därtill kommande självförtroendet, en inflytelserik om än heterogen grupp.
Dom ryar fortfarande snarstucket när nån kallar dom köttberg och jätteproppen Orvar. Dom skriver fortfarande debattartiklar om Upp till kamp där dom påstår att dagens unga slåss på fotbollsmatcher medan dom slogs för att förändra världen. Dom missar aldrig ett tillfälle att berätta hur ofta och gärna och osjälviskt dom gav sej ut i demonstrationer.
Och då undrar jag i all ödmjukhet: om ni nu var så starka och framåt och ville så mycket och dessutom satt inne på alla svar och engagerade er i utrikesfrågor och inte bara sån där otäck mode som dagens unga sysslar med – varför blev det då aldrig nån revolution? Varför har Sverige bara gått åt höger hela tiden? Vad är det ni är så jävla stolta över?
Jag anklagar så klart inte den enskilde gamle hemmaodlaren. Jag är fullt medveten om att många nog försökte göra den där revolutionen (och ganska tacksam över att dom misslyckades). Men jag anar en viss brist på ödmjukhet inför den egna generationens unikt gynnsamma situation.
Rikard: jag skrattade högt åt begreppet ”tvillingarna”. Jag hoppas det inte får mej (eller dej) att framstå som chauvinist.
rikard
Okej Kalle, då förstår jag mer vad du menar med ditt inlägg. Om man syftar på 40-talistgenerationen som en helhet, eller köttberg, förklarar det saken.
Gillar själv begreppet tvillingarna som fan, men hittar sällan rätt forum att använda det i. Kände dock att det var rätt här. Uttrycket beskriver ganska väl fenomenet; mänskliga tvilingar är på något sätt fascinerande och svåra att slita blicken ifrån, precis som de kvinnliga… Och jag tycker att uttrycket är mer gulligt än chauvinistiskt och står för att jag använder det. Det måste i alla händelser vara mycket bättre än rattar!
Anonymous
Mer proggiga barnböcker tack