Proggblogg.

1996 återförenades Hoola Bandoola Band för en sommar och Malmö-TV gjorde en dokumentär. Dokumentären finns nu på dvd under namnet ”Progg på väg”. Jag såg den när den gick – liksom jag såg två Hoola-konserter – och märker när jag ser om den att jag minns det mesta som sägs i den. Ingen självgodhet gör större intryck än fyrtiotalistens.

Noteringar värda att göra:

1) det är uppenbarligen väldigt viktigt att man alltid säjer hela bandnamnet: ”Hoola Bandoola Band”. Inte Hoola Bandoola, inte Hoola – Hoola Bandoola Band. Dessutom med tonvikt på det andra o-paret: ”Hoola Bandoola Band”. Alltid.

2) det är uppenbarligen väldigt viktigt när man pratar att man låter allt ljud gå ut genom näsan. Samtliga Hoola Bandoola (Band!)-medlemmar var malmöiter av den gammaldags nasala skolan, där man tydligen inte lämnade hemmet utan att trycka upp en tampong i varje näsborre.

3) tjugo år efter att bandet lades ner erkänner även Mikael Wiehe vad de andra nog märkte lite tidigare: Mikael Wiehe var en ganska dominant bandledare (tillfällige medlemmen Bernt Andersson säger att Wiehe är rektor och Björn Afzelius studierektor – Afzelius rättar och kallar sej själv ”politisk kommissarie”).

Afzelius berättar också att han gjorde femtio försök att skriva egna låtar innan han begärde audiens hos Den Store Wiehe för att spela upp sitt förstlingsverk ”Bläckfisken” (som givetvis handlade om de multinationella oljebolagen). Wiehe tittade på sin vän och kollega och gav honom sin välsignelse: ”Björn – du har gjort en komplett låt”. Afzelius blottar ödmjukhet när han bekänner: ”Det var som att vinna på Lotto.”

En komisk kuriositet i sammanhanget är att ”Bläckfisken” ändå aldrig hamnade på någon Hoola*-platta. Den fick Afzelius snällt lägga på sin första solo-lp.

4) redan 1996 hade bandet lite problem att hantera att de inte längre var unga och virila. För Wiehe – som ju föddes med mustasch och Lennon-brillor – var det kanske inget problem, men gitarristen Peter Clemmedson beklagar sig över att en recensent gjort sej lustig över medlemmarnas åldrar: ”Det är omänsklet!” (översättning för uppsvenskar: ”omänskligt”).

Det finns så klart en liten humor i att den generation som formulerade sentenser som ”lita inte på någon över trettio” en dag skulle märka att nya generationer inte gärna kunde lita på en generation som formulerat så enfaldiga sentenser.

5) Björn Afzelius pratar i dokumentären nästan uteslutande om sin rökning. Han får inte röka bland de andra i bussen utan måste sitta framme hos chauffören och minns nostalgiskt den tid när alla kedjerökte och alla barn var astmatiska.

Tre år senare dog han i lungcancer.

6) Hoola Bandoola** hade sin egen Bez – det vill säga en fast anställd dansare à la knarkkollektivet Happy Mondays – i Håkan Skytte. Allting tyder på att Håkan Skytte är en skön farbror i osedvanligt skrynklig linnekostym och ovårdat skägg, som verkade trivas utmärkt med att gå fram och tillbaka över scenen och slå på olika pinnar. Man kan så klart fundera på vad karln gjorde under de tjugo åren 1976-96 då Wiehe inte behövde en skäggig karl som slog på pinnar – och vad han gjort under tiden därefter.

Men så länge han inte åkt land och rike runt för att propagera för sin nyfunna högerkristenhet, i likhet med brodern Göran, ska man väl inte ha några synpunkter.

* Bandoola Band!
** Band for God´s sake!!!