Om Kalle Lind och andra gubbar

Pionprostitution.

Min vän, typ, Kringlan Svensson kom häromdagen in på min del av vårt gemensamma kontor för att göra mig uppmärksam på ett par versrader av Tage Danielsson. Han – Kringlan alltså – hade suttit och sett Minnenas television (jag är inte den ende i min bekantskapskrets som tar ut min ålderdom i förskott) där Danielsson gästade Lasse Holmqvist i myssoffprogrammet Efter min näbb (1974). Där läste Danielsson sin dikt ”Flower power” ur Samlade dikter 1967-1967, ni vet, den där långa ringlande dikten där alla radslut rimmar på blommor:

I blommor finns en vänlig blomsterpraktmakt,
en skaftkraft
som ger nytt rosenknopphopp
åt gullvivelive.
Flower power.

Enligt Kringlan innehöll dikten en vers om en hora. Jag vägrade tro det. Det var för all del femton-tjugo år sen jag läste dikten sist, men jag inbillade mig att ordet ”hora” skulle ha etsat sig fast i ett minne som sparar på oväsentligheter och stöter bort till exempel barnens personnummer. Vi googlade och hittade dikten – utan hora. Jag tittade nöjt på Kringlan och skrockade självgott. Sen googlade vi igen och hittade hela dikten. Mitt skrock blev nu snarare fascinerat. Och något mindre självgott.

O ljuva olivliv!
Man tar sig en sipptripp
till blomRom,
livnär sig på rosmos
och nejlikadricka.
I färsk legymkostym
kan man på klassisk mark mimosastrosa
till kaprifoliumCapitolium
och kanske akvilejagreja
en bolmörtflört
med någon florahora
som för en blygsam blomstersängpeng
inbjuder en till timotejtjohej.
Sen bör man artigt caribaccatacka.
Jag blev förvånad. Dels för att jag alltså hade förträngt en del av Tage Danielssons produktion, dels för den sorglösa beskrivningen av en slidtransaktion. Det gav mig ytterligare ett bevis i den ständigt pågående processen mot fyrtiotalistuppfattningen om Tage Danielsson som en snäll farbror som aldrig plockade chockpoänger och levde efter den politiska korrekthetens lag.

På något sätt fick jag alltså rätt fast jag hade inåt helvete fel.

En bra dag på kontoret med andra ord.

Föregående

Med vilken rätt?

Nästa

Efterhandskonstruktioner om mina barns namn.

2 kommentarer

  1. Spiring

    "Mannen som slutade röka", dvs boken med Per Åhlins genialiska illustrationer, går inte heller av för hackor när det gäller könsumgänge med eller utan pengatransaktioner inblandade. Ganska tvärtom, faktiskt.

    "Samlade dikter" var nog den första Tage-bok jag läste, åtminstone den första jag föll för (ungefär i den ålder då mina jämnåriga läste Fantomen och satte spelkort på cykelhjulen för att det skulle låta som en moped). Fast det är länge sen jag senast tittade i den skulle jag utan att tveka kunna citera åtskilliga dikter, som till exempel "Det går på Stora Essingen / En karl i bara mässingen…"

    Så här i efterhand skulle jag tolka det som att det som tilltalade mig så var kombinationen av ambition/hantverksskicklighet och galet, inspirerat trams. Och det gäller nog egentligen för det mesta Tage gjorde under 60-talet, böcker, sångtexter och revynummer… känns som att det allvarliga började få större inflytande under 70-talet. För mig har i varje fall Tage aldrig känts som någon mysfarbror i första hand, men det är kanske för att jag upptäckte honom via böckerna. I revyerna är det nog lätt att förutsätta att det skabrösa kom från Hasse.

  2. Gubben Far

    Var inte också Margaretha Krook en fin florahora i filmen Mannen som slutade röka? Man får väl säga ungefär som Kalle Lind sa i tv: Och förresten hade ordet hora en annan betydelse på den tiden. I bästa fall kan man intala sig att Tage i sin oskuld tänkte att hororna i Rom var lika gulliga som Giulietta Masina i en film av Fellini. I värsta fall tänkte han inte alls utan drömde om samma slags erotiska dumheter som andra män.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén