kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Hej Hasse hej.


En av min barndoms många idoler var Hasse ”Kvinnaböske” Andersson. Av någon anledning fick jag för mej att han sjöng för mej, Kalle Lind, sju bast och närsynt, när han sjöng om gubbar som gillade sina hundar och gamla skomakare och att det var bättre förr.

Han har givetvis inte följt mej genom livet på samma sätt som andra barndomsfavoriter – Hasseåtage, Povel, Cornelis – men ibland har jag känt ett behov av att uppdatera mej på vad Kvinnaböske pysslat med sen sist. Jag har sett honom sjunga om jeans och nya boots på Jakt- och skyttemässan på Bosjökloster, jag har snott en singel på Sveriges Radio där han sjunger för världens barn. Allt har varit sej ganska likt sen 1982.

Grejen med Hasse Kvinnaböske och den genre han företräder – skåntryn – är att ingen detalj i livet är för liten att göra en visa om. Han har gjort låtar om hur hans dotter hämtar hans snus (”Jennys sång”) och om hur hans fru brer en knäckemacka när de är ute och fiskar (”Fiskefänge”). Han har också gjort påfallande många låtar om byfånar, misshandlade kvinnor, horor och frikyrkopredikanter. Alltid väldigt inkännande och empatiskt. Och späckat med nödrim.

Jag tror att bakom applikationsvästen klappar ett stort hjärta, även om kobojsarhatten inte döljer världens bästa omdöme.

En av de knasigaste låtarna i en ganska skiftande visskatt är ”Hej Hasse hej”. Den går i stompig boogie-woogie-takt med fullt ställ och tjejkörer. Den har allsångsrefräng, Robert Wells på maniskt elfenbenskliande och en kille som kallas Blöffe på sköna rockriff. Den handlar om hur Hasse Kvinnaböske fick en hjärtinfarkt vid 36 års ålder och nästan nästan dog.

Föreställ er alltså hur Wells hamrar på tangenterna medan bandet gubbrockar så bredbent och tunggungigt det går. Ovanpå det sjunger Hasse med patenterad glädje:

Jag är på väg till en spelning, vägen ligger öde och tom
Medan bilen rullar fram ligger skogen runt omkring tyst och stum
Plötsligt hugger det i bröstet, mina fingrar börjar domna bort
Jag blir genomblöt av svett fast i munnen känns det torrt

Hej Hasse hej, kom och sjung med oss en änglasång!
Kämpa inte emot, låt det hända det som är på gång!
Dina ögon ska nu slutas av ditt livs John Blund
och snart vet du svaret på frågan om din Änglahund

Historien är självupplevd, det intygar Hasse själv på konvolutet:

Min kollaps fanns utförligt beskriven i pressen och det fick till följd att så fort jag gick utanför grindarna hemma så kom frågorna: ”Hur e’ de med hjärtat? Lever du? Fick du ligga i hjärt-lungmaskin?” För att en gång för alla få slut på alla frågor och spekulationer beslöt jag att skriva en sång om mitt möte med änglarna.

Han kunde lagt till ”en trallvänlig upptempo-sång med handklapp och tjo och tjim”.

Det är en av de tio konstigaste låtar Hasse Kvinnaböske gjort och en av de tolv konstigaste låtar som finns.

Älgkebab!


Det här är bilder från en broschyr. Broschyren har plockats på Malmöfestivalen, där de festliga kobojsarna på bilderna brukar stå och kränga älgkebab – av allt att döma en typisk westernrätt – till massorna.

På första sidan får vi veta att gänget kan bjuda på både äventyr och läger, samt att det är alldeles oproportionerligt roligt att peka på en måltavla med en pinne.

Senare får vi veta – av en man med taget namn – att det är hit man ska ta sej om man vill sätta guldkant på tillvaron.

Vi får också lära oss kopplingen mellan begreppet ”underhållning” och fem byfånar i maskeradkläder (jfr After Shave och Anders Eriksson).

Vissa bilder är främst förbryllande. Vad händer egentligen med Sydsvenskan-huset i glappet mellan ”före” och ”efter”? River kobojsarna det? Och hur snabbt hinner de egentligen plantera skog?

Andra bilder talar för sej själv. Åtminstone i kombination med bildtexterna:


Sammanfattningsvis: vi får veta en hel del vi inte visste att man kunde veta i den där broschyren.

Vad vi däremot inte får lära oss, om vi inte plockar fram farfars gamla lupp och zoomar in det finstilta längst ner, är att ”KCS Vildmarkscenter drivs av församlingen Kristet Center Syd, en samfundsoberoende församling som är verksam i region syd”.

Kristet Center Syd startade 1989 genom en sammanslagning av två församlingar med lika knäppa namn: Sions församling och Glädjehuset. Välsignat av den store Ulf Ekman, som kom och hälsade på och passade på att profetera lite. Församlingen tog över den gamla dansrotundan Vägasked utanför Höör och valde att bygga bönelokaler i lite fräsig High Caparall-stil.

Idag har KCS Vildmarkscenter bytt namn till Lone Star, vilket ger ännu färre kopplingar till psykotisk högerkristenhet. Stället drivs förstås fortfarande av samma församling – som bytt namn till Kingdom Centre Church – men det får man leta länge på hemsidan för att hitta uppgifter om. Däremot får man veta att både Simrishamns kommun och Lasse Stefanz haft trevligt på kobojsarfesterna.

Kingdom Centres hemsida får vi dock veta att sheriffen här ovan också kallar sej ”pastor Chris”. Samt att församlingens uttalade syfte är att utvidga Guds konungarike på jorden.

Och på hemsidan Liv i frihet får vi veta, genom ett par avhoppade församlingsmedlemmar, att pastorn – som jag gissar är pastor Chris – bl.a. arbetat med så fräscha grepp som ”demonisering” och ”tagande av andlig hustru”.

Och plötsigt smakar inte älgkebaben lika spännande.

Han lever!


Z – han lever (1969) är en av de bästa politiska filmer jag sett. Troligen för att den a) väljer komedin som form och b) anonymiserar alla autentiska förebilder. Vi vet att regissören Costa-Gavras och kompositören Theodorakis var greker, och vi anar general Papadopoulos militärjunta mellan raderna, liksom Francos Spanien, Hitlers Tyskland och Orwells 1984. Dessutom annonserar inledningstexten att ”varje likhet med verkliga händelser eller personer, levande eller döda, är ingen slump. Den är avsiktlig.”

Filmen utspelar sej dock i ett icke namngivet land där folk pratar franska. Hittepå-namnen på människor och partier gör filmen till ett tidlöst dokument om förtryckets taktik och mekanismer.

”Z” är historien om hur polis och militär i en skendemokrati hetsar pöbeln att döda oppositionsledaren. Det är svettig paranoia och komplicerad konspirationsteori. Det är framprovocerat våld, arrangerade självmord och ett samhälle där den fysiskt starke formulerar sanningen. Trust no one. Diktatur är demokrati.

Det är en film som upprör. Och inte fan blir jag mindre upprörd för att Costa-Gavras använder farsen som form. Tvärtom. Att man inte ska skoja om det fruktansvärda är som bekant nåt de präktiga hävdar för att själva framstå som mer engagerade. Hellre lägga huvet på sned och säja ”usch så hemskt” och se till att alla ser ens krokodiltårar.

Filmens komiska höjdpunkt – om man nu går med på att tragik är komiskt – kommer i eftertexterna. Skämtet – som kanske hade varit ännu roligare om det inte var på allvar – har Costa-Gavras snott rakt av från Papadopoulos. Punkt för punkt listas allt som grekjuntan tyckte var viktigt att förbjuda:

* långt hår
* kort-kort
* Sofokles
* Tolstoj
* Mark Twain
* Euripides
* att krossa glas på ryskt vis
* strejk
* Aischylos
* Aristofanes
* Nationalencyklopedin
* Eugéne Ionesco
* Jean-Paul Sartre
* The Beatles
* Edward Albee
* Harold Pinter
* tryckfrihet
* sociologi
* Samuel Beckett
* ”den homosexuelle” Sokrates
* Fjodor Dostojevskij
* Maksim Gorkij
* Vem är vem?
* modern musik
* populär musik
* modern matematik
* bokstaven Z – som betyder ”han lever”

Så skar den fascistiska juntan bort inte bara den västerländska civilisationen, utan också den egna stolta kulturhistorien. Filosofin, dramatiken, epiken, lyriken och demokratin raderades bort ur skolböckerna och beslagtogs från biblioteken. Så var det är 0 på nytt och människan hade aldrig lärt sig att tänka.

Ikväll går vi alla ut på och krossar glas på ryskt vis, läser högt ur Vem är vem? och trallar ”Ob-la-di ob-la-da” för att manifestera vår rätt att tänka på vad vi vill och skratta åt det läskiga.

På bilden: en glad fascist.

Tysksnusk.

Vi flyttade till nytt hem för två månader sen, så med andra ord stod jag idag och tömde några flyttlådor. Glad som en speleman blev jag när jag hittade följande cd-omslag:

Min tyska är rostig, för att inte säja igenrostad, men jag kan tillräckligt för att förstå att detta är det musikaliska mötet mellan Ole Söltoft och Johnny Bode på ett bayerskt operationsbord. Frejdig umpa-umpaporr när den är som mest frigjort orakad.

Må så vara att ”In einer Gletcherspalte” (”I en glaciärspricka”) eller ”Ich bin ein Imker und suche Beinen” (”Jag är en biodlare och söker bina”) inte så låter så väldigt vågat, men ställda bredvid titlar som ”Wenn der Busen meiner Frau” (”När brösten på min fru”), ”Die Stripperin (”Strippan från Hinternsee/ baksjön”) och ”Leck mich am Arsch, Marie” (som jag knappt törs översätta) sätter de onekligen igång associationerna.

Jag har aldrig hört låtarna eftersom jag aldrig ägt själva cd:n. Omslaget stal jag nämligen – och här kommer den roligaste poängen i det här inlägget – på IKEA. Den stod liksom bara och väntade i nån Billy-hylla i ett exempelhem.

Ni förstår det roliga va? Den folkhemska möbelkrängaren skyltar med germanska slipprigheter!

Vilket är märkligt, eftersom jag förutsätter att Kamprad kan sin tyska.

Proggiga barnplattor del 5: Rockormen.


Nationalteatern var ett brokigt gäng. I en herrans massa år gjorde de pjäser för barn, ungdomar och fyrtitalister i varenda buske runt hela Götet. Pjäserna hette gärna Tjyveriaktiebolaget eller Lev hårt-dö ung – men också Sune, får jag knäppa din blazer?

Plötsligt bröt sej orkestern ut ur teatern, bildade Nationalteaterns rockorkester och började göra plattor under namnet Nationalteatern. Samtidigt fortsatte Nationalteatern att göra hyllade barnpjäser, lansera figuren Kurt Olsson och spela revy.

Någon medlem blev chef för Stockholms stadsteater och sedermera kulturattaché i Washington. Någon blev påkörd av en spårvagn. Någon blev Gudrun med triangeln och någon blev huskompositör åt Stefan Jarl.

Alla vittnar de om gruppens inre motsättningar, där någon medlem tyckte ”detta lär kommunismen” var en bra mening i en barnpjäs och någon annan tyckte det var en vanvettig mening i vilket sammanhang som helst.

Från denna bångstyriga och brokiga skara kom det ibland plattor som får sägas vara klassiker: Livet är en fest och Barn av vår tid är pjäslåtar som blev odödliga poplåtar (medan originallåtarna på Rövarkungens ö låter som bleka pjäslåtar), Kåldolmar & kalsipper ett anthem för en generation Mah Jong-ungar. 1977 var gruppen pådrivande i det stora Tältprojektet, proggens största manifestation och samtidigt dess grande finale.

Nationalteaterns kanske största egna satsning, rockmusikalen Rockormen om ungdomsarbetslöshet, är samtidigt deras mest obskyra platta. Den samlar låtarna från den extremt ambitiösa turnépjäs, innefattande långtradare och fyra ton utrustning, som gruppen gav sej ut till ishallar med under 1978.

Det är en historia som blandar spex och socialrealism; mordet på arbetslösa Veronika från Åmål utreds av kommissarie Sabeltand, schlagerparodin ”Japp Coco (Kleta och spill”) följs av låten ”Vill ta ställning” och rader som:

Och hororna i vargskinnsgrått
med drömmar om att leva flott
ett isslott byggt av tårar

En resa genom ljungeldsljus
fördrivna människor, tomma hus
En mardröm som för dårar

Och mitt i alltihop sjunger Borkas fru Undis, ICA-Stig och Regina Lunds mamma en låt som heter ”Rädda jobben” och handlar om ett pappersbruk och fackföreningens svek.

Att skivan inte blivit samma klassiker som Nationalteaterns övriga kan bero på att låtarna är rätt grå. Den är annars ganska representativ för Nationalteaterns och proggens inneboende spänning mellan testuggare och anarkister, blyertsgrå socialrealism och flummig crazyness, fackföreningar och drömmen om att dra från allt på en motorcykel.

Samma kollektiv som leker fram en story om ett maskerat gäng som heter Päls Angels och drömmer om att öppna en pälsaffär i Spanien, väljer också att avsluta sin långa pedagogiska konvoluttext:

Men hela världen är som en scen. Och vi kan ändra på den! Frågan är bara vem som är regissör: kapitalet eller det arbetande folket?

Ett kollektiv som är ganska lätt att avfärda. Men nästan ännu lättare att låta sej tjusas av.

Övre raden: nån sorts synthare, Ulf Dageby på metadonkur, Yusuf Islam och han som bildade ståuppföretaget SUCK.
Nedre raden: en glad skit.

Proggiga barnplattor del 4: Här kommer Ville, Valle & Viktor … igen!


Nämen? Nu är det ju alldeles uppåt väggarna! Tre inlägg om tre bortglömda barnfigurer från anno dazumal efter varandra? Den här bloggen vet man då aldrig var man har!

Platta 2 med showartisterna Ville och den levande burgundiska dockan Viktor är ännu mer explicit i sin iver att förklara världen för våra telningar. Åter igen är materialet hämtat från en serie i Sveriges television.

Den här gången kretsar händelserna kring att de tre hemlösa flyttar in i en lägenhet. Ville tycker att tusen kronor i månaden är ”ockerhyra!” och värden kontrar: ”Ska jag inte ha vinst på insatt kapital? Hörninini – är ni anarkist kanske?”

I små tablåer skildrar Ville, Valle & Viktor aspekter av samhället – och förklarar hur det måste förändras:

1) jämställdheten. Värden kräver att en vanlig familj ”som skvallrar om kungen och drottningen och lilla Victoria” ska bo i lägenheten. Strax klär Valle om till Valla och Viktor blir odräglig tonårsunge. Lika snabbt faller Ville in i rollen som hustyrann: ”Valla! Se till att få fram käk! Men du kan väl städa upp här lite först!”

I ”Vallas samba” reder alla tre ut könsmaktsordningen:

Nu börjar jag förstå
Tjejer lärt sej som så
bli den halvan som ska
underordna sej bra
Killen lärt sej gå på
– flyta ovanpå
Båda halvorna kan
lära av varann!

2) skolsystemet. Värden kräver hyra, men för att få ihop till hyra måste man ha ett jobb, och för att få ett jobb måste man gå i skola. Följaktligen startar ”Villes betygsskola” där Valle genast får en femma och Viktor en etta i bassång. Att Viktor är en utmärkt sopran spelar ingen roll. Till slut bildar Viktor och Valle en egen kör, och Ville får tigga sej till att vara med mot att han slutar tjata om betyg.

Bort med betygen
så det blir möjligt
att hålla samman allihop!
Bort med betygen!
Det är så löjligt
att din gråt blir mitt glädjerop!

3) monarkin. Ville och Valle klär ut sej till olika adelstanter för att lura varann i en minifars om pengar. Viktor tröttnar på att servera silverte och klär ut sej till kungen. Ville och Valle fjäskar. Viktor skakar på huvet.

Om jag vore kung
då skulle ni förlåta!
Men om jag vore Viktor, en vanlig, en docka,
då skulle jag få gråta

För ni behandlar folk inte lika!
Och ni kråmar er otroligt för de rika!

4) reklamindustrin. I jakten på pengar rotar Ville fram ett par trasiga jeans som han vill sälja som ”punkjeans”. När de visar sej lukta illa blir Ville ännu gladare: ”skunkjeans!”

Pengar pengar pengar
Vi ska lura alla små små barn
att köpa det de
tror att de vill ha
Reklamen gör – och den förför –
så att det nästan går att sälja
skit vad

5) energipolitiken. Värden stänger av värmen. Valle bygger ett aggreggat som styrs genom cykelkraft. Viktor får sitta uppe på taket och trampa som en tok. Tablån mynnar ut i ett ämne som låg Anders Linder varmt om hjärtat:

Men om kärnkraften är farlig
Ifall strålning läcker ut
måste mänskorna fundera
så att livet ej tar slut

Och det vore ju inte äktprogg om man inte bara presenterade en analys utan också en till synes prickfri lösning:

Och från vindens starka strömmar
och från solens varma sken
kan man alltid samla mera
och behålla luften ren


Ingen ska komma och påstå att det hela är särskilt subtilt. Ingen ska komma och säga att det inte är indoktrinering.

Sen kan jag för min del komma på värre saker att lära barn än jämställdhet, miljömedvetenhet, rättvisa och kritiskt tänkande.

Alternativ Festival.

Apropå Ville, Valle & Viktor så medverkade de så klart på den s.k. alternativfestivalen 1975.

Alternativfestivalen är en av de där proggiga grejorna som det är allra lättast att göra sej lustig över. Var schlager-SM verkligen så jävla mycket att bråka om? Var det så himla farligt att Agnetha Fältskog hade badmössa? Och ärligt talat: var Slim Notini, Adolf Fredriks flickkör och Anton Swedbergs swängjäng så himla mycket festligare?

Tydligen tyckte tillräckligt många människor så för att SVT faktiskt skulle ställa in Melodifestivalen året därpå. Och tydligen var det så angeläget för folk att protestera mot kommersialiseringen av musiken att de bänkade sej för att titta på isländsk jazzrock och grönländska Sume som sjöng en låt om alkoholism.

Intressantast att notera på skivomslaget – proggbolaget MNW förevigade naturligtvis spektaklet på en dubbelplatta – är Arja Saijonmaas medverkan. Tio år senare visade hon sitt förakt för Melodifestivalen genom att infiltrera hela arrangemanget, förläggas av Bert Karlsson och bekämpa otäckheterna inifrån.

Ville, Valle & Viktor framför sin ”Ljugvisa” (med originaltexten ”alla har allt de behöver var dag/ allting är rättvist och allting är bra”) med ny text. Den handlar om Hemming Sten. I försnacket refererar de till Inge & Sten. Det är giftig satir som troligen går några meter över huvet på de flesta idag levande.

Hemming Sten var en arrogant teverecensent på Expressen, som naturligtvis ondgjort sej över att diverse hippiekommunister ville ta Fältskogs röv ifrån honom och eventuellt fabricerat en insändarstorm själv. Inge & Sten var två kedjerökande danska sexualrådgivare.

Dialogen mellan Ville och Valle drar ner påfallande stora skratt (efter principen att bara det är taskigt mot nån jag inte gillar så är det roligt fast det är tråkigt):

Valle: Har du hört att Expressen har slutat med Inge & Sten?

Ville: Det var ju synd, de var ju bra. Vad har de istället?

Valle: De har fått inge istället. Inge särskilt. Men de har ju Hemming Steen.

Ville: Skriver han likadant?

Valle: Nä, han skriver tvärtom. Skit.

Och så sjunger de en hel visa ”tillägnad denna stora man”:

Hemming han skriver så pennan blir blå
Allt som han skriver det litar vi på

EM i schlager är bara musik
På det blir Stikkan Andersson alls inte rik

(Tal: – Det där var ju ljug!
– Jo, men det är bergis. Han får inte ett öre!
– Vem får pengarna då?
– Hans bolag!)

Alternativ festival det är trist
– ordnas av bonntjyvar och terrorist

Ljug mer! Ljug mer! Ljug mer! Ljug mer!
Åh huru ljuvligt att ljuga!
Ljug mer! Ljug mer! Ljug mer! Ljug mer!
Åh huru ljuvligt med ljug!

Alternativfestivalen hölls i Stockholm i SEX DAGAR mars 1975. Några månader senare föddes jag. Plötsligt känns det som att jag har varit med ohyggligt länge.

Proggiga barnplattor del 3: Här kommer Ville, Valle & Viktor!


På sjuttiotalet pratades det mycket om vänstervridningen i Sveriges Radio. Än idag hävdar vissa nyliberaler att SR och SVT är nåt slags kommunismens sista bastioner. Jag har haft en del att göra med bägge kolosserna och kan upplysa er oroliga: så är inte fallet.

Ett av de mest flagranta exemplen på sjuttitalets vänstervridning var Ville, Valle & Viktor (mer här och här)- tre showartister som i två teveserier lärde barnen att ifrågasätta och att ”centralbyråkrat” betyder ”ungefär detsamma som knöl”.

Den första serien kom på LP 1971 och innehåller ”16 låtar och dialog”. Det är klart att det är vänstervridet.

Valle (Anders Linder) drömmer om en röd planet ”där alla har vad de behöver och alla gör vad de förmår” (som ju refererar till ett Marx-citat, populariserat av Brecht i ”Dialektikens lov”).

Uppåtsträvaren Ville (Jörgen Lantz) förklarar pedagogiskt varför lekplatserna i förorterna är mindre än p-platserna: ”Vilket kostar mest – en bil eller ett barn?”

Revoltören (och dockan) Viktor (Hans Wigren) frågar, när gänget ska ut i världen: ”Är det så där också, att det är några som försöker bestämma och några som lyder?”

I ”Fiskvisa” rimmas ”trasig eternit” på ”vattnet som var rent förut är numer fullt av skit”.

I ”Bilar bilar” rappar Viktor att bilarna ”gör hela centrum/ till dödens väntrum”.

På sin norrlandstripp hittar gänget en avfolkningsbygd. Skyltarna annonserar ”affären är stängd” och ”bussen har upphört”. Ville försvarar så klart dåtidens urbaniseringspolitik och hävdar att de operativa centralbyråkraterna ”ser till att allting flyter”. När Valle och Viktor då kastar honom i vattnet (för att se om även Ville flyter) ropar han: ”Jag flyt´ int´!”

En ganska rolig anspelning på dåtidens välbekanta slogan ”vi flytt´ int´”, använd av de norrlänningar som skulle utlokaliseras för att fylla ut de nybyggda mögelhusen runt storstäderna.

Samtidigt sjunger för övrigt Valle och Viktor om centralbyråkraten:

Han måste jobba och se till
att människor inte får bo där de vill
Man kräver resultat av en centralbyråkrat
Men vem är det som kräver?

Men först och främst vill jag nog påstå att Ville, Valle & Viktor handlar om ifrågasättande. Och även om det nu var Mao som råkade copywrita frasen ”det är rätt att göra uppror”, så måste man inte stå bakom folkmord och massvält för att tycka att kritiskt tänkande är sunt.

När Viktor frågar ”varför?” svarar Ville ”därför”. Viktor replikerar:

Man har rätt att fråga varför
Man har också rätt att få ett svar
för annars är det ingen mening med att fråga

Jag kan inte tycka att det är knäppt eller ens kontroversiellt att framföra dylikt i ett barnprogram. Jag kan inte heller se det principiella problemet med att upplysa barn om existerande faktum som miljöförstöring och omänsklig byggnadspolitik.

Det är faktiskt inte Anders Linders fel att samhället hade – och har – sina fläckar. Det är samhällets.

Tullü!

Den kommande kioskvältaren ”Människor det varit synd om” (skriven av en man med en blogg) lades inledningsvis ut på remiss till ett antal betrodda vänner och nördkollegor. Tanken var att sålla lite bland texterna och se om någon hade mindre berättigande än andra.

Samtliga uppsvenskar tyckte t.ex. att jag kunde stryka texten om dansbandskungen Thorleif Torstensson, eftersom de inte såg humorn i att han kallas ”Tolle” (som på skånska betyder nåt brunt och korvformat).

Kapten Stofil-redaktören Martin Kristenson reagerade också på att jag ägnar så mycket tid åt att Lennart Hylands fru och son hette Tuss och Per-Otto (dessutom med betoningen Per-Ótto) och ställer den försynta frågan om det finns ett samband mellan namnet Per-Otto och Tuss dokumenterade förlossningspsykos. Martin menade att det gränsade till mobbing att håna folk för deras namn.

Eftersom jag minns allt jag läst – och särskilt om det gäller namn – kunde jag snart kontra: Martin ägnar själv ett lång stycke i sin bok ”Partyt är ett faktum” (beställ här) åt just nöjespersonligheter med knasiga namn!

De svenska skådespelare som han lyfter fram är Kotti Chave, Sagnrid Nerf och Ittla Frodi. Smaka på dem. Smaka länge på dem. Sällan har tilltalsnamn befunnit sej så nära psykosen.

Kotti. Sagnrid. Ittla.

Chave. Nerf. Frodi.

Kotti Chave var sammetsögd flickidol i ett gäng trettiotalsfilmer och anställd vid Dramaten. Ursprungligen född Björn Julius Haraldsson Chave, tog han sig själv namnet Kotti – antagligen med motiveringen att ”varför bara ha ett prilligt namn när man kan ha två?” eller ”får jag inte uppmärksamhet på nåt annat sätt så”. Enligt SCB finns det två idag levande män som heter Kotti. Rimligen är det Chave som haft detta dåliga inflytande.

Sagnrid Nerf hade ett namn som låter som om det är stavat baklänges, men Dirngas Fren är faktiskt marginellt konstigare. Old girl Sagnrid var revyaktris och upptäcktes av Povel Ramel. Sin sista insats på film gjorde hon i knullkomedin Som hon bäddar får han ligga, en av ganska få filmer som handlar om en tysk sociolog som ska undersöka den svenska synden handgripligen. Och veterligt den enda film som lanserats som ”stjärnspäckad, snurrig sexkomedi med Sune Mangs och Jarl Borssén!”

Det finns f.ö. inga kvinnor (eller män) med förnamnet Sagnrid 2009. Sangrid blev m.a.o. aldrig lika stor som Kotti.

Ittla Frodi föddes som Ingvor Frodi, men tyckte tydligen inte att det namnet stack ut ordentligt. Mest känd är kanske Ittla för rollen som Tant Brun i de bisarra Elsa Beskow-filmatiseringarna från sextitalet, där regissören valde att låtsas som att filmdialog inte var uppfunnen utan istället använde berättarröst. För dej som undrar – ja, det känns lågbudget.

Det finns f.ö. inga som heter Ittla i förnamn eller efternamn 2009. Däremot finns det ett gäng som heter både Barbro och Berit, dvs. samma som Ittlas något mindre häcklade systrar.

Men vad Martin Kristenson glömmer är att det nästan konstigaste av alla namn finns strax utanför nöjesvärlden: medan Carl-Gustaf Lindstedt stod och spelade ”Fly mej en greve”, ”Vicke Nys” eller ”Spanska flugan” satt hustru Tullü hemma och väntade. Tullü? Tullü! Carl-Gustafs hustru – och Pierres (samt Pias och Peggys) mamma – hette Tullü. T-U-L-L-TYSKT Y.

Det finns ingen logik i det namnet. Ska det uttalas ”Tully” eller med markerat tyskt ljud? För inte katten ska det väl säjas ”Tullu”? Jag förmodar dock att ”Tullu” är vad hon i praktiken kallades, eftersom alla gamla jag nånsin känt sagt ”mussli”. Och ”Tullu” är fan inte mindre konstigt än ”Tullü”.

Plötsligt blir det liksom inte lika knäppt att Carl-Gustaf själv av sina vänner kallades ”Kluttas”.

Igår hände det!

Nu kan han dö lycklig. Igår blev Glans hedersmedlem – på livstid! – i Eslövs Handbollsförening. Det är med stor missunnsamhet jag säjer grattis.

Sida 73 av 103

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén