Stjärnjuristen, stjärnbuddhisten och hobbyoperasångaren Henning Sjöström skrev åtminstone sex böcker med suffixet ” – Byn”. Alla utgörs av en salig ostrukturerad röra av Hennings biografi och slumpvisa mustiga scener med tarmgas och/eller sittgök i nysnön.
Så fortsatte vägen från Byn – skriven av Henning tillsammans med sin bror Ernst – handlar mest om Hennings stapplande steg från fattig pitepalt via stjärnspjutkastare till stjärnjurist. Helt oförhappandes spränger han också in följande:
I hennes rum i Örviken la vi oss på sängen. Jag trevade försiktigt över henne. Hon reagerade inte. Jag fick modoch blev mera närgången. Då blixtrade det till för mina ögon. Jag fick en örfil så hård att jag höll på att ramla ned på golvet. Jag satte mig på sängkanten. Det sved grymt på kinden.
– Vad i helvete tar du dig till, frågade jag.
Då var flickan lika mjuk igen.
– Förlåt mig, sa hon. Kom och lägg dig på din arm.
Med stor tveksamhet la jag mig. Efter en stund hade jag glömt örfilen och fortsatte där jag slutade.
– Våldta mig, sa flickan.
– Vad sa du???
– Våldta mig!
Märklig flicka, tänkte jag. Men jag hann inte komma henne särdeles nära innan nästa blixtnedslag. Hennes smala fingrar sved som rotting på min kind.
– Är du inte klok, skrek jag. Man måste ju ha störtkruka på huvudet om man skall ligga med dig.
Jag var rasande över de obarmhärtiga slag jag fått. Jag gick över rummet och tog min ytterrock.
– Tänker du gå, frågade hon.
– Ja. Jag tar inte risken med en tredje hjärnskakning.
– Kom hit och lägg dig, är du snäll, bad flickan.
– Aldrig i livet!
Då sträckte hon ut händerna mot mig.
– Jag svär att inte göra så mera, sa hon.
Hon såg mjuk och fin ut.
Jag slängde rocken över en stolkarm och gick tillbaks till flickan. Hon ville att jag skulle ligga på hennes arm.
Efter en stund sa hon:
– Jag är oskuld.
– Det säger väl alla, sa jag.
– Men det är säkert att jag är oskuld.
Jag hade fått huvudvärk av de våldsamma örfilarna och vågade inte röra flickan. Hon kunde hitta på att safta till en tredje gång. Jag svarade ingenting.
– Du får ta min oskuld, sa hon.
– Det säger du bara för att få anledning att slåss …
– Nä, jag menar det.
Jag gjorde nya ansatser. Hon stoppade mig utan att tillgripa örfilar.
– Men du måste lova en sak först, sa hon.
– Vad då?
– Jag vet att du har sällskap med en flicka. Om du gör slut med henne får du ta min oskuld.
Jag funderade en stund.
– Ja, släng hit den då, sa jag dystert.
Flickan skrattade mjukt och dämpat.
– Vad skrattar du åt?
– Du sa ”släng hit den”.
– I värsta fall kan jag väl hämta den, sa jag.
Hon knuffade bort mig.
– Inte nu, sa hon.
Jag tog på mig ytterrocken, drog ned sportmössan över ögonen igen.
Jag vill understryka att detta är ett fullständigt kapitel, citerat i sin helhet.
Fråga att ta med er till nästa gång: vad är konstigast här? Att detta presenteras för oss utan sammanhang? Att Henning använder ordet ”störtkruka”? Eller att Henning bär sportmössa?
