Steffo?
Den här titeln tar jag så klart till mitt hjärta. Den är så fantastiskt kass. Det är den allra första idén som kommer upp vid en osedvanligt bakfull brainstorm. Salming – och han som skrev själva boken – vägrade fundera ett varv till. De kastade sig upp i stående ställning vid det där brainstormmötet – ”Där satt den! Nu drar vi till sportbaren!” – och dansade hem, nöjda med dagens värv.
De tog alltså ett av världens mest kända citat och bytte ordet ”tårar” mot ”hockey”. Det finns ingen fonetisk eller semantisk likhet, inga bottnar, ingen dubbeltydighet. De hade i princip kunnat grabba tag i vilket känt citat som helst och fått en lika finesslös titel:
Det är rätt att spela hockey!
Att spela hockey är nödvändigt
Hockeyklubban är kastad!
Guld och grön hockey
Saliga äro de som spela hockey
Små hockeyspelare har också öron
På hockeyplanen kan ingen höra dig skrika …
Hockeyspelare i alla länder – förenen eder!
Tjo vad det var livat i hockeyn i lördags!
De ska ha kredd för att de trots allt inte funderade så länge. Men samtidigt är det nog just vad de borde ha gjort.
En av de bästa svenska filmer som gjorts är förstås Picassos äventyr. Även med internationella mått mätt är det en ovanligt storslagen orgie i komiska, scenografiska och historiska infall, ”en ovanligt talangfull lokalrevy i Arboga” enligt AB:s framlidne dönicke Jurgen Schildt men en veritabel terrygilliamsk hyllning till fantasin, konsten och människan enligt nyktrare bedömare.
För första och endaste gången försökte succéduon Hasseåtage medvetet nå en internationell publik – bland annat därför är alla repliker på gibbrish eller onomatopoetiska – med skiftande resultat. Det blev en jättesuccé i Ungern, där den fortfarande visas årligen på särskilda festivaler, men –
i Frankrike begrep man sig inte alls på deras humor, utan blev förbannade över att de var så respektlösa mot den Store Mästaren och Konstnären. (Göran Tonström, Hasse & Tage och deras Svenska Ord).
Det är ett fascinerande faktum att Pierre och Colette och gänget blev så ilskna över att någon lekte med Picasso-myten – särskilt som få människor på jorden verkar ha varit större rövhål i det privata än Pablo Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno Maria de los Remedios Cipriano Santìsima Trinidad Ruiz y Picasso.
När Picasso äntligen dog 1973 vägrade hans exfru Jacqueline att låta deras gemensamma barn besöka begravningen. Sonsonen Pablito tog lite teatraliskt livet av sig med gift på begravningsdagen. Sonen Paulo blandmissbrukade ihjäl sig. Exälskarinnan Marie-Thérèse hängde sig. Och Jacqueline själv sköt sig i huvudet.
Det kan möjligen skyllas på att Picasso gärna hängde med neurotiker. I någon mån måste man nog också skylla på Picasso, som metodiskt bröt ner alla människor omkring sig, och i synnerhet dem han också låg med.
Han hämnades på sin målande exfru – som gjort misstaget att gifta sig med en annan efter att Picasso varit otrogen mot henne – genom att skrämma konsthandlarna från henne.
Han gifte sig med sin älskarinna bakom ryggen på sina barns mor för att undanhålla dem från arvet.
Han föraktade sin älskarinna – med den något halta motiveringen ”jag hatar sjuka kvinnor” – sedan hon blivit sjuk av att ha fött hans barn.
Han straffade den enda kvinna han verkligen älskade genom att bränna henne på kinden med cigaretter. Hennes brott? Att inte älska honom.
Men visst, mellan varven gjorde han några sjyssta bilder. Och på kuppen blir man alltså oantastlig i Jeans och Antionettes ögon.
Vad var det grodlårsmaffian blev så upprörd över? Att Hasseåtage satte kortbyxor på Geniet och antydde att han med tiden blev en tavelindustri? Att Gösta Ekman framställer en bräcklig man som Chaplin-snubblar sej genom en värld han inte begriper? Blir tyskarna sura för att man påstår att Hitler var nazist?
”1000 kärleksfulla lögner” är en av filmens underrubriker. Efter att ha läst några rader i Picassos biografi är det mest upprörande faktiskt att någon använt ordet ”käreksfull” i samma sammanhang som Picasso.
Teveserien med ”skäggen”, det vill säga sex män ur nöjesindustrin som var yngre än de såg ut, blev en skandalsuccé 1963. Trots folkstormsrekord och mordhot från insändarskribenterna fick den godmodiga satiren sin folkliga fanbase.
Då de sex skäggen hade hyfsat framgångsrika civila karriärer som poeter, krögare, radioskapare, scenografer, textförfattare, tidningsredaktörer, journalister, folklivsforskare, underhållningschefer och liknande lågstatusjobb hade de dåligt med tid att träffas för en fortsättning. Skäggen-stämpeln kunde ändå sättas på en handfull krogshower, vinylutgåvor och fräckisböcker.
Skäggets bästa fräckisar var den första av de senare. Två uppföljare blev det plus Skäggets bästa snapsisar och Skäggets bästa matisar.
Boken är ett fascinerande exempel på sextitalets försiktiga men entusiastiska frambrytanden inom erotikan, ett år efter Sjömans 491 och två år efter Bergmans Tystnaden, förebådande Kärlek-antologierna och Nyfiken-filmerna och Erica Jongs knapplösa knull.
Det är Lasse Åberg på omslaget och hans psykedeliske polare Ardy Strüwer på inlageillustrationerna, studentikos kvasivetenskaplig kapitelindelning och tomma sidor för ”gör-det-själv-fräckisar”.
Snasket är täckt med en fernissa av oskuld och redaktören Åke Söderqvist (med ett utseende som gjort för snuskissamlingar) gör i förordet en poäng av att endast tre runda ord förekommer (”pitten”, ”kåt” och ”veke” – tillika är det ”varianten som finns inuti stearinljus som avses”).
Han understryker också att boken inte kan ”erbjuda möjligheter till läsare som söker efter snusk. Den kategorin ber jag att få hänvisa till nyutgiven svensk skönlitteratur.”
Men skenet bedrar. Visst, somliga flasigheter är så subtila att jag inte alltid greppar poängen och andra hade väl blivit dagens skratt vid förskolans fruktstund. Påfallande många historier har dock ett nog så grovt innehåll under den frejdiga ytan. Det som var radikalt, burleskt, karnevaliskt och gladporrigt då är politiskt inkorrekt och med viss rätt känsligt nu.
Yngste jungman var med en infödingsflicka i Afrika. Hela natten låg hon och ropade:
– Jompa! Jompa!
När unge sjömannen kom ombord stod överstyrman och ropade till de infödda stuveriarbetarna:
– Jompa Jompa!
– Vad betyder ”Jompa”, undrade jungman.
– Fel hål, svarade överstyrman.
(Skämtet: att en sjöman dunkar på en infödingsflicka i stolgången.)
Far och dotter har blivit rånade på allt av en infödingsstam och står spritt språngande när dottern plötsligt ”drar fram plånboken”. Pappan suckar: ”Satan också, att inte mamma var med, för då skulle vi nog haft bilen i behåll också”.
(Skämtet: att kvinnor kan förvara saker i vagina och att äldre kvinnors vaginor är uttänjda.)
Pappan ska lära sonen blommor och bin och påminner om två flickor de träffat på ängen i somras: ”Kommer du ihåg vad vi gjorde med dem? Så gör bina”.
(Skämtet: att far och son ligger med flickor tillsammans.)
En man har misshandlat en kvinna på Kiviks marknad och kvinnan vittnar i domstol:
– Slog han er?
– Nej, han sparkade till mej.
– Var sparkade han er då?
– På Kiviks marknad.
– Jaa, det förstås, men var?
– Mitt på nöjesfältet.
(Skämtet: att en kvinna har blivit sparkad i underlivet.)
En fäbodstinta lever ensam med får och getter. Efter några år får hon ett barn som säger sig heta ”Bäääärtil”.
(Skämtet: att en kvinna har legat med en get.)
En buktalande veterinär lurar bonden att lagårdsdjuren kan tala. Slutpoängen är att bonden tar en halvnelson på grisen och ryter: ”Säjer du nåt sojävel, så slår jag ihjäl dej”.
(Skämtet: att en bonde har legat med en gris.)
En flicka tappar en karamell och en farbror frågar om hon fått hår på karamellen. Flickan svarar ”inte än, jag är bara tio år”.
(Skämtet: att en tioårig flicka är sexuellt medveten inför en gammal man.)
En liten pojke går runt och frågar efter vägen till bordellen, får örfilar som svar och ryter att då ”får baske mej farsan gå och hämta sina hängslen själv”.
(Skämtet: att en karl ligger med horor, dessutom öppet gentemot sin son.)
Två kvinnliga frälsningssoldater badar nakna och följande naturliga replikskifte utspinner sig:
– Det var värst vilken stor torva syster har.
– Ja, men så har jag också varit fanbärare i 17 år.
(Skämtet: att slidor tydligen tänjs ut av fanborgar. Samt, skulle jag tro, ordet ”torva”. Samt att det alls handlar om religiösa kvinnor.)
En gammal gumma har blivit våldtagen mot en gravsten och berättar att förövaren tryckte så hårt att ”de´ stod ’Vila i Frid. Anna och Barnen’ i ändan på mej i fjorton dar efteråt”.
(Skämtet: en våldtäkt.)
En man beklagar sig: ”Jag tänker på mina båda döttrar som ligger därute på kyrkogården. Och vet du, ibland önskar jag att de vore döda”.
(Skämtet: … troligen att pappans döttrar är prostituerade. Men jag är inte riktigt säker.)
På något vis var det roligare förr, när man kunde ha skägg och vara bullrig och skratta åt våldtagna gummor utan att alla normalbegåvade tyckte att man var obehaglig.
På ett annat vis är det bättre nu, när det är fritt blås att dra vilka snuskisar man vill men alla utom Bert Karlsson håller sig för goda för misogyna fittvitsar.
Kontraktet är i princip undertecknat. I höst transmuteras bloggen och går från abstrakt html till väldigt konkret ömps (”överviktig man på scen”). Utrustad med ett piratkopierat bildarkiv, en fjärrkontroll, en försupen barpianist och en parodi på stämband tänker Kalle Lind prata, sjunga och pratsjunga (”rappa” på tonårssvenska) om varför döda och glömda gubbar betyder så sjukligt mycket för honom.
Tänkta, ännu inte riktigt skrivna (eller genomtänkta) nummer:
”Det var en Lennart från Tranås” (limerick; tänkta rim ”Sopranos” och ”självspelande pianos”)
”Fuchs De Geer Bergenstråhle Ekman” (tungvrickarsång om Marie-Louises förhållande till efternamn)
”Det var löständerna, Bibbi!” (gospel om Pekka Langers sluddrande)
”Fri-Wollter” (progginspirerad akrobatik)
”Röktobak och damm (du-di-du-di-damm)” (blues om Roffe Wickströms frukost)
”Musik! Mani! Musimani! Musimanisk musikmaskin! Mumma!” a.k.a. ”Robert Broberg-låten”
”Herrgårdhsost och ebbenthaler” (HIV-vitsar)
23 oktober, Victoriateatern Malmö.
Det här är inte en ditt-och-dattblogg om lite vardag och lite fest och lite skor man sett i en affär och tänkt köpa men inte gjort för visst har allting blivit dyrare och lite tvätt man tänkt vika men guuud vad det är trist att vika tvätt och lite fika med nån väninna och lite bilder på latten och lite bilder på muffinsen och lite barn och lite man (tänk om han kunde vara lika snabb med dammsugaren som med golfklubban!) och lite osorterade tankar om ett teveprogram man just sett och som alla andra också just sett och kommenterat.
Det här är en gubblogg. En blogg om gubbar. Punkt.
Att jag nu stolt förkunnar att min fiancée igår tisdag nedkom med en fyrakilosklimp med vackra ögon och blåa kinder är enbart för att han kommer att föräras mellannamnet Beppe.
(Här hade jag tänkt mej en illustration med en bebis med inklippt Beppe-skägg, men jag är inte så bra på Photoshop.)
Det är nåt med kombinationen inställsamhet och finurlighet som får töntometern att gå i topp. Radarparet Ulf & Kicke – festtraktörer med passerkort till varenda svensk kändis utan självaktning – tog sej under nittiotalet hem till diverse skådisar och politiker – och oproportionerligt många glaskonstnärer – för att traktera fest.
Detta resulterade i tre löjligt dyra kokböcker, där Gästabud är dyrast och löjligast. Töntiga foton konkurrerar med töntiga rubriker om uppmärksamheten. Själva recepten försvinner ärligt talat i mängden.
Gamle fängelsechefen AnnBritt Grünewald poserar med sin man – som hon eventuellt hittat innanför murarna – och Ulf & Kicke (alternativt deras spökskrivare) sätter rubriken ”AnnBritt fängslar alla med sin mat”.
Hemma hos talman Birgitta Dahl och hennes man är rubriken satt på förhand: ”Birgitta Dahl har Enn Kokk i köket”. Man har en stark känsla av att Ulf & Kicke (och deras spökskrivare) tagit sig hem till Birgitta och Enn bara för den rubrikens skull.
Hos tevemeteorologen Per Holmgren är rubriken naturligtvis ”Hur ser middagsprognosen ut, Per?”. Hos Rederiet-”stjärnan” Bengt Bauler heter det ”Från Rederiet till skafferiet”. Sanna Nielsen bjuder på kycklingpasta och får rubriken ”Sannas pasta smakar fågel”.
Och kopplingen hockeymål – matmål är Ulf & Kicke (och spökskrivaren) så nöjda med att de använder den både på Mats Näslund (”Mats Näslund ordnar målet”) och en hockey-VM-låt-kompositör Peter Karlsson (”Han glider in med ett festligt mål”).
Och för den som undrar – visst får Millesgårdens chef Staffan Carlén rubriken ”Mat – ingen konst för museichefen!”
Hos paret August – Bille och Pernilla – får man inte till nån vidare rubrik (”Julmiddag hos Bille och Pernilla” är inte så kul tycker jag, däremot är rätten ”Den goda viljans köttbullar” så knäpp att jag fnissar till). Det här besöket ska främst apostroferas för att man lyckats få den något pretentiöse Bille August att knäppa upp så till den milda grad att han ser riktigt bäng ut.
Hos glaskonstnären Martti Rytkönen är inte rubriken heller särskilt finurlig (”Vad är vatruska och karjalanp?” är mest förbryllande), men se så festligt glaskonstnären poserar med en cocktailtomat! Vem har sagt att glaskonstnärer måste vara ena skitnödiga uppblåsta typer bara för att de sysslar med glaskonst?
Festligast av alla i boken är hockeybasen Rickard Fagerlund, som dels ikläder sig festlig hockeymundering och står beredd med brandspruta när kompisen lagar mat, dels har en festlig kompis med ett förkläde med uppmaningen ”Tacka mig inte – DISKA!”. Så kul har man det inom hockeyn.
Och ja, rubriken lyder ”Ishockeybasen är offside vid spisen”.
Som författare är den gamle stjärnjuristen Henning Sjöström mustig, lösmynt men framför allt associativ. Han hoppar helt utan att förklara varför mellan ämnena. Böcker som påstås vara barndomsminnen och bygdeskildringar från byn Burträsk, handlar lika mycket om olika mål den vuxne Henning åtagit sej och, väldigt otippat, Hennings åderbråcksoperation.
I boken Vägen förbi – i vilken Henning inledde sitt ”samförfattarskap” med brodern Ernst – görs helt apropå en ganska lång utvikning kring hur ”två baroner, en friherre och en greve” skjuter lerduvor:
– Vi slutar skjuta, sa baron Jevard Joakim Teodor Boltenstern. Får jag i stället berätta om hur jag äntligen fick klarhet i min vän argentinaren. Vi träffades första gången på ridskolan i Buenos Aires. Han imponerade mycket på mig. Han hade kvinnor varje natt. För några år sedan råkade jag honom igen. Det var på S:t Cyr i Paris. Vi bodde på samma hotell – min vän argentinaren och jag. Och han hade alltjämt kvinnor varje natt, två och tre ibland. Hur orkade han, hur kunde han, tror ni? … Jo, han hade löskuk.
– Nu överdriver bror, sa greve Jacques Peder Clarence Bonde.
– Han hade det, säger jag.
Påståendet blev för mycket för greve Jacques Peder Clarence Bonde:
– Du vet, Jevard Joakim Teodor Boltenstern, att det gives en man tre huvuden – struphuvudet, kukhuvudet och … det egentliga huvudet. Har du något av dessa? Jag bara frågar.
Ja, sen tar den historien slut lika abrupt som den började.
På baksidan till boken skriver någon – gissningsvis Henning eller Ernst:
Från yttre sett hårda villkor har bröderna ur gemensamma och likartade upplevelser format Vägen förbi. Språket har tuktats till enkelhet. Den realism som präglar boken ligger så nära vad de upplevt, att de med Vägen förbi inte vill kalla sig författare utan åsyna vittnen!
Och ja, boken är utgiven på Bokförlaget Sjöström & Sjöström.
I senaste numret av Populär Historia citeras ur ett samtida vittnesmål om Carl Michael Bellmans sista (beskrivna) föreställning 1794. Skalden sägs ha gett ett förvirrat intryck – tankarna går till Per Oscarsson – och förefallit apatisk. Han inledde lite odramaturgiskt med att sjunga en mycket sorglig visa om Gustav III:s ryska krig, som fick publiken att falla i gråt över stupade män och en död monark.
Efter en stund kom någon på den briljanta idén att hälla i Bellman brännvin, varpå han snart sprallade upp sig och började härma diverse blåsinstrument och hojta slumpmässiga fraser på tyska som i the good old days. Publiken? Såg de patetiken i en slagen man? Såg de att kruset var en krycka och att Bellman bokstavligen sjöng på sista versen? Nej för håken – de skrattade ”mer än de orkade”.
Det som fascinerar mig mest är dock att ögonvittnet beskriver Bellmans ”besynnerliga” klädsel: svartgrönrandig frack, gula strumpor och ansiktspuder. Och visst, jag hade hellre blivit påsatt av min grannes schäfer än visat mig offentligt i något så bisarrt, och visst luktar det skenande galenskap och Peter Siepen om vartannat. Men rimligen såg killen som kallade Bellmans paltor besynnerliga själv ut ungefär så här:
Och då kan man ju fundera på om det kom från rätt arsle.