blogg • Sida 7 av 103 • kallelind.se

Karl för sin fotboll.

den 2016-09-05

Det är svårt att i efterhand förstå serien Peanuts – Snobbens – genomslagskraft. Man kanske minns merchandisen, men de flesta har nog glömt de religiösa analyserna (The Gospel According to Peanuts, publicerad på svenska som Snobben eller Ett sätt att möta livets bedrövelse), musikalen You’re a good man, Charlie Brown (raskt översatt till Milda makter! av Povel och Beppe 1967), musikalen Snoopy!!! (1975), hyllningarna från intellektuella giganter som Umberto Eco, omnämnanden som enda serie i Bonniers Litterära Magasins ”Moderna utländska författare” 1965, nöjesparkerna, lp-plattorna, teveserierna, museerna, priserna etc.

Serien har med andra ord inte bara erkänts som god fyrarutorsunderhållning utan också ansetts ha psykologiska, filosofiska, teologiska och existentiella saker att säga mänskligheten. Charles M Schulz har inte bara setts som en flink pennförare och en humorist av rang utan också som en sorts tänkare. Kan Snobbens status jämföras med någons är det möjligen med Nalle Puhs eller Mumintrollens.

Jag bläddrar i tidiga årgångar med Peanuts – serien började publiceras 1950 och avslutades 13 februari 2000, dagen efter Schulz död – och försöker förstå. Det mest slående, och det finns i princip med från början, är Schulz melankoli. För att inte säga misantropi. Peanuts är ingen glad serie om oskyldiga barn. Det är en serie som skildrar livets alla facetter och visar barn – människor – från alla vinklar.

Ett av de moment i serien som triggat teologerna och teoretikerna är det återkommande fotbollsskämtet. Varje år, från 1956 till 1999, någon gång i höjd med att Schulz höstdepression slog till, presenterades en stripp eller söndagssida med ungefärligen samma upplägg: Lucy/Gullan lovar att hålla fotbollen som Charlie Brown/Karl ska sparka till – och varje gång rycker hon undan den.

Skämtet har små, för att inte säga få, för att säga obefintliga variationer. Första året är visserligen inte Lucy van Pelt, sedermera seriens mesta cyniker, helt utvecklad och därför inte den som håller i bollen:

Men sen, från och med 1957, är det hon som håller bollen och bryter löftet:

Samma sak sker såväl 1958 …

… som 1960 …

… som 1965.

Vid det här laget är Peanuts ett av världens största populärkulturella fenomen – kännarna pratar om 1960-talet som The Golden Age för serien – samtidigt som populärkulturen kanske för första gången tränger sig in på kultursidorna, samtidigt som kultursidorna fortfarande är med och sätter agendan. Det finns inte en amerikansk, knappt ens en västerländsk, intellektuell med självaktning som inte gjort sin tolkning av Charlie Browns eviga nitar.

Kan man koppla det till Sisyfosmyten? Kan man se en parallell till Beckett? Kan man associera till de stora världspolitiska skeendena? Är Lucy kanske USA? Är Charlie Brown rentav Vietnam? Och samtidigt upplever ju freudianerna sin kanske mesta storhetstid: modeord i svang är ”alienation” och ”Oidipus” och ”penisavund”. Visst ligger ”Snobben” farligt nära ”snoppen”? Och säger man ”Peanuts” snabbt så blir det faktiskt ”penis”.

1970-talet innebär fortsatta kommersiella framgångar för Peanuts. Charles Schulz är god för tusentals miljoner men sitter oförtrutet vid sitt ritbord och varierar samma tema dag ut, dag in, 365 dagar om året. Man måste inte vara tokfreudian för att se Charlie Brown i honom: samma försök, samma känsla av att det kan bli bättre, att det borde bli bättre.

Som sagt: små, knappt märkbara variationer år för år. Oftast använder Schulz den veckoliga söndagssidan, men även strippformen får fungera att bygga upp historier med flera tvister. 1979:

Och 1992, när Charlie Brown förälskat sig i den nyintroducerade Peggy Jean, är det hon som får hålla i bollen:

1999 har Schulz ett år kvar att leva, men som den plikttrogne gamle WW2-kämpe han är hyser han inga planer på att ge upp. Serien går sen länge på tomgång, figurerna lever parallella liv inom stripparnas ramar, melankolin har tappat sin humor och blivit mest … deppig. Men fotbollsskämtet ska varieras en sista gång, innan allt är förbi och över. Och som vore det en tanke lämnas det allra sista skämtet med ett öppet slut där vi aldrig får veta om Karl äntligen fick iväg bollen eller ej:

Och 2000 går Schulz i graven och tar, tack vare ett unikt kontrakt med sitt seriesyndikat, sin serie med sig. De lärde tvista om saken, men förmodligen är Peanuts den serie som gått i flest dagstidningar världen över och efter Kalle Anka & co den serie som dragit in mest reda pengar. På sin gravsten valde Schulz att inte nämna ett ord om den saken:

Att det ska vara så förbannat svårt att skilja på Petteri Nuottimäki och Peter Nuottaniemi!

Av Kalle Lind

den 2016-08-31

i blogg

I podden Snedtänkt flyger tjogvis med namn och årtal fram och tillbaka genom luften. Ofta är det säkert fel. Som tur är pratar jag så otydligt att besserwissrarna inte alltid märker det. Av outgrundlig anledning gjorde jag misstaget att artikulera namnet Petteri Nuottimäki i avsnittet där jag och André Wickström pratar Svenskfinland och sverigefinnar.

Jag hävdade att denne Nuottimäki spelade bas i det legendomsusade Luleåbandet The Bear Quartet. Det borde jag inte ha gjort. Snart blev jag kallad ”sopa” av Luleåhärstammande popsnöret Ola Söderholm och fler viktigpettrar med indiebakgrund sällade sig. Basisten i The Bear Quartet hette Peter Nuottaniemi och inget annat.

Till mitt, måhända svaga, försvar vill jag dock framlägga att namnet Petteri Nuottimäki på intet vis var gripet ur luften. Nuottimäki är absurdistisk kåsör, skämttecknare – publicerad i bl.a. Galago, Arbetaren och SvD – samt manusförfattare till bland annat Ulf Malmros Smala Sussie. Jag har i alla år tagit för givet att dessa två var en och samma.

Grejen med The Bear Quartet var ju just att medlemmarna verkade något mer begåvade än popsnubbar i allmänhet. De kunde lite mer än att slå sina ackord och glo på sina skor. Sångaren Matti Alkberg gick vidare med diverse andra punkpopprojekt och har publicerat x antal diktsamlingar. Gitarristen Jari Haapalainen har blivit en av landets mest uppmärksammade producenter som bland annat lyckades blåsa nytt liv i tomgångsorkestern Eldkvarn och göra Kajsa Grytts låtar rättvisa. Själva namnet The Bear Quartet plockades från Klas Östergrens Gentlemen, de döpte plattor till Monty Python och det mesta tydde på att de hade både smak och humor.

Därför har mitt huvud alltid kopplat ihop dem med Petteri Nuottimäki, mannen som bland annat gett oss boken Nuottimäki försvarar kulturen! (2000) med underrubriken ”Ett flertal trevliga bokstäver”. Där kan man till exempel läsa ett gäng misslyckade ”Råttan i pizzan”-historier. Bland annat denna:

”Ful hund” berättades av Krister Seglöv 11/7 1987 för en lagkamrat i Stringtuna BK, i omklädningsrummet före en match, tog sig i fyra led ända ut på planen, men glömdes bort pga en tvivelaktig utvisning.
”Min kusin såg en tjej vid korvmojen i lördags som han gärna vill lära känna, men kom inte på nåt bättre att säga än: ’Vilken oerhört ful hund du ha.’ Då visste hon att han var en ärlig kille i alla fall, tänkte han. Vilket inte är en så tokig början.
Fast tyvärr var det ingen hund, utan hennes son.

Boken består av korta texter som oftast är lysande inledningsvis, innan skribenten upptäcker att de måste sluta nånstans också:

I åttonde klass fick Krille prya som bondfångare. Han fångade tre bönder och höll dem inlåsta i källaren i nästan en vecka, tills hans föräldrar hittade dem.
”Du vet hur det slutar”, sa dessa strängt. ”Så fort du tröttnat blir det vi som får mata dem.” De körde ut bönderna med bil till en skogsväg och släppte loss dem.

Eller:

Bengan presenterade honom för mig, en fixare, nomad, levnadskonstnär. Han handlade i allt som satt löst, köpte, sålde, bytte, lånade och stal, lite bättre priser, suspektare leveranser och uddare tider, tre gamla mot en ny. Ni vet, en sån som inte bara överlever en detonerande atombomb utan även säljer schyssta recept på kackerlackspaté i ruinerna.

Eller:

En dag kom han hem från skogen med en säck fylld av begagnade överblivna stenar någon tydligen bara slängt.
Då han hade ett gott hjärta insåg han sig ha funnit kallet i sitt liv; upprättandet för ett pensionat för utslitna stenar.

Det ekar av Lasse O’Månsson och Kjell Swanberg och såna där texter som både vill vara Monty Python och Kafka. Runt millennieskiftet såg man Nuottimäkis medvetet krattiga teckningar lite här och där. Sen skrev han som sagt Smala Sussie, som Ulf Malmros nog skrev om på inspelningsplats. Sen vet jag inte riktigt vad Petteri Nuottimäki har gjort.

Men jag vet att namnet i alla fall inte dök upp av en slump i mitt huvud när vi bandade podd.

Snedtänkt #78 – extramaterial!

Av Kalle Lind

den 2016-08-30

i blogg

På den tiden när bloggar fortfarande var något som folk läste och höll uppdaterade – vi pratar det avlägsna nollnolltalet – så var det kutym att man bad om ursäkt om man inte uppdaterat de senaste fyra timmarna. Nu gör man inte det. Nu uppdaterar man när man har tid och ork.

Det senaste Snedtänkt – podden som tar upp sånt som Kalle Lind tidigare bloggade om – kretsade kring Svenskfinland. Komikern och finlandssvensken André Wickström gästade. Allt vi pratade om hörde inte riktigt till ämnet. Bland annat fördjupade vi oss mer än rimligt i Peter Dalles förtjusning i att visa upp sig naken på film. Nedan finns ytterligare några minuter associationer och stickspår.

André W – extramaterial

Dessa satans arkivrotare som ska släpa fram andras gamla synder!

Av Kalle Lind

den 2016-07-19

i blogg

Med skammens rodnad över hela kroppen inser jag att även jag har varit ung. Och om möjligt än mer lillgammal då än nu. Mästerreportern Niklas Orrenius har grävt längst nere i de mögligaste arkiven och hittat en 91:an-tidning vars utgivning råkar sammanfalla med min värsta akneblomning. Från insändarsidan 91:an mot väggen har han plockat följande excerpt:

Och ja, jag är ganska säker på att det inte fanns någon annan Karl Lind i Eslöv som 1989 hade dessa bestämda åsikter om Alf Woxnerud, Nils Egerbrandt och Kronbloms brorson Boris. Motvilligt erkänner jag mig skyldig.

Detta är fruktansvärt att läsa. ”Poängrik”. ”Ställer mig kritisk inför”. ”Synnerligen annorlunda”. ”Mottager”. Vad är det för en farbror som hållit i pennan? Kunde ingen hindra honom från att ytterligare vidga avståndet mellan honom själv och världen? Ville han driva bort varenda möjlighet att någonsin få ligga?

Jag utfärdar härmed ett löfte: jag ska aldrig gräva fram någonting som någon obskyr gubbe i nöjessfärens periferi gjorde för längesen. Aldrig mer ska någon behöva påminnas om en ungdomssynd, nån ogenomtänkt publikation, nån slarvigt hoprafsad vinylsingel. Från och med nu ska jag bara ägna mig åt samtiden och framtiden.

Jag säger inte att det är ett löfte jag kommer att hålla, men nu har jag i alla fall utfärdat det.

Godismarknadsekonomi.

Av Kalle Lind

den 2016-06-11

i blogg

Är i New York. Här finns ingen Gabriel Wikström att göra miner åt. Här kan man fortfarande stiga in i en megagodisbutik och mötas av en hylla blandade choklad- och lakritscigaretter.

Man kan också köpa lite kul askar för förvarande av diverse. Det har inte så mycket med snask att göra men betraktas väl som allmänt kul grejer:

På det hela taget kan man konstatera att det marknadsekonomiska systemet frammanar kreativitet. I DDR fanns väl på sin höjd nån radioaktiv brunkolskaramell inslagen i blygrått tidningspapper. Här flödar fantasin och skapar köplust och köpglädje hos lyckliga kunder:

Jelly beans har en egen vägg, komplett med receptförslag:

Och baconpastillerna har åtminstone ett eget hyllplan:

Så nog ska vi vara glada, vi som har tillgång till den västerländska demokratin/marknadsekonomin och kan njuta dess aspartamsötade frukter.

Konsumentupplysning.

Av Kalle Lind

den 2016-05-31

i blogg

Just det – jag har nedkommit med en ny bok. Det är en allt annat än akademisk och allt annat än fullständig redogörelse för en massa ord som är representativa för den dialekt jag råkar prata: skånska. Den kan – och bör! – beställas här.

Urvalet har gjorts efter tre principer: 1) ord som jag själv använder eller har hört människor i min närhet använda (”rälig”, ”sjatte”), 2) ord som kan påstås vara utmärkande för skånska traditioner (”ålagille”), 3) ord som är roliga (”fittamad”).

Uppsvenskar som reagerar redan på bokens underrubrik ges här bokens förklaringar till orden i fråga:

abekatt/apekatt, från början beteckning på kort och gott apa. När folket i norr för första gången konfronterades med en apa, troligen en mindre variant typ markatta, kom de att associera dess vighet och rörlighet med en katts. Ordet har med andra ord samma tårta-på-tårta-form som ”valfisk” (ska man vara noga med liknelserna så är det ju till och med tårta-på-fel-tårta).
Ordet abekatt har sedan också använts som skällsord eller nedsättande uttryck, för den som härmar någon annan (jfr härmapa), för den som beter sig barnsligt eller för den som ser avvikande ut.

övanpå/övanpo, sydskånska för ”ovanpå”. Eventuellt dialekt, eventuellt talfel.

Lanefeltmanöver.

Av Kalle Lind

den 2016-05-26

i blogg

Jag hittar en kassett och slungas trettio år tillbaka i tiden.

Att det är del 3 indikerar att det alltså fanns två tidigare kassetter med titeln Nya gymping. Eventuellt fanns det innan dess en kassettserie som bara hette Gymping eller så var den titeln copyrightskyddad av SVT. Under första halvan av 1980-talet gav Susanne Lanefelt också ut skivor med titlar som Gymp-Dance och Studs-bandet.

Nån sorts efterfrågan kan vi alltså förutsätta att det fanns på en kassett med följande innehåll:

Träningsledaren Susanne Lanefelt råkade få ögonen på Jane Fondas populära workout-videos och insåg att det där – röra på sig och prata samtidigt – kunde hon också göra. Gymping blev ett teveprogram 1984. Det inspirerade damerna att träna, herrarna att titta och revymakarna att dra olika slippriga skämt kring Lanefelts catchphrase ”kniiiiip”.

Det betraktades i sin samtid som något nytt och fräscht. Rosa Flashdance-benvärmare och tajta tanktops och ständigt exponerade blekta tandrader. I efterhand framstår det mer som en lamt rebootad åttiotalsvariant av Träna med TV, programmet som Bengt Bedrup och Gun Hägglund sjösatte 1963 med den uttryckliga ambitionen att få svenskarna att röra lite mer på sig.

Uppbyggligt. Uppmanande. Uppfordrande.

I ett tidigt Träna med TV-avsnitt intervjuas folk på gatan om det är nödvändigt med kondition. ”Nej, om man kör bil och har ett stillasittande arbete så behöver man väl ingen absolut fysisk kondition”, svarar en av de tillfrågade. Sveriges television insåg att de hade ett ansvar för folkhälsan.

I likhet med Gymping ynglade Träna med TV av sig i merchandise, både instruktionsböcker och fonogram:

Och Träna med TV var i sin tur bara en lite mjukare och vänligare sextiotalsvariant av överste Bertil Ugglas klassiska morgongymnastikövningar i radio. Med myndig stämma befalldes folket att knäböja och bensträcka och tånudda. På sin fritid var han ordförande för Gymnastiska centralinstitutet och författare till böcker som Dagövning för den dagliga hemgymnastiken och Gymnastik, friluftsliv och kamratskap i en gymnastikförening.

Slutet på en lång era av SVT-ledd gymnastik, där tanken var att folket framför apparaterna skulle röra sig efter samma mönster som figurerna i apparaterna, var möjligen Gumping. Det riktade sig till äldre människor och var troligen något av en reaktion på de fräscht svettiga ungdomarna i Gymping. I Gumping riktade Bedrup och Hägglund – radarparet från Träna med TV – in sig på de stillasittande pensionärerna. För att dessa verkligen skulle vara med på noterna kompade Gnesta-Kalle övningarna på dragspel.

Pensionärer älskar som bekant dragspel.

Inte bara titeln Gumping var smakfull. Så var också programmets logga:

En del av det här finns förstås på Youtube. Inget av det kan direkt rekommenderas, om man inte har ett skriande behov av att se folk röra sig okoordinerat. Ett litet smakprov från Lanefelt, för den som känner sig stillasittande och rundnätt och behöver en inspiratör, kan avlyssnas här:

lanefelt

Barn och samlag.

Av Kalle Lind

den 2016-05-15

i blogg

Jag säger det igen, med dårens monomana envishet, dessutom helt i onödan eftersom ingen nånsin sagt emot mig: sjuttiotalet var en annan tid än vår.

Den här bilden, av fullt logiska anledningar betitlad ”Samlag” i Sydsvenskans bildarkiv, togs 1974 på en utställning i Malmö. Det naturtrogna paret i mitten är, efter vad jag förstår, två dockor. Barnen som står runt omkring är, efter vad jag förstår, människor. Liksom de två vuxna som inte håller för ögonen på barnen, inte skriker ”pedofili!” på lösa grunder och inte startar ett Twitterdrev mot galleristen.

Jag såg den här bilden när den återpublicerades i Sydsvenskan 1999. Min vana trogen tänkte jag ”den ska jag spara!” och sparade den inte. Jag tackar en Mats Olsson som åter gjort den tillgänglig för mig. Och nu även er.

Ska vi säga bokbuss eller medioteksfordon?

Av Kalle Lind

den 2016-04-26

i Krönikor

Min källa inom biblioteksbranschen upplyser mig om att krafter vill byta namn på bokbussen. De vill kalla den ”biblioteksbuss”. Bussen innehåller nuförtiden mer än böcker.

Läs mer

Avdelningen Oväntat men logiskt: Fälldins poesiinläsningar.

Av Kalle Lind

den 2016-04-25

i blogg

När jag var liten trodde jag att Thorbjörn Fälldin bodde i vår teve. En sävlig man som styrde landet med valkig hand, som han samtidigt manövrerade sin snugga med. Han blev statsminister 1976, den förste icke-socialdemokratiske på 44 år (om man inte räknar med semesterregeringen 1936, och i så fall på 40 år). Han skulle inta dagtinga med sin övertygelse gällande kärnkraft. Tråkigt nog för Thorbjörn förväntades han regera ihop med Ola Ullsten och Gösta Bohman, som älskade kärnkraften mer än livet självt. Så regeringen Fälldin sprack.

Och sen blev han vald till statsminister på nytt 1979. Och så blev det nån ny spricka, den här gången i skattefrågan. Och så vann Palme valet 1982. Och sen dalade Centerpartiet. Ett försök att slå ihop sina valsedlar med KDS 1985 gick väl sådär, även om Fälldin på nytt blev historisk genom att vara den förste som tilläts röka hemma hos Alf Svensson med hustru.

Sen petades Fälldin från ledarposten, efter vad jag förstår under lätt förnedrande former 1985. Han hade trots allt lett partiet till enorma framgångar tio år tidigare. Men politiken kan uppenbarligen vara skoningslös även mot de som älskas.

Sen har det gått trettio år och vi har inte hört så mycket ifrån Fälldin tills han i helgen fyllde nittio och blev uppmärksammad för att han fortfarande var i livet. Förutom ett gästspel i Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes – romanen – och några såna där framträdanden som gamla partiledare gör många år efter sin avgång där de plötsligt framstår som så goda och mjuka och humanistiska (Göran Persson undantagen), så har man inte märkt så mycket av Fälldin.

Men några avtryck har han trots allt gjort. Så sent som 2010 – vid 84 års ålder – debuterade han på cd. Cd:n heter Åtabak och betyder … nånting på ångermanländska. Fälldin läser dikter av den ångermanländske bygdepoeten Nicke Sjödin. Den som minns Fälldin, vagt eller tydligt, förknippar honom kanske inte med den sinnlighet som ryms i poesin. Men man blir aldrig för gammal för att överraska. Den bifogade dikten nedan heter ”Sängvätar’n”.

en gammal statsminister reciterar bygdepoesi