kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

En man med ett skägg firar folkfestvecka! Del 4: Dragspelsstämman i Hjo.


Det är så klart skott mot sittande mål att insinuera att det mest är gamla som gillar dragspel, men det är ju inte klokt hur gamla de är som gillar dragspel! Och de var ju ohyggligt gamla redan 1984 – när boken är ifrån – och måste alltså vara urgamla nu! Mina damer och herrar, ni betraktar kanske i detta nu världens äldsta män! Medicinska mirakel!

Damerna som står och diggar inför några jämnåriga alfahannar med varsitt bälgaspel sänker snittåldern med flera tusen år. De verkar ha så kul. Den ena klappar till och med händerna.

Och allt försiggår i Hjo.

Det här är det Sverige min generation så hjälplöst försöker skaka av sig. Vi flyr till New York och skaffar fräscha vindsvåningar och namndroppar amerikanska sextitalssitcoms som vi aldrig har sett – allt för att ingen ska se att vår morfar stått med en bandspelare på magen och fångat upp ljudet av gamla polkor.

Det är ett Sverige som vi medelklassmänniskor i storstan helt frankt förutsätter har försvunnit. Men svänger man av från allfarsleden den andra helgen i augusti så hör man åter det diskantrika ljudet från de gamla bälgarna. Polskorna traderas än. Någon upprätthåller traditioner. Det gamla Sverige lever jämsides med det nya. Och jag är inte alldeles säker på att det är det nya som skulle vinna i en tvekamp.

En man med ett skägg firar folkfestvecka! Del 3: Upplandsschottisen.


När man ser de här bilderna måste man påminna sej att folkdräkt enligt gammal dresscode är ekvivalent med frack och officersuniform. Det går alltså på ett ut om du vill se ut som ett stiligt salongslejon, en distingerad auktoritet eller en gammal dåre i puffbyxor.

Annars kan vi notera att det gamla ordspråket stämmer: en knäpp outfit och besynnerliga rörelsemönster gör gamla människor glada.

En man med ett skägg firar folkfestvecka! Del 2: Stångaspelen.


Han är otroligt koncentrerad. Det här är hans livs viktigaste ögonblick. Han har fått en uppgift i princip direkt från Gud. I år SKA han vinna den prestigefylla grenen Stirra på en sten tills den lyfter och börjar flyga.

En man som just gått grundkursen i byfåneri vid Slite högskola hjälper honom på traven. Tillsammans ska de få den där fördömda stenen att göra det omöjliga. Lite irritation i luften kan man ana; de får inte precis nån hjälp av mannen som är på rymmen från ett avsnitt av Nygammalt.

Och i vanlig ordning överträffar verkligheten dikten. Nej, Gotlands ärorika stångaspel innehåller ingen stenstirrargren. Men man tävlar så klart i både pärk, stenvarpa, rövkrok, herre på stång, tämja oxe och gutnisk femkamp (dvs. ränn’ i kämp, längdkast me’ stain, haug-stikel, stanggstörtningg och ryggkast).

Så även om man nu lagt ner tid på att glo på sten alldeles i onödan, så finns det fortfarande goda chanser att göra sig till allmänt åtlöje.

En man med ett skägg firar folkfestvecka! Del 1: Lövmarknaden i Karlskrona.


Åke Mokvist heter en begåvad  fotograf som bland annat gett ut den oväntade bästsäljaren De ovanliga. 1984 gav han ut boken Svenska folkfester som fascinerar och förbryllar mig. Den öppnar dörren till en värld jag bara trodde fanns i Galenskaparna-sketcher. Begrepp som ”nyår” och ”Lucia” och till och med ”ålagille” känner jag igen – men ”sikfesten i Kukkola” och ”täckatinget på Fårö” var mig obekanta tills nu.

Liksom ”John Ericsson-dagen i Filipstad”. Liksom ”slåttergillet i Råshult”. Och liksom ”Knutsmasso i Gimo”. (Ja? Knutsmasso? Det är väl inget konstigt ord! Och inte Gimo heller för den delen! Det är väl ord vi alla använder dagligen?!?)

Jag hoppas inte att Mokvist misstycker att jag använder några av hans omsorgsfullt och respektfullt tagna bilder för att göra mig lustig över andra.

Det verkar ske typ i juni. Det verkar handla om att fira sommarens ankomst. Jag är inte säker på om man måste ha en konstigt mönstrad blus för att få vara med, men uppenbarligen är det inget hinder.

Vi talar om Lövmarknaden i Karlskrona – enligt boken ”en stor och annorlunda folkfest i ett landskap som fått det vackra namnet Sveriges trädgård” (vilket väl ändå är ett sakfel? För visst har landskapet i fråga fått namnet Blekinge och inget annat?)

Jag vet inte riktigt vad den här dagen går ut på. Av namnet Lövmarknaden att döma går dagen ut på att sälja löv. Av bilden att döma går den ut på att sy i blommor. Av bildtexten att döma handlar det om ”hantverksskickliga kransbinderskor” som upprätthåller ”en gammal tradition” om att hylla sommaren.

Jag är fortfarande inte helt med på exakt hur själva folkfesten yttrar sej. Men jag förutsätter att det är flower power för hela slanten.

Jag förutsätter också att arrangörerna undanber sig just den typen av billiga vitsar. Liksom låtönskningar som ”Löv me do” och ”Näver ending story” och ”Kransing queen”. Löv är inget att skämta om.

Brännbollsmästare och höstmaskerad.

För er som inte läst Marvel-tidningar på nåt decennium: Smältmannen heter nu Molten Man, Gamen Vulture, Gröna trollet Green Gobblin, Gula trollet Hobgoblin och Straffaren Punisher. Herr Fantastisk eller Långfinger heter numera Mister Fantastic, Flamman heter Human Torch, Osynliga Sue heter Invisible Woman och Bamsen Big Ben. Och Hulk heter inte längre Bjässen.

Och ja, givetvis är alla ovan uppräknade namn autentiska översättningar från olika perioder.

Jag är själv en förespråkare av att originalnamn ska behållas. Jag tycker egentligen aldrig att Brita af Geijerstam hade mandat att döpa om Winnie-the-Pooh till Nalle Puh. Han hette ju Winnie. Vad hade Brita själv sagt om hon plötsligt började heta Julie i franska upplagor?

Just i seriesammanhang har översättare alltid tagit sej märkligt stora friheter. Varför heter Tryphon Tournesol plötsligt Karl Kalkyl? Visst, jag köper allitterationen och att en professor får ett efternamn från matematikvärlden, men inte är väl Karl ett vanligt belgiskt namn? Och Tintin utspelar sej väl ändå i Belgien?

För att inte tala om hur knasigt det blir med Serafim Svensson.

I våra bokhyllor står Stora Bilderboken, en amerikansk barnbok från sjuttiotalet med prislappen ”5” kvar från nån loppis. I den har översättarna varit väldigt kreativa:


Och Halloween stöps helt enkelt om till en maskerad vilken som helst:

Jag förstår verkligen hur man har resonerat här, men tycker för min del att resultatet mer än något annat är märkligt. Det är som om översättarna försöker skapa en alldeles ny kultur, ett nytt land, med lika delar amerikanska och svenska inslag. Slutresultatet blir att ingen känner igen sig.

Genrer Gud glömde 1: strejkrock.


1970 svepte en våg av vilda strejker över Sverige. Arbetarklassen gick spontant till kamp för högre lön och bättre arbetsvillkor.

Med detta stycke text, skuret ur en bit fnöske, inleds semilegendariska ”Lär av historien” med göteborgsstalinisterna Knutna Nävar. De där svepande strejkerna trängde sej gärna in i samtidens poplyrik. Åtminstone hos de proggkonstellationer som stod socialistpartierna nära.

NJA-gruppen, som omsider blev Fria Pro-teatern och hade många kopplingar till SKP, drog upp till Norrland i slutet av sextitalet för att studera järnverksstrejk på plats.

Socialexkursionen resulterade bl.a. i pjäsen Nils Johan Andersson m.fl. (mest känd som NJA-pjäsen), Pjäsen om Norrbotten och en något daterad barnbok.

På plattan Hör upp allt folk (1970) samlas sångerna från de pjäserna med sången ”Strejken på Saab”:

Klockan 9 onsdag morgon
skulle avtalet vara klart
De finska väntade spänt på resultatet
och bandet var färdigt för start
Men förhandlingsdelegationen
som inte förhandlat för dom
meddelade kort: ”Det avtal som gäller för er
är samma som förut”

Då tog de eld i de finska leden
och ett vilt slagsmål bröt fram
Det blev allmänt tumult i salen
där rörtänger yrde som damm
Där flög en skiftnyckel stolt genom lokalen
och hamnade prydligt till slut
i huvet på verkstadsklubbens ledamot
som störtade ut med ett tjut

Genremarkörer vi kan notera: 1) ord som ”förhandlingsdelegation” betraktas inte – till skillnad från i alla andra genrer och alla andra mänskliga sammanhang – som ett tråkigt ord, 2) att någon får en skiftnyckel i huvet – vilket rimligen skulle krossa ett kranium – betraktas som festligt så länge det är en LO-lierad som får den.

Nynningen hette ett argt bluesbaserat rockband från Göteborg, i likhet med alla andra arga bluesbaserade människor i den stan på den tiden anstruket av KPML(r). Ryktet säjer att Nynningen avslutade sina konserter med uppsträckta armar och talkören ”Med raka rör mot socialismen!” En lika säker fittöppnare då som det hade känts Jerry Williams nu.

1974 gav Nynningen ut låten ”Vilda strejker lönar sig” – popmusikens svar på knäckebröd med frigolit:

Vi förhandlade för alla
Vad vann vi egentligen på det?

Kör: ingenting-ting, ingenting-ting

Hela fackföreningsapparaten
har blivit en del av borgarstaten
Att det är arbetarnas vapen
det borde va en självklar grej

Här kan vi bocka av typiska genrehållningar som ”det finns ingenting man inte kan göra arg bluesbaserad rock om” och ”det finns inga ord som är för träiga för en arg bluesbaserad rocktext”.

Ännu mer (r)-iga Knutna Nävar – återigen – gjorde ”Strejken på Arendal”, som är en partsinlaga i en konkret, politiskt mycket infekterad strejksituation.

Arendal var ett båtvarv med femtusen anställda. Ledningen ville gå över från veckolön till månadslön, som skulle sänka den faktiska lönen. Ett hundratal (r)-organiserade arbetare strejkade vilt i fem dagar och räknade med att få med sej alla jobbarna. De hade dock mäktiga fiender: ”de köpta socialfascisterna”, dvs de socialdemokratiska fackombudsmännen, tydligt namngivna i låten (Bengt Tengroth, Metall-ordförande).

Resultatet av strejken blev att elva kommunistiska arbetare sparkades, men också – enligt låten – till att en tanke planterades i alla arbetarna.

Som många andra Knutna Nävar-låtar är melodin lånad direkt av fienden, dvs en amerikan, låt vara den politiskt ganska korrekta amerikanen Woody Guthrie. Låten svänger ganska bra och är argare än Stefan Jarl en dålig dag, men mitt favoritparti är så klart det gravallvarliga talpartiet i mitten:

Det var den dan då strejken bröt ut som vi verkligen fattade vad som hänt
Månadslönen var en bluff
Stressen och hetsen som ackorden drar med sej skulle finnas kvar
Vi skulle ju bli ”meritvärderade” gubevars
men det som gjorde oss mest förbannade
det var att de sänkt lönen för oss

Det var sant som våra jobbarkompisar hade sagt
De hade hade delat ut flygblad om detta flera gånger
och nu gick vi med dem
Vi valde in flera nya kamrater i strejkkommittén också

Ja vad sossarna hade lyckats med det såg vi ju
De hade varit med och sänkt lönerna för oss
Nä det enda som kan få kapitalisterna att gå med på nåt
det är att man slutar att jobba så att de inte få nån vinst
Det var väl därför borgarna och sossarna och vpk hetsade som galningar mot oss

Och inne på varvet började sossarna ge löften till höger och vänster
det var många som lyssnade på dem
och det hade vi inte räknat med
Därför gjorde vi ett misstag

Misstaget var naturligtvis att gå runt i tron att man visste bäst och att föra folkets talan utan att tala med folket, men det kan vi diskutera på annan plats än här. Här nöjer vi oss med att bocka av genremarkörer som långa talade stycken, hopklumpning av sossar och borgare (och vpk-are!) samt ord som strejkkommitté”.

Det gjordes naturligtvis än mer strejkrock under det där sjuttitalet som aldrig upphör att fascinera mej. Ofta apropå en specifik strejk nånstans; Björn Afzelius gav ut solidaritetssingeln ”Kamrater, Bodenarbetare” som är precis så självrättfärdigt patosfylld som titeln skvallrar om.

Och Dan Berglund – jepp, (r)-are även han – sjöng mer allmänt om vilda strejker och di där förbaskade såssefackrepresentanterna som alltid gick i förtryckarnas ledband:

Men när missnöjet började svälla, kom en rödmosig fackombudsman
”Vi förhandlar som bäst så var snälla att ge er till tåls lite grann”
Men till strejk gick man redo att strida, eniga som en man
och facket det valde genast sida och lyste strejken i bann

2009 handlar ytterst få låtar om strejker, varken vilda eller tillåtna. Ingen försöker i visans form förklara vilka rackare de köpta rövslickande fackpamparna är och ingen försöker pedagogiskt förklara varför strejker är viktiga och historiskt nödvändiga.

Det kan bero på att strejker var sexigare på Björn Afzelius tid. Det kan bero på att folk faktiskt hade några jobb att strejka från dåförtiden.

Komplement: Röda kapellet (vpk-associerat!) gjorde Strejkvisa och Nationalteatern gjorde ”jag lärde mej att fajtas”-klassikern ”Hanna från Arlöv”, som av (r)-falangen inom Nationalteatern nästan betraktades som ”en sosse-låt eftersom den inte handlade om folkets revolution” – ”det här med att hon protesterade mot fläktar, var inte det lite borgerligt revisionistiskt?”

Alla dessa stölder.

En lång utrikesminister med rullande r och farfarsöron driver som bekant bloggen Alla dessa dagar (för övrigt en gång nominerad till Stora Bloggpriset jämte denna blogg; då ingen av oss vann kan man alltså säja att jag och Bildt är lika framgångsrika bloggare).

Jag har inga större problem med bloggen ifråga. Den är självgod, javisst, den är tråkig, javisst, den är särskilt tråkig när karln försöker antyda att han har en personlighet, men vad är att vänta? Kan man klandra kon för att juvret blir stint?

(Vet inte riktigt vad jag menar med föregående mening, men ville ha nåt så där bondskt klatschigt.)

Lite retar det mig dock det där med titeln. Det fanns faktiskt en annan, inte helt okänd svensk minister från ett annat, inte helt framgångslöst parti som skrev en annan, inte helt negligerad bok med EXAKT SAMMA TITEL.

Karln hette som bekant Kjell-Olof Feldt (av bortglömde Lasse Lindroth i postuma satirboken Mannen som kunde tala om hästar kallad Tvätt-Olof Björn) och var finansminister under Palme. Underrubriken är ”I regeringen 1982-1990” och boken blev som sagt ganska uppmärksammad när den kom (i Eslövsrevyn samma år lästes ett telegram att Feldt börjat jobba som bagare och skrivit ”Alla dessa degar”).

Ärligt talat – får man göra så? Kan Bildt bara ta en etablerad titel och säja att den är hans? Och dessutom låta trademarket yngla av sig i halvfyndiga underrubriker som ”Alla dessa bilder”? Tycker vi det är fair play? Kommer Anders Borg nästa år att skriva Bibeln?

Är man konspirationsteoretiskt lagd anar man att Bildt till och med aktivt försöker lägga Feldts gamla bok i skugga. Läskiga fakta: varken Bokus, Adlibris eller Cdon för Feldts bok! Och då har de ändå Feldts betydligt blekare uppföljare Det blev ingen storväst (f.ö. kanske en titel för en framtida Bildt-blogg?).

Har Bildt en hållhake på nätbokhandlarna? Arbetar Bildt aktivt på att minnet av en gammal politisk konkurrent ska förblekna (och, apropå det, hur hinner han i så fall flyga så himla mycket flygplan?)?

Jag anar nåt större här. Jag tror jag ringer Lars Krantz och sätter honom på spåret.

Ekbergfast övertygad och Kirsebergtagen.

På Valborgsmäss hade vi en liten inflyttningsfest i den gamla industrifastighet som min familj jämte fyra andra rustat upp för att kunna bo i. Våra fem lägenheter är alla malmöiters angelägenheter tack vare en artikelserie i Sydsvenskan, den enda tidning någon i Malmö prenumererar på.

När jag och min granne/kollega Valle Westesson jobbade på SVT ville Malmöchefen gärna diskutera byggkostnader med oss. Teveserien vi gjorde nämnde hon aldrig.

Huset ligger på Kirseberg, i folkmun kallat Backarna (i en normalt kuperad stad troligen kallad Vägguppet), och för att ge ett slags bakgrund till alla de gäster som tagit sej från övriga stadsdelar höll jag ett anförande om de kända gubbar och tanter som bott i Kirseberg genom åren.

Som bostadsrättsföreningen gubbansvarige såg jag naturligtvis detta som min plikt.

På femte plats: mördaren i Sjöwall-Wahlöös Polis, polis potatismos, som bor ett kvarter från oss. Nackdel ur kändissynvinkel: har aldrig existerat i verkligheten.

På fjärde plats: Sissela Benn.

På tredje plats: Sissela Benns pappa Kevin Benn. Känd som barnteaterskådespelare och eldsjäl för malmöiter i allmänhet och Kirsebergsbor i synnerhet.

På andra plats: Lars Patrik Ferm, tidigare Lars-Inge Svartenbrandt, tidigare Lars-Inge Andersson. Bara några kvarter från våra ligger riksanstalten Malmö Kirseberg. Där har Ferm bott i flera omgångar och under flera namn.

På första plats: Anita Ekberg.

1953 skapade hon i princip ensam den svenska synden tack vare La Dolce Vita. Sen dess har hon gjort … kanske inget storslaget, men säkert något. Men hon var med i den där filmen och badade i den där fontänen och det är ju mer än de flesta gjort. Hon spelade som en kratta i övrigt men det gör ingenting för i Italien dubbar de ändå alla sina filmer.

Hon växte upp på Östra Fäladsgatan i Kirsebergsstaden, men bor numera på Rivieran där hon ägnar sej åt det hon nog främst ägnat sej åt sen Dolce Vita-tiden: vin.

För att hedra stadsdelen stora dotter hade vi en liten Anita Ekberg-relaterad tävling kallad ”Vad fan sa Anita Ekberg egentligen?” Den gick ut på att vi spelade citat från Ekbergs något fuktiga Sommarprogram 2005 – en intressant mix av konstig svenska, aldrig uppföljda tanketrådar och märkliga utrop typ ”BLUÄÄH!” (apropå ormar) – och så fick publiken gissa ungefär vilka ord som sas.

I pris hade man fått cd:n med Anita Ekberg-citat. Dessvärre var det ingen som alls kunde orientera sej i sluddret. Cd:n finns alltså kvar i min ägo.

Jag ger därför de rätta svaren nu. Det hade så klart varit roligare om man också hörde henne, men ni får föreställa er hur det låter när Ekberg pratar.

CITAT 1: Jag tycker det skulle vara skoj med alla mina avokader – jag menar kiwi! Och mina mandariner! Kan ni tänka er Anita Ekberg sitta på gatan med en stor sån – vadheterdet ähum – vinbär!

CITAT 2: Kärlek till mej är väldigt viktigt. Jag tror det är något väl… (tappar tråden).

För er som eventuellt inbillar er att det nånstans i det här sluddret finns nåt klokt och insiktsfullt – ni har fel. Det första är en lång association kring frukt som Anita Ekberg gillar, det andra är den i Sverige födda Anita Ekberg pratande Refaat El Sayed-grammatik.

Men att hon är en världsstjärna som vuxit upp tre stenkast från vårt hus kan ingen ta ifrån henne. Vad någon borde ta ifrån henne är nog de där dunkarna med frukostvin.

Sammanfattningsvis ligger Kirseberg på kändistäthet-i-Malmö-med-omnejd-listan relativt bra till, något före Limhamn (som har Åke Arenhill) och något efter Burlöv (som har Lukas Moodysson, Robin Paulsson och Sten ”Taxi”).

Begåvade människor jag känner del 8: Kim W Andersson.


Love hurts är det första seriealbum jag köpt som består av skräckromantiska tecknade noveller. Jag har aldrig varit mycket för det gotiska. Jag tycker The Cure är bättre när jag slipper se Robert Smith och jag kan inte se den exakta skillnaden mellan Coppolas Dracula-filmatisering och Liberaces Las Vegas-konserter.

Men jag gillar det här. Kanske är det för att jag råkar vara bekant med upphovsmannen och har ett hum om hur mycket humor och självdistans som finns med i häxbrygden. Kanske är det för att jag kan se det med egna ögon.

Love hurts är ett postmodernistiskt fyrverkeri av skräpkulturella referenser, såna som Tarantino och Johan Wanloo och Pidde Andersson äter till mellanmål, ett genrejumpande mellan spaghettiwestern och collegefilm och slavisk saga och Stephen King.

En journalist heter Molly Ringwald efter den gamla John Hughes-favoriten, en rysk skridskoåkare heter Bulgakov efter Margaritas mästare och en story laborerar med den erotiska spänningen mellan Batman och Catwoman. Och över hela anrättningen ligger ett tjockt lager av Japankitsch och Freddy Kreuger och, hoppas jag, Rolf Gohs Mystiska 2:an.


Kim W dök för första gången upp i mitt liv via Liv Strömquist. Hon delade ateljé med Kim W men skulle också arbeta en period med oss på Hej domstol! Hon berättade att hennes ateljékamrat gillade vårt program och ville ha våra autografer.

Istället för att reagera som ödmjuka människor och bli glada över att det nånstans fanns någon som inte hatade oss, började vi – läs: jag – häckla en vuxen karl som samlade på autografer.

Liv, som inte alltid är finkänslighetens ridderska, gick tillbaka till ateljén och berättade för Kim W att vi tyckte han var töntig. Han skrev ett långt argt mejl tillbaka som jag vill minnas var roligt.

Så här i efterhand minns jag inte om han nånsin fick våra autografer. Kanske ville han inte ha dem längre.

Och på den vägen är det. Min och Kim W:s bekantskap har vilat på lika delar beundran och sund skepsis. När jag för några månader sen frågade om han ville hjälpa mig att flytta, tackade han nej med motiveringen att jag ju aldrig skulle hjälpa honom.

Han har dykit upp då och då, i det som varit min periferi men hans mittpunkt (alternativt tvärtom) i den brokiga lågavlönade mångsysslande människogrop som är Malmös kulturvärld.

Han har varit konstant underhållande, en sån där som kompenserar nåt slags brist (på längd? på uppmärksamhet? på framgång?) med att alltid slita åt sig sista ordet. Ingen publik har varit tacksammare än jag.

Nu har han dessvärre tagit sig till huvudstaden för att vara en brödsmula i en ankdamm istället för att, som här, åtminstone vara en anka. Jag gissar att vi ses på Bokmässan. Jag gissar att han kommer att säga nåt oförskämt till mig. Jag gissar att jag kommer att bli glad.

Fram till dess plockar jag fram tonårstjejen inom mig, svart mascara och några rakblad och läser Love hurts några gånger till.

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 6.

Henning Sjöström ger ordet ”renässansmänniska” helt nya – och lite smutsiga – dimensioner. När han inte kört Rolls, köpt öar, burit monokel, dragit igenom Platon-monologer för att träna retoriken, sjungit opera (tolkningen av ”Blowin´ in the wind” är en minor classic), uteslutits ur olika advokatsamfund samt drivit några av efterkrigstidens mest uppmärksammade mål, har han regelbundet kastat ut diverse skrifter på marknaden.

Mest etablerade är en serie böcker med suffixet ”- i byn”. De skildrar delvis Sjöströms ungdoms fattigförhållanden i Burträsk, men utmärks inte av stringens, logik och sammanhang. Utmärkande är däremot den höga frekvensen mustigheter.

Minsta avståndet från dasset till boningshuset fick inte vara under trettio meter. Det var för att lukten inte skulle märkas. Men också för att eventuella ljudbangar från hemlighuset inte skulle nå fram till folket på gården.

Det hade berättats om en storbonde söröver som på sitt kalas hade så storslagna gäster som en friherrinna och hennes gemål. Storbonden hade orda speciell service för de blåblodiga när de skulle ut på dasset. Han hade för att visa husets burgenhet ställt en dräng med en långskaftad sop bredvid tunnan under dasshålet.

När han trodde friherrinnan var klar med sitt ärende drog han till med borsten i ändan på henne för att snygga till henne. Friherrinnan hoppade i förskräckelsen upp från sittplatsen och skrek. Så tittade hon ner genom hålet för att utröna vad som fanns i mörkret därunder. Då sa drängen: ”Blev det inte bra?” Och så drog han till med sopen en gång till – rakt över ansiktet på friherrinnan.

Detta kunde tänkas vara en påhittad historia. Det var det däremot inte i fråga om skogsarbetaren Måns Uttern. Hans ord kunde direkt citeras av de bybor som var på tinget i Gammelbyn i Burträsk när han stod instämd för stöld.

Den magre och senige och något skygge skogskarlen var tjuv. Och han hade stulit på självaste påskdagen.

– Tala nu utan omsvep om vad ni har stulit, uppmanade domaren.

Efter en stunds stirrade i golvtiljorna, viskade han fram:

– Ett seltyg.

Och det stal ni i kyrkstallet på påskdagen under pågående högmässa, har ni inget samvete, människa! röt domaren.

Måns Uttern hade uppfattat domaren fel. Han trodde att domaren frågade: ”Har ni inget prevete”. Och prevete var detsamma som dass.

Måns Uttern hade med sin ynkliga stämma svarat:

– Nä, vi skiter från en stock.

(Henning och Ernst Sjöström: Pigorna i byn, 1976).

Sida 69 av 103

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén