kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Bröstmeiers kanelcylindrar.


På femtiotalet var Povel Ramel och Knäppupp så bortom alla gränser jävla stora att man inte riktigt kan se vidden idag. Samtidigt som Povel själv sprutade ur sej revyvisor som egentligen var osedvanligt intelligenta schlagers, byggde hans kompanjon Felix Alvo upp bolaget till en hörnsten i svensk underhållning.

De gjorde allt som gick att göra i nöjesbranschen då. Till och med importerade jukeboxar (sin tids Spotify).

Vad som får det att kvittra i hjärtat på mej är att hur sjukt mycket pengar Povel än tjänade, så stod Leken i centrum för honom under hela hans liv. De där jukeboxaffärerna var han nog mindre engagerad i. Desto mer tid och krut la han på att lansera ett gäng produkter som inte fanns.

Det började med att en förrådsarbetare i 140-kilosklassen raggades upp och försågs med lösmustasch och halmhatt. Han fick sen bli omslagsgrabb för de Bunny Blom-singlar med titlarna ”Det glada fjuttitalet” som Povel sjöng in på plastskånska. ”Kreatursmässan uti Humbleberry Piggie Peg” hade jag som liten. Jag kunde som sjuåring tydligt identifiera Povels röst så jag undrar hur lyckat det var som prank i praktiken.

Men något förvirrades nog samtiden. Bunny Blom dök så klart upp i egen hög person på premiärer och kanske satt inte dåtidens godtrogna mediekonsumenter och var skeptiska. Stod det Bunny Blom på omslaget så var det väl för tusan gubbhakor Bunny Blom som sjöng!

Efter att framgångsrikt ha lanserat en obefintlig artist, gav sej Povel och company på att lansera en produkt som inte fanns. Upptåget är ännu knäppare än den fryntlige fejksångaren som man trots allt kunde kränga singlar med. Att sälja en icke-existerande produkt är att ge bort pengar.

När ett kaffemärke överutnyttjade Povels nuna i en annonskampanj, krävde han i gengäld en egen reklamkampanj. Under veckorna framöver kunde man således läsa annonser som ”En cylinder för varje hinder”, ”Med trippelverkan och reprissmak”, ”Låt inga andra kanelcylindrar lura dig” och ”Se upp för efterapningar”.

Folk blev naturligtvis nyfikna. Godishandlarna blev nerringda och letade förtvivlat efter grossisten. Skatteverket fiskade på tidningsredaktionernas annonsavdelningar efter fabrikens adress – man hittade nämligen inga årsredogörelser från fabrikens påstådda hundra år (”erhållit medaljer vid Grand Prix i Paris 1863”).

Naturligtvis fanns inga kanelcylindrar att få tag i. Povel och hans reklamchef Stig Wallgren – som är den som berättar hela den här historien i sina memoarer – hade visserligen tryckt upp tretusen askar med en gnutta kanelpulver i innerpappret och följande copywriting:

Kanelcylindrar äro oumbärliga för bättre balans vid för kroppen ovana ansträngningar såsom klättringar, flyttningar och roddturer. Särskilt lämpliga för barn och äldre: kontorsfolk, expediter, interner och alla slags innesittare som behöver ett extra kaneltillskott.

Några kanelcylindrar lät man dock aldrig tillverka. Ingen har hittills kunnat smaka dem och njuta effekten.

Bunny Blom avslöjades så småningom av femtitalets Janne Josefsson och Stig Wallgren meddelade samma dag tidningarna:

Knäppuppsångaren Bunny Blom har i dag utnämnts till verkställande direktör i AB Bröstmeiers Kanelcylinderfabrik i Sollentuna.

Det här är en historia som gör mej glad in i benmärgen. Det överarbetade, det kostsamma, det interna – allt adjektiv som jag kan relatera till. Vuxna människor med vuxna titlar och vuxna inkomster, boende på Lidingö, direktörer och reklamchefer, tar sej tid i ett späckat schema för att larva sej.

För att de ville. För att de kände för det. Eller med Beppes ord: ”För skoj gör människan trygg”.

Kunskapsluckor.

Nuförtiden är det ingen som pratar om Ratte. Det är tråkigt, för jag vill gärna prata om den.

I USA finns Doonesbury sen sextiotalet – en daglig strippserie vars skapare Garry Trudeau räknas som en betydande samhällskommentator (åtminstone av de demokrater som delar hans åsikter).

I Sverige fanns för trettio år sen Ratte, en satirslapstickäventyrsserie av den kompetenta duon Magnus Knutsson (manus) och Ulf Jansson (teckningar). Den publicerades i kulturtidskriften Aftonbladet mellan 1978 och 1985 med en sida i veckan.

Den uttalade ambitionen var att försiktigt kommentera nyhetsflödet, vilket skapade en fascinerande blandning av ganska barnslig slapstick, actionparodi och Helt Apropå – dessutom kombinerat med vuxenrelationer och utflippade referenser till t.ex. Snövit.

En serie som gapar över ett stort stycke och faktiskt lyckas behålla det mesta. Särskilt anmärkningsvärt med tanke på att perspektivet är vänstersossens (minns att uppdragsgivaren var LO-ägd).

Det är en underhållande ingång till det tidiga åttiotalets Sverige. Samtliga dåtidens heta ämnen debatteras: kärnkraft, syntmusik, 4:e oktober, nykapitalismen. Och inte minst passerar de flesta av dåtidens kändisar och folk i ropet revy: från Ola Ullsten via Hoa-Hoa till PG Gyllenhammar och Woody Allen – samt fiktiva figurer som Åsa-Nisse och Lasse Strömstedts rollkaraktär i G.

De flesta svishar bara förbi i marginalen av en ruta, men här och var griper autentiska figurer aktivt in i handlingen à la Stieg Larsson.

Som sagt: jag kan prata länge om Ratte och dess referensregn. Men det är inte därför jag skriver det här inlägget. Jag behöver nämligen mina läsares hjälp.

Sen jag införskaffade Ratte-albumen för typ tjugo år sen är det några karikatyrer jag har funderat på. Mitt problem är samma som det jag har inför mänskligheten: jag förstår dem inte. Jag är övertygad om att här finns referenser som jag missar. Vilka gubbar förekommer på bilderna och ligger här skämt begravda som jag inte förstår?

Kommentarfältet står vidöppet för svar och spekulationer.

Figurerna här ovan är jag med på. Men i sidans slutkläm visar det sej att tre seriösa rockartister klätt ut sej till mormontrion och sjunger burleska versioner för att döda hajpen. Jag identifierar Lundell i mitten och Wiehe till höger – men vem tusan är den tredje mogenrockaren?

På en hockeymatch sitter nån som ser ut som Lill-Babs och en karl jag inte har en susning om och kommenterar. Ska det vara Lill-Babs? Och varför är hon i så fall på hockey? Och vem är gubben?

Och vem är kvinnan som pratar om mjuka kvinnliga värden på en antikärnkraftsmanifestation?

Här sitter Jan Guillou, Jörn Donner och Anderz Harning och osar testosteron. Med sej har de en figur som tydligen heter Lars-Ragnar. Vad är det för en tjomme? Är det Lars-Ragnar Forssberg, ett namn jag känner igen från radiosatirsammanhang? Var han en profilerad silverrygg på samma vis som de andra tre?

Och vem är den här intensivt leende mannen? Kanske är det bara en fiktiv figur, men nånting säjer mej att han inte går och ser ut sådär av en slump.

Det här är nästan den mest frustrerande rutan. Vad är det för en man som står på NK och säjer en så icke-neutral mening? Här finns en anspelning begravd. På vad?

Och vem är den här rockstjärnan som troligen gjort nån låt med frasen ”rena natten”? Han har en viss porträttlikhet med Magnus Uggla, men Uggla förekommer faktiskt i samma serie med ett lätt avvikande utseende.

Och vilka är de här bägge figurerna, som faktiskt dyker upp vid ett par tillfällen i olika Ratte-serier? Det verkar vara fråga om två moralpaniker i tiden, med särskild inriktning på skadlig ungdomskultur.

Så vänligen – hjälp en knappolog att göra gubbsamlingen komplett. Det kommer att göra mina nätter så mycket lättare att genomlida.

Yours truly,
Karl Johan Åke Lind.

Alf beror på mej.

Ibland funderar jag på döden och vad som skulle hända om jag rycktes bort. Svaret blir så klart: inte så mycket. Mina söner hade fått vänja sig vid att inte bli morrade åt över frukosten och min fiancée hade fått bära samtliga mina kläder i en bolagspåse till Emmaus. Dystert begrundar jag faktum.

Så slår det mig att det faktiskt finns en nisch som skulle påverkas. För om jag försvann: vem i helvete ska då köpa alla såna här böcker?

Apropå Bergmanfestivitas. Och apropå cash-in.

Jag får regelbundet pressmeddelanden från Bergmanfestivalen. Det gör mig på allvar lite rörd: landets mest etablerade kulturinstitution arrangerar en hyllningsvecka till landets mest uppburne kulturpersonlighet och vänder sig sen till den mest perifera wannabe-tyckaren i Kultursverige för att få uppmärksamhet. (Och ja, jag begriper att det inte bara är mig de vänder sig till – men de vänder sig till mig!)

I det senaste utskicket vill de slå ett slag för en annan hårt kämpande undergroundkulturell verksamhet: NK. Där ställer man ut några av de scenkostymer IB lät ta fram till sina uppsättningar på nationalscenen:

Kostymerna från bland annat Markisinnan de Sade, Misantropen och Spöksonaten visar tonvikten Ingmar Bergman lade på det estetiska uttrycket i sitt konstnärsskap.

Det visar naturligtvis också tonvikten IB lade på att hans uppsättningar skulle kosta pengar, företrädesvis andras.

Bland annat är det Stina Ekblads kostym från Markisinnan de Sade, Pernilla Augusts kostym från Vintersagan, Lena Endres kostym från Misantropen och Lena Ohlins kostym från Fröken Julie och många, många fler.

Utan att vara det minsta kulturfientlig à la Sven-Ingvars-Sven-Erik (”kultur är väl när det är fler människor på scenen än i publiken” + gnägg på värmländska), så kan jag ibland känna pustar av irritation att så mycket krut läggs på att uppmärksamma den mest uppmärksammade.

När jag läste modern litteraturvetenskap en gång tyckte en kvinna i min arbetsgrupp att det var för sorgligt att vi inte alls tog upp Ingmar Bergman på kursen. Jag svarade lite försiktigt att Bergman ju inte är nån förgrundsgestalt inom just litteraturen; på filmvetenskapen och teatervetenskapen och särskilt psykologin bör man naturligtvis hålla regelbundna fördjupningskurser.

Kvinnan insisterade på att Bergman ändå borde tas upp på vår kurs. Jag kontrade diplomatiskt med att han för fan inte ens skrivit några romaner och att de ynka pjäser han skrev i sin ungdom knappt går att få tag på! Det måste väl för fan i våld finnas någon som skrivit några fler böcker (ett icke obetydligt fenomen inom litteraturhistorien) och som har en mer självklar plats på en litteraturkurs!

Kvinnan sa – och nu kändes det lite som om jag var Bill Murray som vaknade upp till ännu en groundhog day: ”Men jag tycker ändå det är tråkigt att Bergman inte får ett större erkännande.”

Hon fick fortsätta leva i bitterhet. Litteraturkursen koncentrerade sig på andra, mindre namnkunniga och mer bortglömda författarskap. Bland annat ägnade vi några månader åt att djupanalysera någon gammal obskyr pennfajtare som hette Strindberg.

Jag är insmord i fett, Sara.

”Vilgot har ju aldrig kunnat filma”, säjer en sjuk Bo Widerberg i ett av de sista klipp som finns med honom, förevigat via Stefan Jarls Liv till varje pris.

Han syftar naturligtvis på Vilgot Sjöman, och utan att vara särskilt insedd på Mannen Med De Monumentala Ögonbrynen så är jag böjd att hålla med Widerberg.

Det mest anmärkningsvärda exemplet på en regissör fullkomligt oförmögen att regissera är Sjömans film Tabu från 1977. Det är en av de sju knäppaste filmer jag sett.

Syftet nånstans i botten är att synliggöra de osynliga, visa upp de sexuellt avvikande, spränga just tabugränserna. Detta vet jag därför att 1) jag har läst mej till det och 2) personerna i filmen säjer det högt flera gånger.

På mej verkar Sjömans anspråk mer luddiga. Min första gissning kring hans bevekelsegrunder var att han ville få så många halvstora svenska skådespelare som möjligt att känna sej obekväma framför kameran.

Men man får ge honom att han inte var sipp. Eller rättare sagt, det var nog det han var. Men när han väl bestämt sig för att göra upp med sina egna sexualneuroser så gjorde han det med besked. Och alltid var det nån annan som fick klä av sig naken.

I en av filmens första scener ser vi en man som spanar på en tioårig flicka som klipper gräs. Lite opåkallat drar mannen ner sina byxor och ber flickan fotografera honom. (Exhibitionism parad med pedofili = 10 perversitetspoäng av 10.)

För att göra det hela ännu lite konstigare spelas flickan av Tintin Anderzon, dotter till Kim.

Strax därpå presenteras filmens huvudperson: en advokat som tagit på sig att försvara de sexuellt avvikande (”gränspersonerna”). Han säjer gravallvarligt till en av sina klienter: ”Din far tror att ni är sjuk. Men det är inte ni som är sjuk. Det är samhället”. (10 klyschpoäng av 10).

För att göra det hela lite konstigare spelas advokaten av Kjell Bergqvist, som senare skapat sig en image som Så Satans Hetero Att Man Börjar Undra.

Kjell hookar upp med en dam som heter Sara och de börjar – troligtvis för att bättre förstå Kjells klienter – att testa olika perversiteter på varann.

I en av svensk filmhistorias mest sublima sekvenser säjer Kjell ”Alfahannen” Bergqvist – och nu tror jag mej citera ordagrant (annars får ni skylla på den där killen som sköter ljud på alla svenska filmer och som försov sej även till den här inspelningen):

Jag är insmord i fett, Sara. Jag dallrar. Saliv.

Föreställ er att Kjell dessutom säjer det skakande, nästan gråtande. Slut ögonen och se det framför er en stund. (Insmörjning + daller + salivutsöndring + Kjell Bergqvist = 3 perversitetspoäng av 10, 10 knäppighetspoäng av 10.)

Sen dyker Halvar Björk – mannen som gjorde rösterna till Dunderklumpen och jätten Jorm – upp i handlingen. Han vill vara chef på dagarna och kvinna på kvällarna. Det är en kamp jag har all förståelse för är plågsam. Vilgot Sjöman lyckas nog inte öka på empatin för transvestiter med dialogskiften av typen:

Halvar: Använder du tampong eller binda?
Kvinna: Binda mest.
Halvar: Tampong här!
Kvinna: Använder du tampong?
Halvar: Mmm. Sticker in den i stjärten!

Sen fortsätter filmen främst att handla om hur Alla balla snubbars Kjelle testar sig fram bland sexuellt avvikande beteenden. Han ställer sig bl.a. med bart underliv i en skog och drar sig i struten medan han äter kyckling. (Exhibitionism plus flottig mat = 5 perversitetspoäng av 10).

Knäppighetskulmen nås antagligen när Heinz Hopf dyker upp i storyn (ingen svensk exploition under sjuttiotalet utan Hopfs slemma framtoning!) under namnet Biceps. Han är iförd skinnkläder och tangorabatt och visar sej vara sadist OCH nekrofil (11 perversitetspoäng av 10).

Sen fortsätter det med att Kjell ömsom klär av sig, ömsom blir oroportionerligt arg (”DET FINNS INGENTING ATT KÄKA!” gråtskriker han). Och så dyker Stellan Skarsgård upp. Och Viveca Lindfors – Hollywoodstjärnan – spelar sexkonstnärinnan Sirkka Lind (hon har bl.a. gjort ett krucifix med en sexuellt uppretad Frälsare). Och Lars Amble och Gunnar Björnstrand är transvestiter.

Och ingen ser ens ut att ha haft kul på inspelningen, trots att Vilgot drog över budget med nästan en mille och rimligen borde ha haft några kronor på representationskontot.

Filmen slutar (OBS! Spoilervarning!) med att Sara blir ”den första sexsamariten” (som jag uppfattar som ett finare ord för hora) och att Kjell arrangerar en queerparad som blir ett fiasko. Och givetvis klär Kjell åter igen av sig naken.

Som sagt: det är inget mästerverk. Det är inte ens behjärtansvärt eftersom ingen rimligen förstod vad Sjöman försökte säga. Jag har faktiskt inte ens funnit nån särskilt klargörande text av Sjöman själv – och då ska vi komma ihåg att det var en man som dokumenterade varenda samtal han förde, de flesta tankar han tänkte och som skrev en universitetsuppsats om sina egna filmer.

Som exempel på För Många Sexualneuroser i kombination med För Mycket Fritid är Tabu outstanding.

Till vänster: han som gjorde Dunderklumpens röst. Till höger: Gunnar Björnstrand. Ingen av dem hade misstyckt om kameramannen aldrig bränt av.

Cash-in på göteborgska.


Jag har skrivit det förr men slutar aldrig fascineras: det går idag inte att föreställa sej hur in-i-fläsket-megastor Kurt Olsson var under några år kring 1990. När han gjort fyra teveserier, en julkalender, två plattor med Siw Malmkvist-låtar, några krogshower, sommarturné och långfilmen Filmen om mitt liv som mej själv låg i pipeline – så kom serietidningen.

Få fenomen blir så stora i Sverige. De enda andra svenska serie-spinoffer jag kan komma på är Jönssonligan och Berts dagbok. Gissningsvis finns det några till, men det är sällan publikintresset bedöms som så stort att man kallar in riktiga tecknare för en avknoppning.

I Sverige blir saker antingen stort på Ingmar Bergman-vis eller Hassan-vis: att väldigt få är intresserade medan det är aktuellt men att alla vill hänga på tåget när historien visat att det var viktigt. Eller så blir det stort på Snoddas– eller Eddie Meduza-vis: att det säljer som fanken och drar fulla folkparker och går hem hos folket (om vi nu väljer att definiera ”folk” som såna som har träskor).

Kurt Olsson var stor på Björn Gustafsson-vis. Alla gillade Kurt Olsson. Journalisterna. Raggarna. Krämarna. Barnfamiljerna. Folket. Ingen provocerades och i botten fanns till och med nåt proggpolitiskt korrekt eftersom Lasse Brandeby varit med i Nationalteatern mot slutet och skänkte ett reklamfilmsgage till miljörörelsen.

Jag tycker att Kurt Olsson var värd all uppskattning. När Brandeby öppnade alla slussar inne i huvudet och lät det välla fram var det komik i sin renaste och svängigaste form. Däremot tror jag ärligt att han skulle ha vunnit på att säga nej ibland. Då hade nog eftermälet blivit än mer positivt.

Dessvärre minns nog fler Kurtan för krimskramset än det genuint geniala.

Proggiga barnböcker del 33: bolleskole för piger og drenger.

På sjuttiotalet fick svenska barn lära sej att springan kan kallas ”hålet” i Filip frågar och att mens är blod i stjärten i Per, Ida & Minimum. Det kommer väl inte som en chock för någon att även danskarna var tidiga med att lära barn vad som kan hända när far och mor låter kroppsbehåring blandas.

Redan 1971 kom Sådan får man ett barn till danska barns skräckblandade förtjusning. Den är skriven av en psykoterapeut som också illustrerat och jag håller tummarna för att den skäggige gubben på bilderna är ett självporträtt.

Texten är föredömligt rak och pedagogisk. Vi får veta att ”morens revne (spricka) hedder kussen” och att ”tisse-manden (kissmannen) hedder pikken” och att ”den lille pose” som far har mellan benen ”hedder pungen”.

Nu ska det bli åka av. ”Moren og faren kan godt lide hinanden” och därför kysser de varann.

Farens pik er blevet stor.
Den stritter lige rakt ut i luften.
Moren og faren vil gerne
have pikken ind i kussen.
Det är nemlig dejligt.


Temperaturen ökar. Mor och far hamnar på varann och ”putter pikken ind i kussen”.

Faren og moren gynger op og ned.
Det kalder man att bolle eller att sam-lege.
Det kan vare noget sjovt og rart.


Sen ställer sig far og mor upp, lägger armarna om varann och väntar i nio månader.

Nyckelordet för bokens tonfall – och den danska folksjälen – är ”hygge”. Allting är trevligt och mysigt och gemytligt och far och mor är nakna och kära och inga problem existerar:

Morens mave bliver osse större og större.
Faren synes, hun ser söd ud.

Och när det gått ”mange, mange dave” så börjar far och mor prata med varandra:

”Jeg kan maerke,
liv-moren traekker sig sammen”,
siger moren til faren.
”Nu skal jeg snart föde barnet.
Det bliver vel nok spaendende.”


Och sen tar de sin make-love-not-war-bil och träffar en glad läkare som står lite passivt och sneglar när barnet kommer ut ur kussen.

Och sen är mor og far glada och far klipper av ”navle-snoren” och mor ”hviler sig nogle dage” och barnet äter från ”morens bryster”.

Sådan får man et lille barn.
Hvis der er noget, du ikke forstår,
skal du spörge din mor og din far.
Du kan osse spörge en anden,
du godt kan lide.

Bergmanfestivitas!

Jag har fått en inbjudan till Bergman-festivalen på Dramaten. Jag ämnar inte gå. Det är lite mycket att ta sej sexti mil för att se Viskningar & rop – som jag redan som film anser vara ömsom obehaglig (glaset i slidan-scenen), ömsom outsägligt tråkig (resten) – som teater på tyska. (Triss i tråkigt: 1) slidglas, 2) teater, 3) tyska).

Och nej, jag låter mig inte ens lockas av att Torkel Peterson ska jocka skivor på invigningsfesten.

Däremot blir jag lite intresserad av att se Eraritjaritjaka. (Ja, vadå? Det är väl inget konstigt namn!?! Vad skulle ni själva döpa ett multikonstverk byggt på Elias Canettis texter till?) Det är en föreställning med livevideo, ljuseffekter och en stråkkvartett.

Ärligt talat är jag inte så intresserad av ljuseffekter och stråkkvartetter heller, men jag är så förhäxad av att regissören faktiskt heter Goebbels att jag är beredd att tumma på mina principer.

Det är inte utan att jag vill veta vad en tysk kulturauktoritet med det namnet tänker ställa till med den här gången.

Subliminala budskap i barnkulturen! Del 1: Alfons pappa och kärnkraften.

Ibland flyger fasen i nån av våra nyliberaler som plötsligt kommer på att den där jäkla statstelevisionen minsann är genompolitiserad och såssialdemokratisk och kryptokommunistisk och jättetaskig. Och inte minst de där jämrans barnprogrammen!

Våra vänner nyliberalerna skapar bloggbävningar och går upp i falsett och droppar fortfarande Vilse i pannkakan (sänt 75) och Galaxer i mina braxer! sa Kapten Zoom (sänt 76), kompletterat med en kosmonaut i ett avsnitt av Vintergatan (tokpopulär teveserie för låg- och mellanstadiekids, helt okänd av hela övriga samhället).

Här får de lite vatten på kvarnen och bensin på brasan: Alfons pappa röstade nej 1980!

En man med ett skägg firar folkfestvecka! Del 5: Porslinsfestivalen i Lidköping.


Det här kan vara det roligaste jag sett.

Den ena bilden föreställer en Herkules-aktig man med bar överkropp och tävlandenummer som oerhört sammanbitet drejar en lerkuk. Bakom honom står en farbror med sax, redo för akut kastration om nåt oförutsett inträffar.

Den andra bilen föreställer en lastbilschaufförsaktig man med bar överkropp OCH skinnväst OCH tävlandenummer som lika sammanbitet drejar en annan lerkuk. Framför sitter människor och tittar på.

Det finns en sublim nivå i det här, en humor som står ovanför de gängse begreppen, en närmast utomkroppslig, transcendental komik. Det heter Porslinsfestivalen! Det är i Lidköping (kanske går det att uppfatta texten ”Porslinsstaden LIDKÖPING vid Vänern” på haklapparna)! Det är män med lerkukar! Allvarliga män med lerkukar! Sjukt koncentrerade män med lerkukar! Och lika koncentrerade män som tittar på de sjukt koncentrerade männens lerkukar!

Som humorist försöker man skapa såna här moment. Det går inte. Man kan inte komma på att sätta på en hårfager keramiker världens kortaste shorts och sen låta honom se ut som han har svår förstoppning medan han drejar en halvmetersballe. Där når fantasin sina begränsningar. Det GÅR INTE att hitta på nåt lika roligt.

Man måste vara ödmjuk och blotta sin nacke inför det som alltid alltid kommer att vara roligaste som finns: gravallvaret.

Sida 68 av 103

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén