blogg • Sida 67 av 103 • kallelind.se

Ledare avleddes – ledare slapp lida.

den 2009-06-16

Carl-Adam Nycop startade det inte helt obekanta filosofimagasinet Expressen och den alltmer bortbleknade bildtidningen Se. Han har m.a.o. haft ett visst inflytande på nittonhundratalets press och nittonhundratalet självt.

Idag vet få vem han är. Därför begriper ingen varför det göteborgska skridskoparet i Mosebacke Monarki heter Kal och Ada Nycop. Å andra sidan vet alltför få vad Mosebacke Monarki är för nåt.

I en av sina memoarvolymer, Nyfiken med sting!, berättar Nycop – som var en påfallande sansad man med tanke på boulevardtidningarna han hade på sitt samvete – en del om egna snedsteg och ännu mer om andras.

Ett av snedstegen var Herbert Tingstens. DN-redaktören, samhällsdebattören, den hetlevrat intellektuelle Tingsten är heller ingen det glunkas om på dagens cocktailparties. Idag är det veterligt bara Per Ahlmark (som själv håller på att falla i glömska) som pratar om Tingsten, och med såna vänner behöver väl Tingstens minne inga fiender.

När det begav sig var han starkt tongivande i det svenska debattklimatet under några decennier, känd, ökänd, beundrad, bespottad, bl.a. för sin brinnande agitation för svenska kärnvapen och sin fjolliga röst.

Ett dominerande drag hos Tingsten var av allt att döma hans arrogans. Inför valet 1948 hade Tingsten från sin ledarsida skällt ut såssarnas Erlander (vem? undrar åttitalisterna och undertecknad stönar) och lyft upp Folkpartiets Bertil Ohlin (Nobelpristagare i ekonomi, en av partiets få intellektuella giganter om man inte räknar PG Gyllenhammar och det gör man inte, idag på sin höjd känd som far till den också nästan bortglömda Anne Wibble).

Tingsten ansåg själv att han varit så framgångsrik i att tala om för svenska folket (dvs. de som läste den folkpartistiska DN) hur de skulle rösta att han ansåg valet vunnet på förhand.

Valnatten masade han sej inte ens ner till DN-redaktionen utan satt hemma och lyssnade på radio. Där pekade siffrorna inledningsvis till Ohlins fördel, varför Tingsten ringde upp kollegan på ledarredaktionen och bad honom skriva en (underförstått självbelåten) kommentar.

Nöjd med att i princip ensam ha vunnit valet bytte Tingsten sin basker mot nattmössa och släckte fotogenlampan.

Således proklamerade första sidan på första upplagan av DN under natten att ”den socialistiska majoriteten (var) undanröjd”.

Problemet – för Tingsten mer än svenska folket – var att den socialistiska majoriteten inte alls var undanröjd. Mot valnattens slut strömmade såsserösterna in och Erlander satt kvar på den taburett han inte lämnade på två decennier.

Det hade kunnat sluta illa för morgontidningen. Till lycka för en tidning som redan då var tämligen högfärdig, ingrep en man från distributionsavdelningen som lyssnat lite noggrannare till radion än ledarredaktionen. Mot uttryckliga order från ledningen vägrade han att skeppa ut fler upplagor med uppåtväggarnainfo.

Han övertalade centralredaktionen att göra nya förstasidor och tidningen blev försenad – dock utan diverse chefers medgivande. Mannen på distribution hann till och med bli avskedad av en i raden av koleriska chefer innan han gick hem och tog sej en hård natts dagsömn.

När så även DN:s redaktörer läst konkurrenttidningarna och insåg vad de faktiskt hunnit sprida till en del av läsekretsen fick han jobbet tillbaka på stående fot.

Nycop påpekar lite förargligt att Herbert Tingsten själv inte skriver en rad om detta i sina omfattande memoarer. Tur då att Nycop kunde påminna oss alla.

Neuroproktologen.

Av Kalle Lind

den 2009-06-14

i blogg

Det är sommar. Jag arbetar. Jag gör radio. Jag skriver en bok. Jag har två barn. Jag har fan inte tid med några djupsinnigheter. Idag får ni det här istället, klippt ur min fiancés psykologtidning:

Uppgiften gäller att hitta det roliga namnet. Och nej, Anderson är inte särskilt kul även om det bara stavas med ett s.

Nä, baske mej att de gör såna barnböcker nuförtiden! Del typ valfritt jättehögt tal.

Av Kalle Lind

den 2009-06-12

i blogg

Fyra lejon äter middag är en Pixi-bok, avsedd för de minsta. Den handlar om ganska exakt det titeln utlovar. Fyra lejon äter zebra med spenat vid köksbordet, yngsta lejondottern spiller ut mjölk på lejonpappan, som tröstar med att han som tur var bara har ”den här gamla slängpälsen” på sig. En typisk sjuttiotalsinteriör, med den pyttelilla skillnaden att lejon normalt inte åt just vid köksbord eller drack just mjölk heller på sjuttiotalet.

Men det typiska blir extra tydligt när det dags för familjen att glida över till dessert:

På sjuttiotalet rökte alltså även lejon i anslutning till mat och barn.

I bokens avslutande M Night Shyamalan-aktiga tvärvändning – OBS! SPOILERVARNING! – visar det sig dock att lejonen inte är lejon. Det är en helt vanlig familj inbegripna i avancerade zoologiska rollekar. Zebran är inte zebra utan falukorv, ingenting är vad det synes vara.

Utom pipan då. För den avnjuter man fortfarande bäst i anslutning till mat och barn.

Cornelis, Brel och Tommy Körberg.

Av Kalle Lind

den 2009-06-11

i blogg

Jag medverkar numera regelbundet i Cornelissällskapets Cornelisblad Cornelisbladet. Det nya numret kommer närsomhelst att trilla ner med ett brak på hallgolven hemma hos medlemmarna. För andra som till äventyrs är intresserade av nåt ganska smalt, för att inte säja nördigt, trivialt och bagatellartat, finns texten här.

I del 2 i Cornelis Vreeswijks samlade skrifter, Enskilda sånger, sammanställda av Jan-Erik Vold 2000, finns texten ”Jag tog ett järn med Pär och Fredrik Åkare”. Vold har inga specifika kommentarer om texten, annat än att den troligtvis skulle inkorporeras i det havererade Polaren Pärs pamfletter-projektet och gissningsvis är skriven i slutet av sjutti- eller början av åttitalet.

Första versen och refrängen:

Jag tog ett järn med Pär
Och Fredrik Åkare
På nåt snuskigt hak i Gamla Stan
Då blev det ju så där,
Ni vet, medborgare,
Att man blev full och levde fan
Fast Pär blev litterär, som Dante,
Och Fredrik Casanova lik.
Och jag, den superarrogante,
Jag var mig själv inför publik.
Och vid midnattsti´n
när överklassen for
Hem från krogen, hände det ibland
Att tre fulla svin
Stod och skrek och svor
Och levde fan

Borgarsvin! Stenålders punk!
Borgarsvin! Stinker som en skunk!
Borgarsvin! Gå hem och ta en …!

Med största sannolikhet är texten en tolkning av Jacques Brels ”Les Bourgeois” (1961). Både metern och innehållet rimmar väl med Brels svartsynta historia om hur sångens jag och vännerna Jojo och Pierre går från unga idealister till gamla advokater, från värmen hos den tjocka Adrienne de Montalant till finkrogen Trois Fasans – samma bar som de som unga stått och skanderat slagord utanför.

I originalet är det utelämnade ordet enligt min fransktalande väninna ”con” (dum i huvet/fitta).

Ett av skälen till att Cornelis aldrig spelade in, eller ens färdigställde (originalet har tre verser så låt oss gissa att CV lämnade verket ofullbordat) texten, kan vara att Hasseåtage hann före. 1976 lät de Tommy Körberg sjunga ”Vid Molins fontän” i en genial adaption:

Blodet varmt och rött
Vinet varmt och sött
Tre gymnasister vid Molins fontän
Det var Lundin och jag
Och Harald Blom var med
Under Kungsträdgårdens lövträn
Lundin citerade Clarté
Och Blom han körde med sin Lenin
Men jag fick ingen bra idé
Så jag, jag tog mej en klunk rödvin
Framåt klockan tolv
Så kom noblessen ut
I frack och lack från Operakällaren
Vi var där med ett språng
Och öppnade vår trut
I denna sång:

Bourgesien! De feta svin!
Kaviar och champagne! Fina vita dukar!
Vi ska pinka i erat vin
Och hänga upp er i era .

Inte oväntat är Brel och Cornelis något mer svartsynta än Svenska Ord-duon. Brels historia börjar med att de tre kumpanerna visar arslet och skränar till borgerskapet och slutar med att de själva utsätts för samma sak utan att ha lärt sej särskilt mycket på kuppen. Cornelis något kortare version har samma amoraliska sens moral:

Men vid midnattstid
när vi väntar på vår bil
har vi polisen om hjälp måst be
för att få gå i frid
Ungdom utan stil
gapar ut oss, se!

Hasseåtage lägger verserna i en annan ordning. Där blir rebellerna till rikemän redan i andra versen (”Lundin tog vin med sträv bouquet/ och Blom han körde med sitt Rhenvin”) för att i tredje versen ha livet och framgångarna bakom sej (”Lundin han känner sej passé/ och Blom är förtidspensionerad”) – men åter redo att stämma in i demonstrationskörerna.

Som Cornelis-vän kan man fascineras av hur självklart han gjorde andras verk till sina. Lika smidigt som Kris Kristoffersons Bobby McGee blir Bosse Lidén, tar gamla bekanta som Pär och Fredrik plats vid Brels stambord och ber vrångt Pierre och Jojo att gå sin väg. Där sitter de sen bredvid Ferlins Klarabohemer och Brassens clocharder.

Originalet bleknar bort och Cornelis egen värld inkorporeras i Brels. Adrienne de Montalant blir ett snuskigt hak i Gamla Stan, Trois Fasans ”nån nobel krog” i samma stadsdel. Paris – eller Bruxelles – blir Stockholm. Sverige blir Europa. Historien blir allmänmänsklig.

Hasch du lieber Augustin.

Av Kalle Lind

den 2009-06-08

i blogg

Benny Goodman var en väldigt välpressad man som gjorde trevlig och dansant swingmusik. På trettitalet spelade han in en låt med titeln ”Sweet Marijuna Brown”. Den finns – i Barney Bigards inspelning – på en samlingsplatta med ”Reefer songs” från trettio- och fyrtiotalet.

Där hittar vi också evergreens som ”Save the Roach for Me”, ”Weed Smoker’s Dream (Why Don’t You Do Right?)” och ”Who Put the Benzedrine in Mrs. Murphy’s Ovaltine?”. Och så klart ”Wacky Dust” med Tage Danielssons gamla husgudinna Ella Fitzgerald.

Jag skriver inte detta för att jag tycker att det är ball med cannabis. Visserligen har jag svårt att uppröras över att folk på olika vis försöker göra konturerna omkring sig mjukare, men min poäng här är att påpeka ett paradigmskifte.

När jag växte upp fick jag lära mej att cannabis var inkörsporten till tyngre droger. Det fick jag bl.a. via den UR-producerade tevedokumentären Ska du med och dra en braja Micke? från 1981.

Hade jag växt upp på en annan tid och en annan plats hade det kanske inte gjorts så himla mycket väsen om att nån blandade nåt i tobaken så att den faktiskt fick nåt slags effekt bortom de gulmuggiga tapeterna.

Bara några år innan Ska du med och dra en braja Micke? var tongångarna annorlunda även i Sverige. I USA, England och Holland trodde många – även motståndare – att en legalisering var nära förestående. I Danmark fanns Christiania. På sextitalet satt konstnären Öyvind Fahlström i prime time-debattprogram och förevisade haschpipor tillsammans med ensemblen från balla hippiemusikalen Hår. Bredvid satt läkaren/komikern Moltas Eriksson utan att förfäras. I Sveriges television.

Under 1970-talet köpte internationella tobaksbolag upp stora åkerareal särskilt lämpade för hampaframställning och triggade igång sina ”forskare” att börja produktutveckla så det stod härliga till.

Den 3 mars 1978 tog Svenska Tobaks AB – för att göra historien ännu bättre givetvis ett statligt bolag – patent på varumärket ”Golden Green”.

De 6 april 1979 inregistrerade samma bolag – alltjämt statligt – varumärket ”Blue Grass”.

Att Svenska Tobaks själva sen dess har förnekat att detta absolut inte berodde på att de krattade manegen för en förestående legalisering är inte ett självklart bevis för att de inte krattade manegen för en förestående legalisering. Ett statligt tobaksbolag får aldrig tas för sanningsgaranter.

Två år senare initierade Utbildningsradion – för all del inte statligt, utan bara styrt via staten och finansierat av staten – filmen Ska du med och dra en braja Micke? I mellantiden for pendeln tillbaka med en våldsam rörelse.

Historien hade kunnat se annorlunda ut. Steffo Törnquist hade kunnat komplettera besserwissertrilogin Njut, Lust och Sprit med Spliff. Bengt Fritiofsson hade kunnat rekommendera en fin bit kashmir till helgen. Dryga män hade kunnat förlägga sin avdragsgilla inspirationsresa till Afghanistan istället för whiskydestillerierna i Skottland.

Det hade kunnat vara så. Jag har ingen åsikt i saken annat än att tanken är ganska fascinerande.

(Källa: Hasch. Romantik och fakta av Thomas Nordegren och Kerstin Tunving.)

Kompisar från förr.

Av Kalle Lind

den 2009-06-08

i blogg

Det här är min kompis Freja Hallberg. Jag och Freja har ett litet radioprogram ihop i sommar. Det börjar idag 16.08 i P3 (”program 3” som äldre människor säger på sitt förtjusande sätt). Det heter Kompisar från förr och går ut på att jag och Freja gaggar och spelar favoriter ur våra radiokompisars inslagsarkiv.

Allt i linje med den gamla SR-regeln att sommarradio inte ska vara så genomarbetad.

Vi tror att det kan vara ett trevligt program att ha på när man kör bil eller diskar eller har så kallad ”slösex”. Tycker man att det är enerverande att det blir popmusik varje gång pratet börjar komma nånstans så finns programmen också som poddradio. Har jag fattat saken rätt ska de ligga här fr.o.m. nån gång efter programmet. Troligen har jag fattat fel och då får jag återkomma.

Gamla program att lyssna på ska hursomhaver hamna här. Det kanske funkar ibland.

Spå ska det låta.

Av Kalle Lind

den 2009-06-07

i blogg

I förordet till Cornelis Enskilda sånger skriver Jan-Erik Vold om tre fall där uppdiktade Cornelis-texter blivit till reella sanningar.

1) I en dikt om döden från sjuttiotalet skriver han att ”min själ slog femtio siffror en gång”. 1987 avled han vid en ålder av femtio år.

2) 1964 års ”Balladen om den falska flickan” berättar han hur en sjöman raggar upp en dam ”som var en han”. Ett drygt decennium senare gör Cornelis detta själv, när han råkar få med sej två transor hem på fyllan.

3) I ”Balladen om den beväpnade tiggaren” beskrivs, förvisso i vaga ordalag, ett statschefsmord. Kompletterat med en upphittad text där Cornelis fantiserar om ett mord en februarinatt 1987 – ”två kulor sjöng i vinternatten” – i Yxsmedsgränd, kan man lätt associera till en svensk statsminister som sköts med två kulor ett år tidigare ett antal hundra meter därifrån.

Jag tycker detta är ganska fascinerande. Visserligen kan man invända att det inte var nån högoddsare att Cornelis inte skulle bli makalöst gammal eller att de där statsministerverserna är väldigt otydliga. Men det är en typ av sammanträffanden som gärna triggar fantasin och sätter igång funderingarna.

Sjöwall-Wahlöö förutsåg också Palmemordet.

I Terroristerna låter de en Rebecka Lind, en osannolik naiv och oförstörd tillbaka-till-naturen-kvinna som hålls fram som ett mänskligt ideal, skjuta regeringschefen till döds. Elva år senare, efter att skotten på Sveavägen fallit, lär en journalist ha ringt upp Maj Sjöwall och undrat hur det var att ha dödat Palme.

Det kan tyckas rått, men Sjöwall-Wahlöö var inga dunungar själva. I Terroristerna vältrar de sej ganska vällustigt i sitt påhittade mord på en hatad statsman:

Han kom ihåg vad Kollberg sagt om den lilla damrevolvern.
Man kanske kan träffa ett kålhuvud med den på tjugo centimeters avstånd, förutsatt att det håller sig absolut stilla.
Martin Beck såg på den döde regeringschefens sönderskjutna pannna och tänkte att det var ungefär vad Rebecka lyckats göra.

En råhet med viss bismak av blod så här på andra sidan 1986.

Som spådom känns det idag kanske inte särskilt djärvt – alla stats- och regeringschefer är ju presumtiva måltavlor – men då måste man komma ihåg att för alla svenskar utom en var ett statsministermord fullkomligt otänkbart till några timmar efter att ett statsministermord inträffat.

En annan spådom som känns ännu mer exakt och därför rätt kuslig förekommer i Sjöwall-Wahlöös Polismördaren. Notera den boktiteln och ta sen in i ekvationen att mördaren i titeln passerar en östgötsk by som heter Malexander.

Malexander är en by som enligt Wikipedia har 75 invånare. 1999 sköts två polismän till döds där. Utan att ha den minsta andlighet i själen kan jag tycka det är väldigt mystifikt att två vpk-författare tjugosex år tidigare låter sin polismördare passera samma flugsmuts på kartan.

Samtidigt kan jag inte förstå vad det hela i så fall skulle betyda. OM det här nu mot alla odds skulle vara en spådom från Pers och Majs sida: vad i helvete är liksom poängen med den? Vad ville de i så fall säga oss?

Morgan, mamman och massagen.

Av Kalle Lind

den 2009-06-07

i blogg

I senaste specialnumret av Föräldrar & barn (ingen av de tidningar jag samlar i årsnumrerade mappar) finns en intervju med Rapportchefen Morgan Olofsson och, på ett hörn, hans fru Joey Abraiyte.

Den handlar om spädbarnsmassage. Morgan Olofsson masserar sin tioveckorsson. Det är inget konstigt. Det är så klart bara trevligt – för Morgan och förhoppningsvis för barnet. Reportern verkar dock ha kommit till mötet i tron att det hela skulle kännas väldigt onaturligt. Dock kan hon lugna både sej själv och andra:

Det lustiga är att det känns lika naturligt att se honom utföra babymassage som att berätta om miljö, politik och brott på SVT.

Reportern har också en förklaring till varför hon inte tycker det är det minsta onaturligt att se en nyhetschef som tycker om sitt barn:

Babymassage är också en form av kommunikation visar det sig. Den är ordlös men väl så talande.

Så långt inget konstigt alltså. Morgan tycker om sitt barn och reportern tycker inte att det är onaturligt att han gör det, eftersom han är van att kommunicera.

Det konstiga är vad Morgan säger sen. Läs gärna följande citat två gånger:

Jag fick fotmassage av min mamma ända från jag var ungefär 20 år till jag var över 40 år. Det var helt underbart och gav en mycket fin kontakt.

Detta tycker jag låter betydligt konstigare än att Morgan masserar sin spädgris. Började Morgans mamma fotmassera honom efter att han flyttat hemifrån? Kom Morgan hem till mamma och slängde av sej raggsockorna och sa ”okej morsan – kör i i vind!”? Och varför slutade de efter fyrtioårsdan? Började det plötsligt lukta Fleksnes om arrangemanget?

Fast det allra konstigaste är så klart att reportern inte ställer en enda följdfråga på det när hon så uppenbart söker efter andra avvikelser i Morgans tillvaro.

Nu blommar löken! Ännu fler finurliga memoartitlar!

Av Kalle Lind

den 2009-06-05

i blogg

Det är tur att man har vänner. Torsdagskvällen tillbringades i glada vänners lag: klubb Oslipat gjorde en specialare och lät mig, Marcus Johansson, Fritte Fritzson, Nisse Lind, Freja Hallberg, Jesper Rönndahl, Tomas Högblom, Erik Börén och Kringlan Svensson göra varsin akt i någon annans anda.

Det skrattades, faktiskt inte bara i hörnet där humorgänget a.k.a. kuksugarklubben stod. Det var gemytligt och festligt. Alla var roliga som fanken och allt material var nytt – vilket bara det gjorde kvällen till något utöver det vanliga.

Kringlan gjorde mej. Det innebar att han öppnade med att säja ”goafton ungdomar” och sen pratade utifrån en biografi han läst. Det var väldigt roligt och dessutom folkbildande; inte ens jag gick runt och visste att Mikael Rickfors döpt sin dotter till Leakim.

Efteråt fick jag boken. Kringlan ville inte ha den själv. Han är uppenbarligen inte klok.

Ha ha Hagge.

Av Kalle Lind

den 2009-06-03

i blogg

Jag har länge haft för mig att det var något jag ogillade hos Hagge Geigert, en gång Göteborgs revykung, idag främst känd som samtalsledare i Dick Cavett-ripoffen Gäst hos Hagge. Dock har jag inte riktigt kunnat sätta fingret på vad.

Eftersom sånt här nu råkar vara viktigt för mig konsulterar jag hjärnbarken för att få en hint. Vad var det nu Hagge sysslade med när han inte satte sjömansmössor på kändisar? Vad kan ha lämnat kvar en förnimmelse av antipati i mig?

Det första som slår mig är att han var en fanatisk icke-rökare. En gång sa Hagge till Charlie Norman att säga till sin son Lennie att sluta röka i Femmans Måndagsklubben, varpå Charlie svarade att Lennie numera var stor nog att själv ta in talad svenska. (Jag berättar naturligtvis detta främst för att man så sällan får skriva namnen Hagge, Charlie och Lennie i samma mening.)

Att vara fanatisk icke-rökare håller jag inte för osympatiskt. Nuförtiden signalerar ju inte flitigt tobaksbruk ”frigjord och fryntlig” utan snarare ”karaktärslös människa med pikant doft av cirkusvagn”. Numera kan jag dricka pilsner utan att lukta sjuk gubbe efteråt. Det är på sitt sätt de fanatiska icke-rökarnas förtjänst.

Det är alltså inte därför Hagge retar mig.

Det andra som slår mig är att Hagge var en profilerad anti-rasist. Det kan ju inte heller påstås vara negativt, förutsatt att man inte själv är profilerad rasist. Jag sticker ut hakan ordentligt här och säger att jag är MOT rasism.

Jan Guillou brukade visserligen framhålla att Hagges påstående att han regelbundet fick porr och avföring skickat till sig från landets skinnhuven mest var ett sätt för Hagge att göra reklam för sig själv. Men det där bottnar nog främst i att a) Jan tyckte Hagge var allmänt dum i huvet p.g.a. skilda uppfattningar i Israel-frågan och b) det skymde Jans egna heroiska insatser för antirasismen.

Vad är det då som gör att jag bär den här förnimmelsen av Hagge som en otrevlig figur? Jag kan väl inte vara så fördomsfull att jag föraktar honom för att han golfade eller var göteborgspatriot eller ens för att han envisades med att släpa in halvdöda kungasläktingar till den där Gäst hos-studion? Och de där sjömanshattarna måste väl vara förlåtet? Så liten är jag väl inte?

Så kommer jag på vad det är mitt undermedvetna refererar till. Tidigt nittiotal gjorde den cp-skadade ståupparen (eller motsvarande) Jesper Odelberg sin tevedebut i Kvällsöppet (udda fakta: med Erik Blix som programledare!). Odelberg satt i rullstol och drog sina plockepinn-skämt. När bildproducenten klippte in Hagge såg denne oerhört förtretad ut, närmast förnärmad.

Har jag förstått saken rätt förklarade Hagge efteråt för Jesper Odelberg att det finns tre saker man inte skämtar om: kungahuset, Gud och handikappade. Kanske hade det nåt att göra med att man inte ska sparka på dem som ligger, kanske var motiveringen en annan.

Att stå på fungerande ben och förklara för en man med spasmer att det är oetiskt att skoja om spasmer, håller jag nog för översitteri i dess renaste form. Och då har vi inte ens rört vid den helt bisarra uppfattningen att man som humorist skulle hålla överheten för helig.

Men jag tror att det är den historien som spökar i bakhuvet och som gör att jag alltid tänker ”antipati” när Hagge Geigert kommer på tal.