blogg • Sida 6 av 103 • kallelind.se

Gert och ungsjuka.

den 2016-12-16

Radio Nord har vi ju alla hört våra pappor prata om. Den kommersiella radiostationen som sände reklamjinglar och topplistor från båten Bon Jour i Stockholms skärgård. Den drog igång 1961, i ett medieklimat som ingen kan relatera till idag. Radiotjänsts – nuvarande SR:s och SVT:s – styrelseordförande Per Eckerberg skrev ett brev till kommunikationsminister Gösta Skoglund där han påminde om hur nazism och fascism kunnat spridas p.g.a. att staten inte strypt deras mediekanaler. Nej, jag överdriver inte. Han skrev så:

Det var flathet och ynklighet av just detta slag som, som på 1930-talet banade väg för fascism och nazism. Om regeringen inte förmår göra slut på denna ynkedom så öppnas, som jag framhållit, slussarna för kommersialiserad radio och TV helt och fullt.

Radio Nord var ett hot. Enligt Eckerberg var det ”en gangsterverksamhet”, grundat och finansierat och drivet av ”en oljemiljonär från Texas, en kusin till Nicaraguas diktator Somoza samt en skum finsk flykting vid namn Jack Kotschak”.

Eckerberg stavade, som alla andra, fel till Jack Kotschack (bilden ovan). Kotschack var visserligen finlandssvensk, men än mer en globetrotter och världsmedborgare, en man som levde på stor fot och gärna gjorde av med andras pengar. I sextiotalets början såg han vad Radiotjänst inte såg: att det fanns en ungdomsgeneration som trängtade efter att få höra popmusik. Under drygt ett år – sen blev staten/sossarna för aggressiva – tillfredsställde han denna trängtan och belönades rikligt av publiken.

En av den unga kanalen Radio Nords dj:s, tillika programchef, hette Gert Landin. Han var en tunnhårig trettiofemåring tvåbarnspappa som grundade programmen Toner för miljoner och Topp 20. I det första spelade han Mantovani och stråkmuzak, i det andra spelade han de mest sålda grammofonskivorna och lovsjöng Ballografpennan och dess förträfflighet. Han hade varit länge på public service-radion dessförinnan och skulle efter Radio Nord-äventyret återvända dit.

Denne gänglige glasögonorm kunde under Radio Nords korta tid i etern inte visa sig på gatan utan att autografjägare anföll. Ungdomstidningen Bild-Journalen och den kortlivade tidningen Pop presenterade honom i helfigur. Han hade en egen spalt – Rutan från Skutan – i tidningen Show Business. På fritiden kunde han extraknäcka med att vända plattor eller bara visa upp sig.

Det fanns yngre dj:s också på Radio Nord, men Gert Landin var en av de populäraste. Radio Nord vände sig inte bara till en ung publik, utan lika mycket till hemmafruar och bilpendlare. Så stor var efterfrågan på något som inte var föredrag och symfonier. Samma dag som Radio Nord inleder sina sändningar, 8 mars 1961, sänder Sveriges Radios enda kanal program som ”Ekonomisk gödsling” (föredrag med agr.lic. Nils Fredriksson), ”Naturfolkens kulturer” och ”Ät rätt – må bättre”. Efter klockan 17 blir det visserligen lite lättlyssnat i P2, som börjar först nu: i programmet ”Jukebox med Johan” spelar Johan Sandström jazz. Man sänder också föredragen ”Indiens öde” och ”Språket och vår världsbild”.

Gert Landin är på något vis symbolen för tidsandan. En farbror som spelade italienska schlagers och blev ungdomsidol. Inte för att han hade Det, utan för att alternativen inte hade Något.

Instagrambeteende eller narcissism – vem tjänar på alla diagnoser?

Av Kalle Lind

den 2016-12-08

i Krönikor

Kvinnan som jag delar barn och diskmaskin med satte mig framför P1:s Kropp & själ. Hon är psykolog och tycker väl att vi ibland kan prata om hennes värld och inte bara om de biografier jag just har läst om olika farbröder i nöjesbranschen.

Läs mer

Snedtänkt #92 – extramaterial! Mer om Stig Larssons ph-värde!

Av Kalle Lind

den 2016-12-01

i blogg

I det senaste avsnittet av podden Snedtänkt möter yours truly poddkollegorna Caisa Stina Forssberg (t.v.) och Cecilia Suhaid Gustafsson (i mitten – skoja!) från den mäkta underhållande Kulturens ABC-podden. Vi pratar om brinnande och drickande och kissande Kulturmän. Naturligtvis pratade vi mycket mer än vad som kom med i själva programmet – bland annat associerades det lite till utifrån Stig Larssons famösa uttalande om unga kvinnors vaginaldoft.

snedt-92-suhaid-forsberg-extramaterial

Det bör man lyssna på.

Topp-fem-skillingtryckstitlar! (Just nu!)

Av Kalle Lind

den 2016-11-23

i blogg

Säga vad man vill om gamla tiders, ibland lätt sentimentala, ibland något domedagspredikande, ibland lite väl informativa, visdiktare – men de visste hur man döper en visa. Min topplista för tillfället:

1. ”Guds dråpliga underwerk, en till allmagtens ära kort men sannfärdig berättelse om den nyligen uppenbarade hälsokällan uti Elfsborgs län och Bottnaryds socken”
2. ”Den fasansfulle fader-, moder- och brodermördarens hemska dåd, föröwadt i Harastorp den 9 april 1877”
3. ”En sorglig visa och fullkomlig berättelse om den gruflige fyradubbla mördaren, giftblandare-presten Pastor Lindbäck i Silbodal i Wemland, samt den till döden dömde mördaren Göthes”
4. ”En märkwärdig beskrifning eller samtal emellan twenne fruntimmer om den fattiga fader- och moderlösa flickan Maria Charlotta Wilhellmina Ekström”
5. ”Tre rubbade syskon”

Bubblare:

”Drinkarflickans död”
”En ny wisa, om ett olyckligt bröllop, hwarwid soldaten Johan Palm genom en bondes obetänksamma begagnande af bössa under sjelfwa dansen blev skjuten i ansiktet, hwarigenom han, efter mycket lidande wäl blef wid lif, men dock förlorade synen”
”Mördaren Pehr Victor Göthes sista och upprigtiga sjelfbekännelse öfver sitt å Mamsell Anna Sofia Forsberg föröfvade mord, orsaken dertill, jemte alla de rysliga omständigheter, som varit förknippade med detsamma” (som naturligtvis är en sorts pendang till titeln på plats 3)

Listan uppdateras förstås hela tiden så stay tuned.

VR-glasögonen kan leda till oanade smygfilmer av libido

Av Kalle Lind

den 2016-11-22

i Krönikor

I princip har jag sagt upp kontakten med samtiden. Då-tiden känns så behagligare att röra sig i eftersom den i alla fall ger oss ett positivt facit: vi överlevde bevisligen.

Läs mer

Genren finurliga memoartitlar lever!

Av Kalle Lind

den 2016-11-21

i blogg

En av de äldsta och mest älskade evighetsserierna på den här bloggen är den om finurliga memoartitlar. Det är en gammal fin tradition: när man nedtecknar sina minnen så ger man dem en fyndig titel, gärna alluderande på nån hit man har haft på sextiotalet, sitt dopnamn och/eller på något gammalt mossbelupet uttryck. Så har memoartiteltraditionen sett ut så länge jag vill minnas och så bör de se ut tills dess jag skriver mina egna.

Men på senare år har en oro börjat gnaga i folket. Och folkets oro ska som bekant tas på allvar. Som med alla traditioner är finurligamemoartiteltraditionen på något dunkelt vis hotad. Christer Sjögren döper sina aktuella memoarer till Får jag lov att berätta? och inte nåt om ”I Herren Christers namn” eller ”Det bor en viking i mitt blod”. Thorsten Flinck kallar sina för Kom och skratta åt Lilleputt istället för typ ”Flincka lilla stjärna”. Och då har jag bara nämnt de memoarer jag läst den senaste veckan.

Därför är det skönt för oss finurligmemoartitelsfundamentalister att Peter Öjerskog finns. Jag har visserligen dunkla grepp om vem Peter Öjerskog är, men han är efter vad jag förstår världsberömd i hela Karlskronatrakten, bosatt i Thailand (främst för att han är arg på Blekinges p-automater), har på något vis legat på Svensktoppen och på något annat vis hamnat i Guinness rekordbok. Jag har inte hunnit läsa en rad i boken, jag har inte ens hållit i den, faktum är att jag inte ens tror att den är utgiven än, men är innehållet hälften så spännande som titeln är finurlig så anmäler sig härmed en läsare.

Boken heter PÖ om PÖ.

Jag pustar ut. Kampen går vidare. Än är inte den sista finurliga memoartiteln formulerad.

Sändh transkriberar Jokke som berättar om Målle (och Banck).

Av Kalle Lind

den 2016-10-28

i blogg

Jag hittade en bok som genast slukade all min uppmärksamhet: Artister berättar av Bengt Sändh. Medan barnen slog ihjäl varandra med pinnar lät jag mig uppslukas av historier från fordom dagars folkparkande. Trubaduren och överlevnadsgeniet Bengt Sändh är redaktören som låtit kollegor (Roland Cedermark! Totte Wallin! Inga Gill!) berätta om dråpligheter från den oglamorösare delen av showbiz.

Gubbometern visar som mest rött när Bengt Sändh tecknar ner vad Jokkmokks-Jokke berättar för honom. Jokkmokks-Jokke var den kanske hejigaste och frejdigaste av femtio-sextiotalens alla hejiga frejdare: långt hejigare än Snoddas, långt frejdigare än Sigge Fürst. Jokke – Bengt Djupbäck enligt passet – for runt som en skottspole på äldreboendena och väckte de halvdöda till liv med en manisk energi och Gulligullan-koko-som-en-gök. Det visar sig nu också att han var närvarande på den berömda surströmmingsskiva i Örnsköldsvik då Jesusrockaren Målle Lindberg nedsänktes till menigheten i helikopter.

För nu dyker då alltså ytterligare saligen bortglömda celebriteter upp i storyn: främst då Pop-Målle, Maranatas egen Bert Karlsson, mannen som förde Jesus in i rockåldern och bjöd månglarna tillbaka till templet. En osannolik figur, givetvis med den trasigaste och fattigaste av barndomar, som under några intensiva år i sextiotalets början gav ständigt löpsedelsstoff med sina tältshower i Jesu namn, som konkurrerade ut porrtälten på Kiviks marknad och sög till sig en publik svältfödd på kickar.

Dessutom förekommer Magnus Banck (vid trummorna) i storyn, en man jag i princip bara känner till från en gammal Lars Ekborg-vits i kavalkadprogrammet Partaj: ”Magnus Banck upprepar aldrig sina misstag – han gör ständigt nya”. I sextiotalets början var även han i ropet, den förste radioprataren som duade sina inringare och spelade önskelåtar i Melodiradion. Hösten 1963, 24 år gammal, ledde han Svensktoppen. Våren 1968, 28 år gammal, ledde han Schlager-SM. Våren 1981 hittades han förtidspensionerad och död i en villa i Mölle, 42 år gammal. Däremellan var han gift med en racerstjärna och startade en radiostation på Mallorca.

Okej – rollfigurerna i dramat är sålunda presenterade. Vi ger nu ordet till Jokkmokks-Jokke:

Det var i Örnsköldsvik å dom hade ordnat världens största surströmmingsfest. Då var Magnus Banck där med en operasångare å så var det jag, å en massa musiker, å så var det Målle Lindberg. Dom hade annonserat att han skulle komma med en lysande kostym. Tidningarna drog ju på det så det var ju nå hemskt. Men det var ju roligt då samtidigt, det var en toppengrej.

Det var en toppengrej om du tror mej eller ej. Pop-Målle det tyckte jag var jäsicken. Du vet ju han kom ju med helikopter å lysande kostym ifrån himlen. Men så fort Målle hade landat innanför en avspärrning där så var det en fullbult som kastade sin ena sko på honom å skrek ”djävla skojare” å sen var det ju igång.

Då hoppade han upp på scenen å där var det några småpojkar som satt å spelade i en orkester dom hade. Då sjöng han ”Ovan där samlas helgonen, ovan där randas morgonen”. Han hann inte mer än sjunga versen å refrängen så fick ha ta på skubben. Då gick det en gammal redaktör fram å tillbaka å sa:

’Det här gillar jag inte, det här gillar jag inte att driva med våra förfäder.’

Magnus Banck var alldeles förtvivlad å satt å sa:

’Aldrig mer, aldrig mer vill jag va med om det här!’

Det blev ett jäddra tumult där, det hjälpte inte vem som kom å försökte lugna publiken. Folk var ju förbannade, dom var ilsk på honom för att han var storskojare. Dom ville ju ha tillbaks sina pengar.

Folkparkschefen gjorde ju allt vad han kunde för att lugna folket å så kom det massor av polis med hundar, å stadsfiskalen var ju opp å tala han med. Det hjälpte inte, dom bara tröck på. Då var det fullt upplopp. Magnus Banck han sa att:

’Nu tog han hela föreställningen!’

Å det gjorde han, dom skrev ju inte en rad om oss andra i tidningarna, det var ju bara om Pop-Målle det. Men publiken skulle ju lyncha han. Det var ju bara för Pop-Målle att ta på skubben å vart han försvann det vet inte jag, om han dök ner i surströmmingstunnorna där. Nej, han fick ta på skubben han.

Och så undrar folk ibland varför jag är så fascinerad av flydda tider. Man är ju från vettet om man inte känner att man hade velat vara med.

Och med Palmers bakom mig många hundra gröna mil.

Av Kalle Lind

den 2016-10-26

i blogg

En gång blev vi ovänner om Bengt Palmers. Vi skulle göra en sketchföreställning och en av sketcherna handlade om en stackars farao som får usla råd av sina underhuggare. Som en sorts slutpoäng skulle en högtalarröst säga: ”Och vad lär vi oss av den här historien? Jo, att man ska se upp för dåliga rådgivare! Tänk på det – Björn Skifs!” Därefter skulle en bild på Bengt Palmers dyka upp och sen skulle publiken aldrig sluta skratta. Var åtminstone min tanke.

Mina kollegor hävdade däremot att folk i allmänhet inte är så välbekanta med den närmast symbiotiska relationen Skifs-Palmers. Jag menade i min tur att de i sådana fall är kretiner och att jag inte gör faraohumor för kretiner. Successivt kröp det fram att inte heller mina kollegor var så rysligt insatta i vänskapen Palmers-Skifs.

Skifs byttes ut mot Ingvar Oldsberg och Palmers mot Björn Hellberg. Det här är gott och väl tio år sen så de kände folk dåförtiden i alla fall till. Men inte blev det lika roligt inte.

Det blev ingen skräll som fick jordklotet att hicka till och börja snurra åt andra hållet när Bengt Palmers släppte sina memoarer Slumpens skördar: Minnen och funderingar från musikens och filmens märkliga världar för fem år sen. Inte ens jag noterade när de kom.

Ändå är Bengt Palmers en sån där figur som jag är uppriktigt intresserad av, en sån som alltid har befunnit sig där saker har hänt. På sextiotalet var han med i Vilgot Sjömans Jag är nyfiken-filmer och sjöng en egenrimmad kuplett medan en naken Lena Nyman duschades från skabb. På sjuttiotalet producerade han Björn Skifs och Harpos och Merit Hemmingssons megasuccéer. På åttiotalet gjorde han musiken till Sällskapsresan och Skifs-musikalen Spök! På nittiotalet skrev han manus till Skifs-trilogin Strul, Joker och Drömkåken och långserien Rederiet. På nollnolltalet gjorde han dokusåpa med Bert Karlsson och försökte lappa ihop Colin Nutleys lösbladsanteckningar till ett manus åt filmen Gossip.

Med mera.

Han är en mångsidig man, Palmers, som tidigt hamnade i branschen och som tämligen ogenerat har sökt sig till de kommersiella sammanhangen. Han berättar nöjt om topplisteplaceringar och sålda ex och mellan raderna får vi också ett hum om att han blivit en förmögen man – en elvarummare på Lidingö gissar jag kostar en slant – och han har inga invändningar mot något han producerat så länge det har varit pekuniärt framgångsrikt. Han kreddar gärna sina kompisar – inte minst Skifs är fantastisk oavsett vad han tar sig för, men också Björn&Benny och Lasse Hallström är riktigt begåvade – och han blir extra entusiastisk när han berättar om olika dyra pranks och överraskningsfester han varit med och ordnat åt Skifs och Clabbe. Han är genuint nöjd med Spök! och njuter än vid minnet av hur han och Skifs och Clabbe brukade klä ut sig till schejker.

Bortsett från en del personliga tragedier, som givetvis har varit extremt smärtsamma, så har han all anledning att vara tillfreds med sitt liv.

Därför är det så fascinerande att Palmers ändå är så bitter. Det är det där med proggen igen. På sjuttiotalet, vet ni, hade ju varenda kvällstidningsmusikkritiker en Che Guevara-tröja och därför fick inte Palmers det erkännande han förtjänade. Hur många känner till att Skifs Ooogatjacka-låt faktiskt inte var den enda Skifs-låt som låg på Billboard? Samma år, 1974, klättrade också singeln ”Never my love” till Billboards sjunde plats. Varför känner vi inte till detta? Varför pratar vi inte hela tiden om det? Varför står det inte i eldskrift i skolans historieböcker? Jo, för att svenska rockjournalister på 1970-talet bar Che Guevara-tröjor.

Det förklarar i och för sig inte varför vi trots allt känner till hur framgångsrik Ooogatjacka-låten var.

Palmers är också upprörd över att Svensktoppen lades ner under några år på 1980-talet, så upprörd att han måste både upprepa och kursivera:

”13:e oktober (-85) hade Svensktoppen nypremiär efter att inte ha hörts i radion på över tre år. Jag upprepar: i mitten av oktober -85 hade Svensktoppen inte hörts i radio på tre år.

Som tidigare nämnts hade den hårt vänsterorienterade proggrörelsen skandalöst nog fått Sveriges Radio att sluta sända Tio-i-topp -74 och Kvällstoppen -75, men under första halvan av 80-talet fortsatte vänstervindarna blåsa så kraftigt, att Sveriges Radio också slutade sända Svensktoppen. […]

Men Sveriges Radio, det enda företag som då hade laglig rätt att bedriva radiosändningar, ett public service-företag, ett företag i allmänhetens tjänst, sket blankt i vad allmänheten tyckte, en häpnadsväckande arrogant överkörning av folkviljan i en demokrati.”

Vi har alla rätt till vår upprördhet och ingen har väl mandat att säga till nån annan vilka strider som är viktiga och inte. Men med det sagt: jag har lite svårt att relatera till Palmers indignation över att Kent Finell inte fick spela upp femton random svenskspråkiga låtar en timme varje söndagsförmiddag under en treårsperiod trettio år tidigare, särskilt som ju Kent Finell kunde spela ungefär samma låtar i nåt annat program under veckan.

I övrigt får vi veta att Palmers skrivit en bok med tvåhundra allmänbildningsfrågor som sålt bra, en terroristroman (skriven på plats i LA under en fyramånadersperiod) som sålt hyfsat samt arrangerat en piratjakt för gästerna på Ericssons lyxkryssning som varit välbetald.

I Lönnåfacket.

Av Kalle Lind

den 2016-10-07

i blogg

Jag fick en bok skickad till mig. Den såg ut så här:

Min vän Johan Johansson hade hittat den i sitt grovsoprum. Där hittar han det mesta. En del av det – bl.a. avhandlingen Gonorrhea in Stockholm – överlåter han med varm hand till mig. Det är inte alltid jag tackar honom med värme. Men en diktsamling av Sundsvalls store mustasch fick gubbmätaren i mig att ticka. Särskilt som den varit osprättad sen den gavs ut 1966.

Kjell Lönnå tillhör den kategori människor som långt in på SVT:s nittiotal hade lättast att få programledarjobb: medelålders män med ett minimum av självkritik och ett maximum av dialekt. Örebro, Falun, Norrköping, Umeå, Karlstad, Sundsvall – alla lokalstationerna skulle producera egna program och alla valde de ungefär samma typ av människa att leda café- och lekprogram. Såna som brukade höras mest på fester. Såna som av omgivningen kunde betecknas som ”en glad skit” och/eller ”en rolig prick”. Såna som i ett parallellt universum hade stått på stormarknader och sålt mirakeldukar med sin evighetssvada. Principen var: tycker han om rampljuset så ställ honom för Guds skull i rampljuset!

Några av de där farbröderna var säkert journalister, fostrade på lokalblaskorna. Andra hamnade på teve som glada amatörer och vinnlade sig om att aldrig bli ett glatt proffs. Alla förklarade de anledningen till sin framgång med att de var sig själva. Flera av dem lär ha varit ena buttra bittra bistra jävlar så fort eftertexterna började rulla.

Kjell Lönnå kom till rampljuset via frikyrkan. Pappa Titus var pastor och unge Kjell började tidigt leda körer. Det lär han göra fortfarande, åttio år gammal. Hur många körer som helst. Förstår jag saken rätt så har en betydande del av Sundsvalls kulturliv de senaste femtiofem åren kretsat kring Kjell Lönnås intresse för att leda massorna i stämsång.

Framgångarna ledde till körteve på sjuttiotalet och i en tid när ett glatt humör räknades som den enda intressanta meriten för programledarjobb så blev Lönnå snart programledare för diverse. Lekande lätt, dvs. barn förklarar vad ord betyder – alltså exakt samma program som Peppe Eng sen gjorde i TV4. Insamlingsgalor – vi minns alla Röda fjädern-galan 1989 då Cyndee Peters auktionerades ut som Lucia och tevekvällen bokstavligt talat aldrig tog slut. Lönnå var överallt och öste sitt sprittande smittande humör över massorna.

Men föga förvånande har han förstås också en grubblande sida. Den kommer till uttryck i den ”ordsamling”, som han ödmjukt kallar sina dikter och som han gav ut vid trettio års ålder. Här kritiserar han, utan att hytta med pekfingret, konsumtionssamhället:

En viss besvikelse över mänskligheten kan anas, tydligast i en serie julvisetravestier. Här möter vi ”julklappsförsedda mänskor” som ”har bråda tider att hinna med allt materiellt”. Julstjärnan strålar vackert men ”symboliseringens innersta kärna blir bara ljus av elektricitet”. Och bortom vår falska trygghet rasar världen:

knatter, splitter och pang utan like
tystnar på slagfält i vietnams rike
men endast en liten, liten stund
sen trycker man åter på hanens rund
ritch ratch filbom bom bom

Lönnås andliga bakgrund sipprar igenom i bokens alla sektioner, som han döpt till ”Grå tankar” och ”Bland valven” och ”Visor”. ”Han” dyker upp lite här och var:

Det gör även Hans ärkefiende:

Jag ska villigt erkänna: när jag fick boken på posten hoppades jag, som man alltid gör, på att ha sprungit på nåt i stil med Ricky Bruchs diktsamling eller Henning Sjöströms många bisarra memoarer. Det gör man dock bara två gånger i livet. Lönnå är ingen monumental och gränslös personlighet, han är en glad skit som grubblar ibland men oftast odlar en besvarad kärlek till körkonsten. Att ingen har pratat om den här boken under det halvsekel den har funnits, har sina skäl.

Lysande Stikkan!

Av Kalle Lind

den 2016-10-03

i blogg

Min nemesis, min Lex Luthor, Green Goblin, Blofeld och Darth Vader i en och samma penna, heter Klas Gustafson. Han har snott mitt livskall och vad värre är: han har gjort det med den äran. De senaste tio åren har han spottat ur sig den ena läsvärda biografin efter den andra om Beppe och Cornelis, Monica Z och Per Oscarsson, Gösta respektive Marie-Louise Ekman. Jag ska villigt erkänna att min första tanke när Annika Perssons Lena Nyman-biografi Jag vill ju vara fri! kom, så var min första tanke: ”Ha! Den fick i alla fall inte Gustafson!”

Nu har han nedkommit med sin kanske bästa bok: Schlagerkungens krig – Abba och Hoola Bandoola på Stikkan Andersons slagfält. Den tar sin utgångspunkt i två män som vägrar stava sin son-namn med dubbel-s: Stikkan Anderson och Klas Gustafson. Personligt men angeläget tecknar Gustafson en bild av hur sextiotalets naivitet och troskyldighet går över i sjuttiotalets krav på medvetenhet.

Han gör det med utgångspunkt i skivbolagskungen, miljardären, schlagertextförfattaren och mediefiguren Stikkan Anderson. När sammanhanget kräver det tar han en utflykt i personliga minnen (Gustafson är född 1950 och kan alltså, till skillnad från mig, hävda nån sorts auktoritet när han beskriver tidsstämningar) och lyckas sammantaget komplicera och problematisera vissa påstådda sanningar om det dåtida kulturklimatet.

I den gängse historieskrivningen heter det att proggen hatade Abba. Det heter vidare att proggen bestämde över Musiksverige. I Marie Ledins intressanta och alls inte särskilt Stikkan-hyllande bok Min pappa hette Stikkan, liksom tydligen i Bengt Palmers memoarer (som förstås måste införskaffas!), liksom i texter skrivna av folk som knappt var födda när Abba vann i Brighton, så trummas samma sanning in: Abba var hatade av hela Musiksverige och älskade av hela övriga världen.

Gustafson gör som Jan Myrdal lärt oss: går till läggen. Han finner att nja, Abba fick överlag rätt sjyssta recensioner på svenska musiksidor, dvs. de som en större allmänhet läste. Och i utlandet fick de en del tummar upp för musiken och väl så många tummar ner för de enfaldiga texterna. Och svenska tidningar skrev inte så väldigt lite om Abbas internationella framgångar. Tvärtom, även en tidning som Dagens Nyheter som egentligen var på tok för fina för pop skrev om hur fantastiska Abbas utlandsframgångar var.

Och den där intervjun med Stikkan som gjordes strax efter Abbas vinst i schlager-em, där Rapports reporter Ulf Gudmundson brukar påstås ha smugit fram till Stikkan och överrumplat honom med en idiotisk fråga om det verkligen är lämpligt att skriva en schlager om ett blodigt och lerigt slag där tusentals människor dödades, var inte fullt så urbota proggpräktig som eftermälet påstår. Det är en fråga av flera, ställd av en journalist som själv medger att den är tillspetsad (”Förra året gjorde ni en schlager om hur man ringer till varandra. Det här året gjorde ni en schlager om hur 40 milj… 40 000 människor dog, cyniskt uttryckt.”)

Och om man verkligen anstränger sig att få en nyanserad bild av den dåtida musikkartan så inser man också lätt varför just Abba blev måltavlan för en (pytteliten) del av (den inte särskilt stora) musikrörelsen: anledningen hette Stikkan Anderson. Han var en self made man från Skaraslätten som när han kom åt uttalade sitt förakt för kultureliten och i synnerhet ”vänsteryttrarna”. Man måste inte vara psykologutbildad för att ana att det fanns ett mindervärdeskomplex i Stikkan, som säkert inte dämpades när han på åttiotalet gav sig in i skalbolagsaffärer och fick stryk på riktigt av börsdirektörerna.

De gamla proggare jag själv pratat med (bl.a. Bernt Andersson, en gång klaviaturspelare i bandet som kompade Ulf ”Sillstryparn” Dageby när han sjöng om att ge Stikkan en spark ”som passar ett cyniskt svin”) har varit noga med att poängtera att det var ”bilhandlaren” de retade upp sig på. Och helt logiskt gav sig aldrig Musikens makt – proggblaskan där den eventuella hetsjakten på Abba bedrevs – på andra skivbolagsdirektörer på den kommersiella marknaden. Det var knappast Gunnar Lindqvist på svenska EMI (som gav ut Monica Z och Titiyos pappa). Det var knappast Gunnar Bergström på Sonet (som gav ut Peps). Det var absolut inte Anders Burman på Metronome (som gav ut Cornelis, Fred, Pugh, Ola Magnell och Turid). Gustafson skriver: ”Om Stikkan Anderson inte funnits hade musikrörelsen varit tvungen att uppfinna honom, hans symbolvärde var oskattbart”.

Stikkan bjöd upp till dans. Han hade kunnat låta bli och låtit miljonerna och topplisteplaceringarna och kvällspressens hyllningsartiklar tala för sig själva. Det gjorde han inte.

Till saken hör förstås också att Stikkan hade Mikael Wiehe på kroken. Wiehe hade två möten inbokade i Stockholm på samma gång: ett med Stikkans Polar, ett med musikrörelsens blivande flaggskepp MNW. Han valde MNW. Stikkan ringde och skällde ut honom och begärde tillbaka resepengarna, som den rekorderlige Wiehe redan hade skickat tillbaka.

Under en kort tid därefter, i sjuttiotalets början, var Hoola en större kassako för MNW än vad Björn & Benny ännu hade hunnit bli för Polar.

Och den där inställda schlagerfestivalen 1976, efter att en hyfsad del av Sveriges televisions budget gått åt till att arrangera schlager-em året innan, var nog inte bara proggarnas förtjänst. Det handlade snarare om att SVT:s höga chefer, som kom från ämbetsmannavärlden, tyckte att det var misshushållning att lägga så mycket licenspengar på en säger en tevekväll. Och efter vad jag har hört: ivrigt påhejade av samhällsreportrar som den högerliberale Åke Ortmark, som tyckte att hela budgeten borde gå till viktig samhällsjournalistik.

Historien är komplex. Uffe Dageby har bett Björn & Benny om ursäkt. Benny Andersson har skänkt en miljon till Gudrun Schyman och upplåtit sin studio gratis åt Nike Markelius & Röda Orkestern. Stikkan Anderson skänkte en löjligt stor donation till Kungliga Musikaliska Akademien som motvilligt tog emot den eftersom de helst inte ville befatta sig med popmusik. Själv slutade han, också enligt Marie Ledin, som tämligen bitter och tämligen whiskymarinerad. De guldskivor och dokument han donerade till ett Abba/Stikkan-museum i Västergötland står och samlar damm på en arkivhylla medan det Björn Ulvaeus-curerade Abbamuseet har gjort sitt för att skriva ut Stikkan ur historien.

Gustafson slutar med ett av de sista citat Stikkan gav till en tidning. På frågan om livets mening svarade han: ”Tyvärr finns det ingen.”