Ja alltså, först kom ju den här:
Och den måste ju ganska snart ha känt sig utkonkurrerad av den här:
Men vänta nu – den här fanns ju hela tiden! Och den var ju 53 dagar längre!
Och givetvis skulle det snart komma nån och försöka toppa!
Men då har alla glömt att den stora klassikern om lång tid i nedbrytande kontext har varit skriven ända sen 1967:
Och just som du inte trodde att det kunde bli längre och deppigare:
Ja, det där är vad jag har funderat på sen sist. Och sen har jag varit en månad i Indien. Och varit lite krasslig. Och försökt styra upp ett bokprojekt. Och jobbat på P4. Och försökt svara artigt när mina barn frågar mig saker. Men nu är jag på banan igen. Räkna med minst ett nytt blogginlägg i veckan under hundra ensamma år framåt.
1980 hölls en kalkonfilmsfestival i New York, där filmen Mördartomaterna anfaller (Attack of the Killer Tomatoes, 1978) särskilt uppmärksammades. Apropå det ställde Aftonbladet frågan till en handfull svenska regissörer och recensenter: Vilken är den sämsta film som du har sett?
Filmkrönikans Nils Petter Sundgren var påfallande diplomatisk: ”För att inte såra någon nu levande svensk regissör väljer jag Sound of Music. Den gjorde mig fruktansvärt illamående. Jag lämnade salongen efter en kvart, då hade jag fått nog.”
Av alla filmer Nils Petter NÅGONSIN sett – vi pratar ju ändå om mannen som såg all film som gjordes under flera decenniers tid och köpte in Åsa-Nisse till SVT – intog Sound of Music en särställning.
Sundgrens kollegor kritikerna är inte lika försiktiga, utan uttalar sig mer än gärna om svenska regissörers verk:
Sydsvenskans ökänt hårde Jan Aghed passade på att klämma till Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (född Fuchs, sedermera Ekman):
Den allra sämsta filmen kan jag inte komma på. Men den mest överskattade samtida svenska filmen är utan tvekan Marie-Louise De Geer-Bergenstråhles Barnförbjudet. En rekordartat livlös och dödstråkig historia. Ett cementblock från Svenska Filminstitutet.
De Geer Bergenstråhle å sin sida hade en frapperande värdeliberal syn på filmkonsten:
Jag har nog inte sett någon riktigt dålig film. Däremot finns det förstås en massa likgiltig film, men jag vill inte peka ut någon speciell. Mördartomaterna som fått pris som sämsta film i USA har blivit missbedömd, så vitt jag förstår. Den verkar bra, tycker jag.
Det var hon nog tämligen ensam om att tycka i det svenska kulturklimatet 1980, då amerikansk sci fi-satir metodiskt missuppfattades.
På Aftonbladet satt en annan ökänd hårding, Jurgen Schildt (för övrigt farbror till regissören Peter Schildt och farfars bror till Malik Bendjelloul). Schildt tyckte också att det var svenska filmarbetares inkompetens som borde uppmärksammas:
Att svara är lite som att tömma Atlanten med tesked. Ska man hålla sig till det senaste kan man tänka sig både Torbjörn Axelmans Flygnivå 450 och Janne Halldoffs Lämna mig inte ensam. Men jag går ännu längre tillbaka och väljer Halldoffs Bröllopet. En film utan varken manus, intrig, början, mitt eller slut.
Även regissören Hans Dahlberg, mest (dvs. enbart) känd för Slas-filmatiseringen En vandring i solen med Gösta Ekman, tyckte det var på sin plats att tjyvnypa ett par svenska kollegor:
Jag skulle vilja nämna två filmer, som de sämsta jag någonsin har sett. Janne Halldoffs Stenansiktet och Ingmar Bergmans Viskningar och rop. De är visserligen totala kontraster, men båda utspelar sig i miljöer där ingen människa känner igen sig.
Både Jurgen Schildt och Hans Dahlberg tyckte alltså att det var regissören Janne Halldoff som lämnat ifrån sig de värsta uppkastningarna till filmer. Schildt tyckte rentav att Halldoff stod bakom två av de tre sämsta filmerna någonsin.
Aftonbladet insåg förstås att det var på sin plats att låta Janne Halldoff själv komma till tals. Vilken film skulle han då välja, i kontrast till sina belackares? Hur skulle han väga upp skitstormen som riktats mot honom? Tja, även han valde en film av Janne Halldoff:
Min egen Bröllopet. Den blev som den blev för vi hade så jävla lattjo under inspelningen. Skådisarna var helt enkelt inte kloka. Vi är egentligen skyldiga producenten en massa stålar för att filmen blev så taskig. Men en trevlig sommar hade vi som gjorde den.
Mycket tyder alltså på att Janne Halldoff är den sämste regissören nånsin, i hela världshistorien. Men lika mycket tyder på att han är den mest insiktsfulle.
Ur Aftonbladets Vi 5. Årtal och datum är osäkra, men ”1970-tal” är en extremt kvalificerad gissning. Fem människor tillfrågade, fem människor rörande överens. Utan att ha någon evidens tillgänglig är jag tusen procent säker på att man hade fått leta ett tag idag innan man hittade fem människor på gatan med de här åsikterna:
ÄR DET RÄTT ATT LÅTA INTERNER ÅKA OCH VILA PÅ FÄNGELSER?
Kriminalvårdsstyrelsen planerar ett semesterfängelse. Dit ska interner, som har mångåriga straff, få fara på semester för vila och rekreation.
MARTIN CARLSSON, civiling., Stockholm:
– Ja, det tycker jag. Om de sköter sig skulle det säkert vara nyttigt för dem att få byta miljö.
SIGVARD BLOMQVIST, tjänsteman, Stockholm:
– Ja, det är ett riktigt förslag. Många interner skulle säkert må bra av det och resultatet bli positivt. Ett bra försökt till lättare rehabilitering.
MARIANNE MALMBERG, stud, Stockholm:
– Javisst, dom måste ju få en chans att bättra sig. Dom ska muntras upp. Det håller jag benhårt på!
BIRGITTA NOLVI, stud, Stockholm:
– Absolut. De ska ju också behandlas som människor. Får de inte en människovärdig tillvaro kan de inte återanpassas till samhället.
BENGT BEDRUP, TV, producent [sic!]:
– Ja, jag har som föredragshållare på fängelser sett många deprimerande fall. Det är mycket behjärtansvärt att göra denna insats.
Ulf Lundell är intervjuad i Café och säger:
Lars Winnerbäck har jag svårt för. Varför ser hans omslag ut som affischen för min sommarturné 2012. Jag känner att han är en stalker, jag har en noja där.
Troligen menar Lundell sin höstturné från 2012, eftersom han inte gjorde nån sommarturné. Den affischen såg hursomhaver ut så här:
Winnerbäck-plattan som han pratar om ser ut så här:
Silhuetter av artister, fotograferade i svartvitt. Likheterna är uppenbara. Apropå ingenting alls ser en av Thåströms plattor ut så här:
Rock är inte alltid en genre vars utövare anstränger sig att uppfinna hjulet på nytt varje gång. Vissa likheter finns mellan olika män som väser om Kärlek och Kvinnan och Sveket. Det är nog Winnerbäck den siste att förneka.
Intressantare är att Lundell av alla människor känner sig imiterad. Den som sållar i ordgyttjan i Måns Ivarssons treboksbiografibox om Lundell – Vill du ha din frihet får du ta den – kan vaska fram några guldkorn till fakta. Bland annat framgår att Lundell då och då låtit sig inspireras av Bob Dylan och Bruce Springsteen.
Inte bara att han skrivit några låtar med liknande teman, toner, ackord och ordföljder, satt ihop turnéorkestrar enligt E Street Band-sättningen, gjort sin skilsmässoplatta (som Dylans Blood on the tracks) och sin kristna platta (som Dylans Saved). Utan också att han, strax efter att Dylan stått på svensk scen iförd uppdragen grå hoodie och skinnpaj, syntes på svenska scener med uppdragen grå hoodie och skinnpaj.
Och att han under inspelningen av Evangeline släpade med sig en fiolspelande tjej från gatan, precis som Dylan gjorde med Scarlett Rivera inför inspelningen av Desire (producenten Lasse Lindbom: ”Jag märkte ju direkt att hon inte kunde spela något vidare”).
Samt att han, strax efter att det framkommit att Springsteens ideliga stampande med cowboybootsen gett honom hälsporre, skaffade sig hälsporre.
Lundell är absolut en artist av egen rätt med en egen motivvärld, alls inte en epigon. Men känner han sig stalkad av Winnerbäck så borde de där rockgubbarna på andra sidan Atlanten känna att de snart kommer att få benen krossade av Österlen-Annie Wilkes. Bob och Bruce, om ni läser detta: se till att ha prydnadsgrisarna till hands, pojkar.
Efter att ha gått som katt kring svalt snömos har jag nu sett om Den frusna leoparden. En långfilm som fick multum med förhandsskriverier inför premiären 1986 och drog 3 044 personer till biograferna.
Intresset berodde på huvudrollsinnehavaren: Joakim Thåström. Och vid hans sida i filmen, liksom i Imperiet, fanns Christian Falk (och just i den här scenen också Liz Lemons kollega Pete som äter ur en vask).
Många hoppades att Thåströms magnetiska scenutstrålning skulle gå att transponera till vita duken. I efterhand delade de nog Jurgen Schildts syrliga uppfattning:
Att tillgripa honom i detta karga mysteriespel förefaller lika meningslöst som att vid inredningen av ett hus ersätta sängen med en spis eller badkaret med en hisstrumma.
Men det var efteråt. Innan filmen premiärvisats drömde många Imperietfans att Den frusna leoparden skulle bli en svensk Rumble Fish. Thåström skulle bli vår egen Tom Waits.
Vad ingen tänkte på då, var att Rumble Fish var en skittråkig pretentiös film, åttiotalsmumlande och symbolinkontinent när det är som mest tillkämpat svårmodigt. Vad ingen kunde veta då var att Francis Coppolas sista rester av genialitet regnade bort tillsammans med scenografin till Apocalypse now.
Det fanns ett ideal på åttiotalet. Vissa skulle kalla det poetiskt, andra skulle kalla det skitnödigt. Som en reaktion på sjuttiotalskulturen där budskap skulle skrivas på plakat och näsor, skulle åttiotalets film och litteratur inte ha nåt ärende alls. Eller nån idé. Eller nån story.
Olika svårtolkade ord eller scener skulle ställas bredvid varandra utan sammanhang. Sammanhanget fick tittaren skapa själv. Om denne hade lust.
Med Ebba Grön skrev Thåström: ”Det finns inget att göra i den här trista förorten/ Det finns ingenting här för oss/ Nä, ursäkta jag överdrev lite grann/ Vi kan ju knarka, supa och slåss”.
Med Imperiet skrev han: ”Jag älskar fablernas månskenscafé/ här i gråterskornas kvarter/ Jag sköljer ner alla vintrar som vart/ Här är synden en ovärderlig skatt”.
Nånstans däremellan började han läsa Bruno K Öijer och lyssna till Stig Larssons improviserade föreläsningar på Prinsen.
Regissören Làrus Óscarsson var en del av den där åttiotalsidén: ”Jag står inte till tjänst med bruksanvisningar. Det har jag varken lust med eller hör till mitt uppdrag”.
Och det är fair enough. Det är klart att en konstnär inte ska behöva stå bredvid och förklara vad hen gjort. Men är man för ovillig att låta filmen förklara sig själv så ligger misstanken nära till hands att filmen faktiskt inte handlar om nånting. Det dunkelt sagda etcetera.
Den frusna leoparden vill så himla gärna vara mystisk: snubbarna heter Kiljan och Morris och Todd, Peter Stormares familj bor i ett hus med korrugerade plåtväggar, Agneta Ekmanner är nån sorts prylsamlare i virkad huva som pratar om gud och rätt vad det är sliter upp kjolen och fräser: ”Är du säker på att du inte vill knulla?”
Problemet är inte att filmen är obegriplig, för det är den inte. Handlingen är väldigt lätt att förklara: Thåström stjäl en amerikanare för att förverkliga drömmen att glida genom Nairobi, Peter Stormare ska lackera om den men råkar döda en nitisk försäkringsman, Thåström smiter när polisen kommer och Afrikaresan ställs in.
Problemet är att den är ointressant: regissören gör hela tiden vad han kan för att vi inte ska bry oss om de här människorna. Vi ska bara undra vilka de är. Vi ska bara fascineras av deras svåråtkomlighet.
Den frusna leoparden är filmens motsvarighet till den tyste snubben i solglasögon som sitter längst in på krogen och ser moloken ut. Tydligen förväntas man bli fascinerad av såna. Jag har alltid varit mer fascinerad av såna som berättar saker än såna som låter bli.
Författaren, forskaren och moralpredikanten Sven Stolpe är död och bortglömd. Chefredaktören, kritikern och kulturadelsmannen Olof Lagercrantz likaså. Men deras tjafsande lever.
Jag förutsätter att ingen läser vare sig Lagercrantz poesi eller Stolpes monumentalverk om drottning Kristina idag. Den tid då deras stjärnor stod i zenit – det kalla krigets tid – är allt avlägsnare. Jag har kollegor som föddes efter murens fall och aldrig reflekterat över vad Ebba Gröns ”Die Mauer” handlar om.
1980 gav Stolpe ut en bok som såg ut så här:
Ingen baksidestext, inga innerflikstexter. Författare och titelperson talade för sig själv. Här skulle någon kläs av, här skulle en fähund kallas för en salongsbolsjevik, här skulle personlig avsky maskeras till kvasipsykologi:
Den som följt Lagercrantz journalistiska verksamhet fram till hans avgång från Dagens Nyheter får lätt intrycket att han är på ett visst sätt defekt, att det saknas moralisk instinkt och organ för andligt liv bakom hans begåvning.
På 122 sidor rabblar sen Stolpe upp alla Lagercrantz fel: han ogillar Ingmar Bergman (som Stolpe kallar ”vårt enda autentiska teatersnille”), han ogillar Hjalmar Gullberg (som Stolpe gillar), han ogillar Fröding (som Stolpe gillar), han ogillar Lagerlöf (som Stolpe gillar), han gillar Strindberg (som Stolpe ogillar) och han ogillar religionen (som Stolpe investerat sitt kulturella kapital i).
Ingen ska ta ifrån Stolpe hans giftighet. Han citerar Lagercrantz nedvärderande ord om Fröding:
Han bjöd svenska folket vackert och lustigt snurrande väderkvarnar, men de malde intet bröd.
… och kontrar:
Min herre, […] peka ut för oss dessa märkliga kvarnar som mal, inte – som våra egna och Frödings – mjöl, utan bröd!
Och man ser framför sig Stolpes diaboliska leende när han hamrar ner sin slutkläm om förhållandet Lagercrantz-Fröding:
Hur var det: ”Ingen svensk diktare har på avgörande punkter tagit miste så som Fröding.”
Man undrar. Finns det verkligen inte en – låt vara mindre – svensk diktare, som tagit betydligt mera miste än han?
Ettret stänker över sidorna och drabbar knappast nån oskyldig dununge. Själv hoppas jag aldrig behöva välja mellan Lagercrantz rosenkindade försvar av kommunistdiktaturerna och Stolpes gammelmoralism.
Den fråga som mest surrar i ens huvud när man jumpar fram mellan Stolpes syrligheter och uppercuttar är: ”Hur många gånger refuserades egentligen Stolpe från Lagercrantz kultursidor?”
Idag är Sven Stolpe är mest känd för att vara morfar åt Alexander Schulman, Lagercrantz för att vara pappa till Marika och David. Men den sortens polemik och positionerande genom personpåhopp som de bägge byggde sig karriärer på lever i högönsklig välmåga.
Cirkeln slöts för en tid sen när Roland Poirier Martinsson – politiskt vår tids meste Sven Stolpe – försökte klä av just Alex Schulman och mest blottade sig själv.
Hammarsson & Wiking skrev boken och gjorde teveserien med hundra höjdare ur svensk historia. I säsong två utvidgade de till världens hundra höjdare, men slog ändå fast att DET ALLRA ROLIGASTE som NÅGONSIN HÄNT I HELA VÄRLDSHISTORIEN var när Robert Prytz en gång svettades i en tevesändning.
Ju närmare det ligger, desto roligare. Fast för färre.
Tre journalister i Karlskrona – Martin Hult, Mattias Nilsson och Björn Håkansson – har ställt den idén på sin spets och skrivit en bok om de hundra roligaste ögonblicken i Karlskronas historia:
Det är ett gediget researcharbete och jag – som själv kanske råkat få nån förlupen elakhet på pränt – får lite ont i magen över att de tre författarna ska råka på några av de lokalpolitiker och -profiler som de skildrar i hyfsat sarkastiska ordalag.
Allt är inte begripligt för oss som bara har varit i Karlskrona när vi hälsade på en kompis i Sjövärnskåren nån gång på våren 1993 och ibland är det svårt att sålla den rena faktan från författarnas fortsatta associationer.
Men det är fascinerande hur mycket tokenskap som ändå hänt på en så pass geografiskt begränsad yta. Tokenskap som är dokumenterad i både skrift och bild.
Liksom alla de som läste Viggo Cavlings mingelskildringar i gamla Resumé läser jag främst för att se mitt eget namn i skrift.
I kapitlet om galleristen, levnadskonstnären och rättshaveristen Per Olov Börjeson får min inre narcissist socker:
Med andra ord känns det inte konstigt att Börjesons 1200 sidor matiga självbiografi heter Inom och utanför ramarna (en så pass finurlig titel att den med lätthet torde kvala in i Malmöförfattaren Kalle Linds samling av fiffiga memoartitlar).
Jag ska erkänna att jag hade rätt dimmiga grepp om vem Börjeson är, även om jag kände till att han tillhör folkgruppen Excentriska Malmögallerister (karlskronit är han bara sommartid), men alla som skriver 1200 sidor långa memoarer gör mig nyfiken. Och särskilt om de presenterar sig så här på innerfliken:
Den skottsäkra västen, får jag veta i Ursäkta var är kriget?, skaffade Börjeson ”främst eftersom fyra Malmöadvokater, en revisor och två fastighetsmäklare figurerade i boken och alla förväntades bli uppretade av vad han skrivit (notering till författarna av denna bok: köp skottsäkra västar!!)”.
Börjeson var också noga med att ”det blir en kvalitetsväst som räcker ner till mitten av låret”.
En man som inte tar på sig vilken sunkig andrasorteringskevlar som helst retar lätt igång ens nyfikenhet. Vi får se om jag orkar plöja Börjesons memoarer. Jag har visserligen bara första delen, endast 550 sidor, men jag har också börjat läsa Jan Myrdals och Lars Gustafssons gamla brevväxling så vi får se om jag får tid.
Det här är verkligen inget särskilt spännande inlägg. Jag har hittat den här boken bara, där Maud ”Tant Mård” Husberg berättar en saga om Chico. Maud Husberg var tevehallåa på sextiotalet och förvandlades då och då till sagotanten Tant Mård.
Det var ingen banbrytande insats. Marionettdockan Andy Pandy, hakgubbarna Humle och Dumle, Anita Lindman och marionettdockan Televinken gjorde större intryck på de första tevegenerationerna. Innan dess fanns Efraim Alexander, som Sven Jerring skrev om och lät framträda i sitt Barnens brevlåda. Barnens brevlåda blev världens längsta radioserie någonsin, detta trots att ingenting tyder på att Jerring hade minsta intresse för barn. Däremot för sin egen röst.
I Ingegerd Rydins översiktsverk om barnprogram i Sveriges radio 1925-1999, Barnens röster, nämns inte ens Tant Mård.
Den enda anledningen att jag alls tar upp Tant Mård är att jag ganska nyss förstod att hon funnits. Och vetskapen om hennes existens ger en helt ny dimension åt Skäggets tredje & sista fräckisar, en snuskbok från 1968 som till exempel ger oss följande lilla skämtbit till livs:
Framför en korvkiosk (Kioskenkorva) i Helsingfors står en gubbe. Nästan tandlös – sånär som på en gadd i bottenvåningen. Han har köpt en korv och har mäkta besvär med att bita däri.
Ett par tonårsflickor står och fnissar åt detta. Gubben blir stött, säger åt dem att de borde gå hem och lägga sig och:
– Såna småjäntor som ni borde inte vara ute och ränna. Ni har väl inte fått hår på Tant Mård än.
– Jodå, svarar ena flickan. Nog har vi såpass att det räcker till en tandborste åt herrn.
Vi kan också notera att en annan skojighet ur samma skrift även den väljer att alludera på vid tiden aktuella barnprogram:
Fritz Teodor hälsar på sin gode vän Olle Persson i Storträsk. Kaskarna blir många och det blir sent. Gästfriheten är större än utrymmet, så Fritz blir bjuden att övernatta i den äkta sängen, mellan Olle och hans hustru Viola.
Morgonen därpå frågar Fritz Olle om han kan lita på Viola.
– Det är ingen fara, sa Olle. Vi har varit gifta i så många år och hon har aldrig varit mig otrogen.
– Det var konstigt, men hon låg faktiskt och höll i min televink hela natten, avslöjade Fritz.
– Nä, där har du fel, sa Olle. Det var jag. Om det är nån som jag inte litar på så är det du.
Einar Nerman, bror till den Ture som drev antinazistiska tidskriften Trots allt! under kriget och skrev ”Den vackraste visan om kärleken”, var främst känd som illustratör. En osedvanligt driven och framgångsrik sådan, som hängde med De Stora och porträtterade dem med till synes enkla och pregnanta penndrag.
Mest känt blev hans porträtt av sonen Tom.
Han illustrerade också barnböcker. Och det är där rubriken på det här inlägget kommer in i bilden. Eller om det är bilden som kommer in i rubriken.
