blogg • Sida 21 av 103 • kallelind.se

Omförutsett.

den 2014-02-19

Oförutsett var ett teveprogram i sex delar som sändes i SVT 1987. Producenten hette Pelle Törnberg och skulle strax därpå sugas upp av Kinnevik och vara en av hjärnorna bakom Aschbergs framgångar. Det förvånar inte när man ser programmet.

Det är väldigt icke-SVT. Wikipedia hävdar att både kritik och publik gav tummen upp, jag minns det som extremt omdiskuterat. En omaka programledartrio, som verkligen ser ut att försöka sitta så långt från varandra som möjligt på respektive stol: Jörn Donner, Kristina Lugn och Bert Karlsson. Kontroversiella gäster: här pratar de med Kjell-Olof Feldt och här med Harry Schein. Jag har sett programmet med det här intervjuobjektet:

Han klarar sig ganska bra, den gode Siewert, men så är inte motståndet så knivskarpt som man kan tro.

Bert Karlsson vill ha svar på olika saker som han läst om Öholm i pressklipp och Öholm avfärdar det mesta som ”ackumulerade lögner”.

Jörn Donner är så bisarrt arrogant att inte ens spriten eller övremedelklassbakgrunden räcker som förklaringsmodell (”Jag skulle gärna vilja veta vilka kvalifaktioner du har, Siewert”).

Kristina Lugn är bäst. Hon överraskar Öholm från flankerna: ”Om man ser massmedia som en statsmakt, ser du dig då som jordbruksminister?” eller ”När du råkar ut för de här sakerna som du råkar ut för ibland, att ingen vill ha dig som chef eller så, går du hem och tröstäter då?”

Det är också hon som då och då påminner de andra att de kanske ska lyssna på svaren innan de ställer nästa fråga. Och så är det hon som beskriver programledartrion:

Bert representerar folkets smak, Jörn den intellektuella eliten och jag den neurotiska medelklasskvinnan. Det är nån typ av lyteskomik inblandad i den här programidén.

Donner lägger ribban redan med att inledningsvis läsa upp en ”fråga” som han just ”har hittat på”: ”Siewert – jag har aldrig sett ett teveprogram med dig. Vilken lycka!”

Han möts av den här blicken:

Öholm själv möts för det mesta av de här blickarna:

Samtalet är märkligt, bitvis surrealistiskt. Öholms kyrklighet kommer på tal. Tydligen har han sagt att SVT borde sända fler högmässor. Öholm förklarar för Donner: ”Vi har de vanligtvis om morgonen klockan nio, jag vet inte om du är vaken då ens …” Ett uttalande från Öholm om att Sverige behöver ett andligt uppvaknande turneras:

Lugn: Att samhället håller på att falla sönder – beror det på att vi inte är tillräckligt högkyrkliga?
Öholm: Nej, det tror jag inte …
Lugn: Nej, du är baptist va?

Donner vill ifrågasätta Öholms bevekelsegrunder: ”Vad är egentligen viktigast? Är det ämnena eller din egen person?” och ”Du är väl ändå så pass mycket exhibitionist att du vill synas i rutan?” Öholm kontrar med att de tre programledarna själva vill nånting annat än att bara synas. Bert Karlsson får kvällens största skratt när han säger: ”Nej, jag vill bara göra reklam för mitt sommarland!”

Karlsson går på om att Öholm, som uttalade sig ganska vidlyftigt i medierna vid tiden, bara klagar på sitt företag: ”Om man läser på om dig så – egentligen är allting väldigt dåligt på teve? Cheferna är dåliga, programmen är dåliga …” Donner skjuter omedelbart in: ”Och programledarna”.

Lugn vill prata om problemet med att teve alltid blir till underhållning: ”Man tänker: ikväll är det ett program om alkoholism, då ska jag köpa en semla och titta på det.” Donner skjuter sticker sävligt in: ”Ikväll är det ett program med Siewert Öholm, då ska jag köpa en avmagringskur.”

Öholm försvarar sitt tevemakande med att han skapar diskussioner som sen fortsätter på arbetsplatsen nästa dag. Donner kontrar:

Om du inte fanns så skulle de ju ändå snacka på arbetsplaten. De kanske hade pratat om nåt viktigare än det som finns i dina program.

Nota bene: detta alltså sagt av någon som inte sett programmen i fråga.

Lugn får in kvällens finaste nålstick när Öholm pratar om programmakarnas roll:

Öholm: Det viktiga är väl att vi som jobbar med teve inte får så stora pekfingrar.
Lugn: Att vi inte blir för uppblåsta?
Öholm: … javisst.

Donner får in kvällens fulaste nålstick:

Lugn: Har du haft nån verkligt stor skönlitterär upplevelse som har förändrat dig?
Öholm: Nej …
Donner: Inte? Du har inte läst nåt?

Donner kallar Öholm upprepade gånger ”predikant” och Öholm replikerar åter med:

Själv är Donner en gås som Öholm fåfängt försöker ösa vatten på:

Öholm: Du är dåligt påläst.
Donner: Påläst? Jag är inte påläst!

Sen ska det sägas att det väl knappast är nån oskyldig lammunge som programledartrojkan fäktas mot. De tar upp ett tidningsbråk mellan Öholm och den påstått koleriske Allan Schulman. Öholm beskriver skeendet med väl inövad sarkasm:

Vad det handlar om var att jag blev ombedd att ta över ett jobb som han påstod att jag inte blev ombedd att ta över. Och det tyckte han var pösigt.

När en halvtimme gått är stämningen något besvärad. Medan slutsignaturen ljuder hör man Lugn: ”Är programmet slut nu?” Därefter vänder hon sig till publiken: ”Kommer ni att prata om det här på era arbetsplatser imorron?”

Bakom kulisserna lär programledarna över huvud taget inte ha pratat med varandra. Den passiva aggressiviteten ligger tung i studion. Den dåliga stämningen är gravt underhållande. Ärligt talat – jag hade gärna sett att Oförutsett pågick för tid och evighet.

Det är en förstås en fåfäng dröm. Men om nu inte den går att uppfylla så önskar man i alla fall att någon på SVT rotar fram det program som aldrig sändes: moderatkvinnan Birgitta Wistrand från organisationen Positiva Sverige! var så arg efter inspelning att SVT lät avsnittet bero. Jag förutsätter att den dåliga stämningen var extra bra den gången.

Tack för påminnelsen: Björn Aidemark.

Objektivperspektiv.

Av Kalle Lind

den 2014-02-14

i blogg

Om jag skulle säga nåt partiskt om Gösta Bohman, till exempel att han är moderat, då skulle förstås Gösta Bohman kräva att få dementera det och säga att han är liberal, som han sagt sista månaden och sen skulle dessa två partiska uttalanden så att säga ta ut varandra, så att han blev ungefär moderat-liberal, eftersom sanningen i Sverige alltid ligger mittemellan vad parterna tycker. […]

Det finns bara en väg ut ur detta dilemma. Jag måste vara fullständigt opartisk inom mitt egna programs ram. Skulle jag säga nåt partiskt måste jag omedelbart balansera det med att säga nåt partiskt åt andra hållet. […]

Nu tänkte jag spela Ella Fitzgerald, om det inte är för orättvist mot alla andra skivartister. Ella Fitzgerald är lysande inte bara stundom, utan alltid. Ingen är så klar i linjerna, ingen har sån känsla för exakt nyans i uttrycket, och exakt ironisk distans till textens eventuella bristande kvalitet. Ingen har i hela sitt liv varit en så helgjuten musikbulle som hon.

För balansens skull måste jag också nämna på minussidan att hon tidvis har varit väl fetlagd och att hon antagligen tror att hon är nåt.

(ur Tage Danielssons Sommar, 13 juni 1980.)

OS-annolikt.

Av Kalle Lind

den 2014-02-13

i blogg

Eftersom jag jobbar för P4 har jag inte kunnat undvika att det är OS. Det numera så neutrala public service, som ställer sig objektivt till främlingsfientlighet, har kommit fram till att Putin inte är knuten till Sveriges Radio och därför kan beredas utrymme i etern. Alla nöjda, alla glada.

För tjugo år sen var det också OS. Likt pollenallergi och vinterkräksjuka kommer det i cykler. Jag undvek lika aktivt utsändningarna den gången, men hittade i mina annaler en bild på den norske skrinnaren Atle Vårvik. Ni kanske minns Atle Vårvik? Jag gör det inte, men tydligen klappade han igenom på 5000 meter i OS i Lillehammer 1994.

Nånting hände tydligen med honom efter förlusten, för strax därpå var det norska mästerskap och då lanserade han den här dräkten:

Dräkten – kallad ”ankdräkten”, ”gräshoppardräkten” eller ”läderlappsdräkten” – hade några unika egenskaper:

en 60 centimeter lång stjärt
spoilers på benen och nackkudde
en funktion som låser fast ena armen inne i dräkten

En av männen bakom dräkten uttalade sig:

Jag tror åkare som bär den här dräkten kan tjäna en sekund per varv på de längre distanserna.

Och vad de vann i åktid förlorade de rimligen i värdighet.

Norska skridskoförbundet ställde sig negativt och krävde förbud. Inte p.g.a. risken för åtlöje utan av demokratiska skäl:

Alla skridskoåkare, inte bara några få, bör ha tillgång till dräkten.

Ja. Det där var för tjugo år sen. På den tiden när världen fortfarande kunde verka knäpp ibland.

Mockasin på kvastskaft.

Av Kalle Lind

den 2014-02-09

i blogg

I biografin över Hasse ”Kvinnaböske” Andersson – Jag har skrivit mina sånger (2013) – berättas en anekdot om det där mytomspunna turnélivet, då många timmar mellan olika Statoil-mackar mellan Nyköping och Sveg ska fördrivas. Den gäller Väderkvarnsleken: man kommer överens om ett poängsystem för olika saker man ser från bilfönstret och formulerar dessutom ”Dagens Specialare”. Specialaren kan vara något ytterst specifikt. Flicka i gröna kläder på en häst. En cirkuselefant. Lasse Åberg i drag. Den som ser dagens specialare har vunnit.

Det berättas att Björn Skifs en gång var på väg till Göteborg på egen hand. Bandet hade åkt i förväg och Skifs skulle ansluta dagen efter eller senare samma dag. När de lämnade spelningen tillsammans i bussen ville han tvunget leka Väderkvarnsleken, och bandet gav motvilligt med sig.

– Björn bestämde att Dagens specialare skulle vara ”mockasin på kvastskaft”. Efter en stund hördes Björn ropa ”mockasin på kvastskaft” med hög röst. Bussen stannade och alla klev ur. Och i dikeskanten stod det ett avbrutet kvastskaft med en mockasin påträdd – riggad av Björn Skifs när han kom själv dan innan! Han blev diskad i ett år efter det och fick inte vara med och leka! Då förstår du hur viktigt det är att hålla igång i turnébussen.

Anekdoten är förstås sedelärande för den som någon gång tänkte fuska i en billek. Men ju fler gånger jag läser den här episoden, desto mer övertygad blir jag om att Skifs behandlades orättvist. För var det någon som tog leken på allvar, och införskaffade smygskor och städattiraljer och tog av sin dyrbara restid, så var det väl Skifs? Borde han inte ha premierats för sin kreativitet och sitt engagemang istället?

Luktar det inte rättsröta här? Hörde jag någon mumla ”justitiemord”?

Brunnbergs rättsskräck.

Av Kalle Lind

den 2014-02-06

i blogg

På nåt vis är det fullt logiskt att Ulf Brunnberg, firad farsskådespelare och Lidingöpartiets kändaste ansikte, hade fastighetsaffärer ihop med Torsten Adenby, Snoddas innovative manager och sin tids Brinkenstjärna (på bilden fångad framför sin unika ikonsamling).

På nåt vis är det väl också logiskt att affärerna fick passera både tings- och hovrätt. Adenby fick sex månader av tingsrätten för svartköp av lägenheter. Brunnberg kom lindrigare undan eftersom tingsrätten inte ansåg ”att han yrkesmässigt bedrivit svart lägenhetshandel”.

13 mars 1979 rapporterar kvällspressen att varken Adenby eller Brunnberg kunde infinna sig vid hovrättsförhandlingarna. Adenby på grund av ”nervösa besvär”, Brunnberg på grund av ”ångestneurotiska symtom” och dålig nattsömn.

Adenbys intyg skrevs av en fd överläkare på Långholmens rättspsyk. I intyget berättar läkaren bland annat om sitt första möte med patienten: ”Alldeles i början av kontakten försöker han också – genom att lite väl mycket tala om hur han är – dölja verkligt skakad och pressad”.

Han citerar också Adenby: ”- Jag sa till Irene (hustrun) att det är lika bra att ta piller och hoppa i sjön”.

Brunnberg skickade in intyg från tre olika läkare. Aftonbladet beskriver dem: ”rättsläkare”, ”som behandlat bl a Agnetha Fältskog i ABBA” samt ”Damernas Världs bantningsexpert”. Det är rättsläkaren som för ordet nedan:

Den skräck patienten känner inför den kommande huvudförhandlingen är att beteckna som gränslös.

Hovrätten gick med på att skjuta upp rättegången. Hur det sedermera gick har jag inga uppgifter om. Men tidningen var noga med att påpeka att Brunnberg i samma veva som hovrättsförhandlingarna skulle ha gått av stapeln hade succépremiär på Folkanfarsen En man för mycket. Ingen av recensenterna noterade ångestneurotiska symtom eller gränslös skräck.

Super!

Av Kalle Lind

den 2014-02-05

i blogg

I det första äventyret där Superboy möter sin defekta duplikation Bizarro är det ett förstärkande prefix som återkommer i bubblorna:

Begreppet ”superstyrka” är kanske inte så spektakulärt.

Kanske inte heller ”superlungor”.

Men vid ”superjudo” börjar jag tycka det är liiiite töntigt.

Och vid ”superbuktaleri” börjar jag faktiskt dra åt mig öronen.

Sen börjar det bli direkt tramsigt.

Och till slut tycker jag det är för jävla oseriöst och går därifrån.

Hvi 5?

Av Kalle Lind

den 2014-01-30

i blogg

Vi 5 har suttit på Aftonbladets baksida sedan 1961. Två män, två kvinnor och en kändis får svara på en fråga, inte alltid så klurig. Några år efter publicering kan man börja använda de gamla enkäterna som tidsdokument, som ingångar till andra paradigm och andra attityder.

I mars 1994 berättar tidningen att ett företag i Linköping har gett sina manliga anställda högre lön för att trigga dem att ta pappaledigt. Det låter som science fiction, men mycket kan tydligen hända på tjugo år.

Enkätfrågan på tidningens baksida är given: ”Ska pappor få mer lön om de tar ut mycket pappaledighet?”

De fyra första svaren kan kanske förundra. De båda karlarna svarar nämligen nej (med tillägg som ”de ska ha avtalsenlig lön” och ”man ska inte göra skillnad på män och kvinnor”), medan de båda damerna svarar ja (”ja, lite mer lön kan de få som uppmuntran” och ”ja, det är bra för jämlikheten”).

Det understa svaret – kändissvaret – förundrar nog mest. Alternativt minst. Den tillfrågade är Bengt Grive, känd som pingis- och konståkningskommentator, vissa dagar snabbare i huvudet än andra. Han svarar:

Nej, det finns ingen anledning till det. Jag tror att modern gärna vill vara hemma i stället.

Citatet är alltså från 1994, tiden då gamla sportreportrar kunde vara aningen aningslösa.

Inte särskilt viktigt, men ändå nåt man bör läsa.

Av Kalle Lind

den 2014-01-29

i blogg

Få serier är ju så omhuldade som Fem myror är fler än fyra elefanter. Överlag med rätta; jag har haft anledning att se om det som finns på dvd många, många, jävligt många gånger och konstaterar varje gång att serien är genomtänkt och -arbetad och -festlig.

Visst retar det mig att sången är så lågt mixad på de flesta låtarna att jag fortfarande inte alltid hör vad de sjunger, vilket torde underminera de pedagogiska ambitionerna. Och visst är det ett knasigt grepp på dvd-versionen att göra långa prologer där Brasse Brännström håller för näsan och berättar på rim vad som sen ska ske i avsnittet, men det berodde nog på att Brasse behövde stålar akut och därför tvingade in något nyskrivet upphovsrättsligt på dvd-utgåvan.

Men annars är det faktiskt så bra som Magnus och Brasse själva tycker. Skitsamma att en massa nollnolltalist- och tiotalistbarn inte förstår att uppskatta det; när blev barn pålitliga smakdomare?

I historieskrivningen brukar det heta att det fanns ett visst motstånd från pedagoger, som var oroliga att barn som fick lära sig läsa innan de började skolan skulle bli understimulerade när de väl hamnade i klassrummet och dessutom onödigt mycket bättre än sina klasskamrater. Det brukar också heta att det fanns ett visst avundsjukebetingat motstånd inne från SVT-huset: varför skulle det programmet kostas på en massa glittriga bokstäver och annan lyxdekor när andra program fick hålla till godo med en färgglad soffa?

Det första tror jag är överdrivet, ett påstående som ofta upprepas för att understryka hur tokigt rättviseinriktade de var på sjuttiotalet. Det andra tror jag är underdrivet. Om SVT har jag hört och läst så mycket att jag tror att the sky was the limit vad gällde konkurrenstänkande och underminerande.

I den Röster i radio/TV som presenterar den allra första säsongen Fem myror 1973 framgår att Magnus, Brasse & Eva faktiskt spelade andrafiolen när det begav sig. Den översta halvsidan på artikeln som för första gången presenterar Fem myror är fler än fyra elefanter lyder:

Uppenbarligen var det två dockor, inspirerade av den uttalade föregångaren Sesame street, som förväntades bli programmets stjärnor. Dockdialogerna skrevs av Sandro Key-Åberg (för senare tiders teaterelever främst känd för sina ”prator”: – Säg nåt! – Ankskit!), John Harrysson och Helena Brodin gjorde rösterna.

Jag vet inte om dåtidens barn pratade om Knysten och Fräs och deras dråpliga äppelprat. Senare tiders barn eller vuxna har med all säkerhet inte gjort det.

Mer bildbevis på att Knysten och Fräs var en integrerad del av det ursprungliga Fem myror-gänget här.

Tid för Ted.

Av Kalle Lind

den 2014-01-28

i blogg

Skulle man få välja att vara vem som helst när som helst hade det förstås varit vansinnigt att inte välja Ted Åström typ 1979.

Från 1979 och några, gissar jag, intensiva år framåt prickar Ted Åström bara in klassiker. Han har en Janne Halldoff-rulle i ryggen – Polare – när han inom loppet av två år hänger med i Lasse Åbergs flow – Repmånad, Sällskapsresan och Olyckan i Trazan Apansson – samt gör Kotte i Trolltider och sotaren i Madicken-filmerna.

Och åren därefter kastar han sig från dess breda folkhemspärlor ut i kultträsket: Alexandersson-De Geers Privatdetektiven Kant och jullovsteveprogrammen TV-piraterna.

Det är en så jävla bra tid för Ted. Han får säga ”hej på dej” (fast ibland sa han ”äpple”) och sjunga ”om du vill ha nattklubbsväng/ häng då med i Gabbes gäng”, han får ha Åberg-designad plåsterdräkt och störtkruka och sjunga ”jag älskar när det smäller och det pangar och gnisslar”. Som sotaren får han ta kommandot i en av svensk films mest klassrevanschistisk-ikoniska scener och slita med sig pigan Alva i dans på societetsbalen sen borgmästarinnan sagt åt alla presumtiva kavaljerer att låta henne vara.

Just där och just då är Ted en svensk John Cazale, mannen med filmhistoriens mest odiskutabla cv. Hade Ted Åström också trillat av pinn där och då så hade vi hyllat honom varje år i juletid och gått man ur huse för att sjunga ”jag är en hjälte med svärd i min hand!” och försöka erinra oss vad TV-piraterna egentligen gick ut på (visst var Michael Segerström nån sorts piratjägare?).

Och det spelar faktiskt ingen roll vad som hände sen. 1979-1980 var Ted Åströms år. Jävlar vad han ägde världen. Jävlar vad världen åt ur Teds händer. Ted blåste i flöjten och världen följde honom. Ingen kan ta ifrån honom det. Ingen ska ta ifrån honom det.

Det var ett par hejdundrande år, Ted. Fler än vad de flesta har. Gott jobb.

Kaj på flicka.

Av Kalle Lind

den 2014-01-24

i blogg

Säg mig ditt förnamn och jag ska säga vilken samhällsklass dina föräldrar tillhörde. Ungefär. I Sverige är det nog något svårare än i exempelvis Storbritannien, men heter du Carl-Johan är dina föräldrar ytterst sällan kringresande försäljare av mirakeltrasor och heter du Glenn är chansen att du spelade i IFK Göteborgs A-lag i början av åttiotalet påfallande stor.

Och är du sjuttiotalist och inflyttad lantis som smält ihop och blivit ett med Stockholms medievärld så finns det mycket som tyder på att du heter Fredrik (Virtanen/Strage/Wikingsson).

På samma vis signalerar flicknamnet Kaj/Caj/Cay att du tillhör Stockholms Övre Kulturmedelklass. Och det är ett faktum som sträcker sig över några decennier.

Den kanske mest urtypiska familjen i genren är af Klintbergarna: Bengt (f 1938) blev först Fluxus-poet och sen folklivsforskare, Gunila (f 1941) textilformgivare med efternamnet Axén och Manne (f 1945) clown.

Som om inte den trojkan var spektakulär nog berättar Bengt af Klintberg i sin bok Glitterspray att han dessutom har en syster som heter Caj Tesch och är barnpedagog.

Och är af Klintbergarna typiska för Den Bohemiska Adeln så representerar väl Myrdalarna Den Socialdemokratiska Adeln. Gunnar och Alva gjorde varsin hyfsad karriär (var sitt Nobelpris, ministerposter, ambassadörstjänster, grundare av hela det funkis-socialdemokratiska trettiotalsidealet) och fick tre barn. Ett hette Jan och hatade dem. Ett hette Sissela och gifte sig Bok. Och ett hette Kaj och var en flicka. I efternamn hette hon för övrigt Fölster, liksom hennes son Stefan som blev ekonom hos Svenskt Näringsliv och rimligen familjens svartaste får.

Kaj Beckman föddes 1913. Hon målade bland annat barnböcker; dem om Måns, Mari och en tant som de av oklar anledning bor hos är de mest kända. Utan att riktigt ha rett ut hela genealogin förutsätter jag att Kaj Beckman är släkt med

Per Beckman (barnboksförfattare som hon gav ut böcker ihop med),
Anders Beckman (grundare av designskolan Beckmans),
en annan Anders Beckman (skådespelare, bland annat i Upp till kamp! och Call girl),
Staffan Beckman (en gång Palestinavänster och SR-profil),
Vanna Beckman (en gång Palestinavänster, sedermera vetenskapsjournalist),
Erik Beckman (poet),
Åsa Beckman (kritiker på DN),
Eva Beckman (numera kulturchef på SVT, enligt ett orimligt antal Flashback-inlägg ”lång”),
Mikael Beckman (fotograf och pornograf under namnet Mike Beck, eventuellt är det två – eller flera! – olika).

Och så finns då Cay Bond, född så sent som 1943, och med en sån där härligt flashig karriär som ”trendanalytiker” och ”agent för Promostyl trendibyrå” (enligt Wikipedia). Tidigare svägerska till teveprofilen Karin Falck, numera gift med en Dramatenregissör.

2013 fanns det 28 kvinnor i Sverige med namnet Kaj. Låt oss gissa att samtliga intresserar sig för barnkultur och textilier samt har familjemedlemmar med stort inflytande inom public service.