blogg • Sida 19 av 103 • kallelind.se

Svensk matkultur. En synnerligen opersonlig rubrik.

den 2014-05-12

Jenny Damberg var musikläggare när jag jobbade på P3. Jag minns inte om vi träffades, men jag läste ofta upp hennes namn i avannonseringarna. Jag minns också ett något obskyrt skämt som konstruerades i kreativt flow:

– Vad kallar både en musikläggare på P3 sin pappa och en indisk bagare en jätteproduktion?
– Pappa Damberg.

Nu har Jenny Damberg skrivit boken Nu äter vi! Den handlar om mat.

Det är en bok späckfylld med den sortens kuriosa som är min livsluft. Här får jag äntligen veta att:

• I Malaysias huvustad Kuala Lumpur finns det en restaurang som säljer svensk pizza. Storsäljaren heter Mamma Mia och innehåller kyckling, pepperoni, champinjoner och brunsås.

• I norra Sverige finns det en hamburgerkedja som heter Frasses. En av deras storsäljare är den inbakade hamburgerpizzan Calskrove.

• Prinsesstårta hade från början det fantasieggande namnet Grön tårta. Den blev ingen hit förrän man bytte namn.

• McDonalds barnlåda Happy Meal hette från början Gott- och skojlådan.

• 7-11 hade ett tag en kampanj som hette ”Bite sale”, där de sålde burgerbite till lågpris. Affischen visade en mun som åt på en korvformad köttbit. Problemet var att vissa kunder kunde franska. ”Bite sale” på franska betyder ”smutsig kuk”.

• Sveriges allra första kinesiskfödde krögare hette Asjang Yeen och bodde i Mölle. Han drev dock ingen kinakrog utan mer ett lunchcafé där han främst satsade på sill. Eftersom han var från Kina gick han bland byborna under beteckningen ”jappen”.

• Det var svenska staten som drev hamburgkedjan Clock och tog den amerikanska kedjan Pizza Hut till Sverige. Staten drev nämligen krogar under många år, under beteckningen SARA-krogar. De sysslade även med striptease och introducerade bierstubekulturen.

• Dumplings, den kinesiska rätten som nuförtiden är rätt hipp, serverades på svensk krog första gången 1944. Då kallades rätten ”kinesiska kroppkakor” och blev inte rätt hipp.

• I det gamla, hårt reglerade Sverige var det förbjudet att sälja korv och läsk i samma kiosk. Lösningen fick ofta bli att kioskägarna hade två kiosker bredvid varandra, under samma tak. Det gick bra.

• 1927 gavs det ut en kokbok som hette 142 sätt att tillaga bananer. Bland recepten hittar vi bananer inlagda med sill, bananer inlagda med kryddpeppar samt bananer med spaghetti.

• Kung Gustaf VI Adolf, vår kungs företrädare och farfar, importerade årligen en trettio kilo tung parmesanost från Italien. Han tyckte det var gott. Förmodar jag.

Det som retar mig mest med boken är förstås att jag inte skrivit den själv. Men jag kompenserade det genom att sno lite uppgifter till kommande Sverige för idioter.

Nu skriver jag om gubbar igen!

Av Kalle Lind

den 2014-05-09

i blogg

Häromkvällen skulle jag gå och lägga mig i tid, men så upptäckte jag att min kabelleverantör hade ett filmutbud och i det hittade jag en film som heter Spies & Glistrup (2013, den engelska titeln är ännu bättre).

Jag gjorde en överslagsräkning: ”Om jag går och lägger mig nu så får jag fem timmars sömn, om jag ser den här så får jag tre timmar – men visst måste jag sova bättre om jag först ser en film om Danmarks kanske två största excentriker?”

Så då såg jag den här filmen. ”Excentriker”, ska jag understryka, är ett lite finare ord för ”knäppgök”. Filmen jag såg är en biopic om två gubbar som satte ganska mycket prägel på Danmark under sextio-sjuttiotalen: Simon Spies och Mogens Glistrup.

De kanske håller på att förblekna ur folkminnet. Det är i så fall på gott och ont.

Simon Spies var en man som blev miljardär genom att sälja Spanien- och Mallorcaresor till danska folket. Hans affärsidé var att sälja en dröm: drömmen om det perfekta livet. För att understryka att han verkligen visste hur det perfekta livet såg ut så omgav han sig alltid med smuke damer och hade offentlig gruppeknald och drack till och med mer än vad som räknas som hälsosamt i Danmark.

Han odlade också långt hår och jätteskägg och blev genom den här lite ovanliga framtoningen – åtminstone för en företagsledare – en av Danmarks mest omskrivna personer alla kategorier.

Även i Sverige satte han sina spår: han byggde Villa Fjolle på Torö utanför Nynäshamn, en orgie i modernistisk arkitektur med cirkelformad och höj- och sänkbar säng som dessutom snurrade. I den väntade ständigt någon av hans morgonbolledamer. Legenden förtäljer att han varje dag lät flyga in ett exemplar av Berlingske tidende med privatplan.

På åttiotalet blev han sjuk och då gifte han sig med en kvinna som var ganska exakt fyrtio år yngre än han. Hon hette Janni och han gifte sig med henne eftersom han inte hade barn och inte ville att staten skulle ärva honom. Och även om han testamenterade några hundra tusen till sin hund Archibald så vore det förstås komplett vansinnigt att ge bort alla miljoner till en hund.

Åtminstone påstår den här filmen att Spies gifte sig med Janni för att blåsa staten. Den påstår också att Simon Spies fick rådet att gifta sig med en ung kvinna av Mogens Glistrup. Glistrup var nämligen Spies ekonomisk-juridiska rådgivare.

Mogens Glistrup hade en fiende som han slogs mot varje dag och hela tiden: staten. Han var totalt emot att betala nån form av skatt. Det var ideologi för Glistrup. Inte en spänn skulle staten få av det han tjänade.

Därför konstruerade han olika intrikata företagsstrukturer där man kunde låta olika företag äta upp pengar av varann och på så sätt undkomma skatt. Det här var inte helt lagligt. Glistrup hamnade i fängelse ibland.

När han inte satt på kåken hade han fyra barn och en fru som alltid stod vid hans sida. När hans kompis Simon Spies låg med tio unge piger i rad så satt Glistrup bredvid och konstruerade ett bulvanföretag och sen åkte han hem till sin fru.

Sen startade han ett parti också. Det är väl det han är mest känd för idag. Från början var hans främsta idé med partiet att avveckla staten. Försvaret skulle han lägga ner helt och ersätta med en telefonsvarare som skulle säga ”Vi ger oss” på ryska.

Partiet hette Fremskridtspartiet och hamnade omedelbart i folketinget, där de var kvar till 1999. Då fanns det andra partier som drivit Glistrups idéer vidare, särskilt de starkt invandringsfientliga och islamhatiska och inskränkta idéer han alltmer kom att betona.

Filmen Spies & Glistrup är en mäkta underhållande historia som antyder att också rejält osympatiska människor kan ha ett själsliv. Är man inte intresserad av att komplicera sin egen syn på verkligheten så finns där också några festliga scener, bland annat en där Simon Spies tämjer en gorilla med sin erektion och en näve pistagenötter.

Men man ska komma ihåg att det var en spelfilm jag såg. Verkligheten lär ha varit betydligt knäppare än så.

Nej, jag skriver inte bara om gubbar!

Av Kalle Lind

den 2014-05-08

i blogg

För er som inte följer mig på Twitter, inte är Facebook-bekanta och inte läser Sydsvenskan – jag medger att det nog är en minoritet av bloggföljarna – så har jag skrivit ett par artiklar som kan tänkas intressera någon.

Den ena handlar om Maria Lang. Den innehåller också ett tjyvnyp på den mondäna borgarklassen.

Den andra handlar om Jackie Ferm. Den innehåller också några slumpvisa minnen från min tid som plit.

Påståendet att jag bara skriver om gubbar är därmed motbevisat. I det ena fallet skriver jag till och med om en kvinna som är yngre än jag. Och i livet.

Vilken Kalle? Jo, Kalle! Vilken Kalle? Jo, Kalle! Vilken Kalle? Jo, ytterligare en Kalle som har hört den referensen förr.

Av Kalle Lind

den 2014-05-06

i blogg

Jo, jag heter då Kalle. Eller det gör jag ju egentligen inte, jag heter Karl, men det är det nuförtiden bara telefonförsäljare som kallar mig. ”Tjena Karl!!!” säger de när jag svarar, i ett försök att vara lite kompis. Redan där vet ju jag att det där minsann inte är nån kompis till mig. Som heller aldrig ska få bli det.

Jag tycker inte det är nåt större problem att heta Kalle. Det är ganska lätt att uttala och ganska lätt att stava, även om vissa envisas med att konstra dit ett C i början som om jag vore nån jävla kunglighet. Det enda problemet är att det så lätt inbjuder till hån.

Om jag hade fått en krona varenda nån gång sjungit ”Jo – Kalle Kalle Kalle på Spången!” för mig så hade jag haft råd att köpa en spade att slå i huvudet på nästa som sjöng den.

Och hade jag fått en krona varenda nån gång sagt ”Kalle på Spången sket i kalsongen” så hade jag haft råd att tvätta småbyxorna.

Det är nåt med namnet Kalle som gör att det är väldigt vanligt i sånger och i filmer och i serier. Jag hävdar att det är det första namn folk kommer på när den ska namnge figurer. Jag hävdar också att alldeles för få tänker ett varv till.

Det mest uppenbara exemplet. Varför heter han över huvud taget Kalle Anka? Originalets Donald Duck allittererar. Det gör danskans Anders And, norskans Donald Duck och finskans Aku Ankka också. Likaså engelskans Daisy Duck, Mickey Mouse, Beagle Boys och Gyro Gearloose. Det var inget som föresvävade gänget som gav oss Kajsa Anka, Musse Pigg, Björnligan och Oppfinnar-Jocke. Inte heller noterade de att en beagle normalt inte sorterar under arten björn.

Det näst mest uppenbara exemplet. Inte heller ett snilles verk. Engelskan Calvin & Hobbes, döpta efter filosoferna Jean Calvin och Thomas Hobbes, blev närmast översatte ljud för ljud. Resultatet blev det vanliga Kalle och det inte lika vanliga Hobbe. Sen tyckte översättaren att det var dags att ta långhelg.

Ja, och sen finns det en hög exempel till:

Mitt tips till er som funderar på att skriva en barnbok eller översätta en tecknad film och som tänker ”hm, Kalle är väl ett bra och tydligt namn som ingen använt förut?”: Tänk om.

Och byt jobb.

Det efterlängtade SVARET på den skitsvåra TÄVLINGEN!

Av Kalle Lind

den 2014-05-05

i blogg

Gott folk! Pusta ut! Det finns svar!

Förra veckan presenterade En man med ett skägg-redaktionen en tävling. Det gällde att utifrån fyra angivna ljud hitta den röda tråden, den minsta gemensamma nämnaren. Den lite udda tävlingskonstruktionen kommer sig av att det från början är fråga om radiotävlingar.

Svaren på frågorna ser ut som följer:

1:
a) Paul Simon: You can call me Al
b) Elton John: Tiny dancer
c) George Michael: Faith
d) Benjamin Syrsa: When you wish upon a star

SVAR: Paul – John – George – Star(r) blir BEATLES.

2:
a) Magnus Uggla: IQ
b) Povel Ramel: The gräsänkling blues
c) Eva Hamilton: reklamfilm om fri television
d) Mick Jagger: She´s the boss

SVAR: alla är de ADEL.

3:
a) E-type: Calling your name
b) Orup: Pojkarna på rad
c) Svennis: lovord om Tord Grip
d) Thåström: Sönder boulevard

Svar: alla heter de ERIKSSON.

4:
a) Pernilla Wahlgren: Piccadilly circus
b) Sven-Bertil Taube: Fragancia
c) Gösta Ekman: Centerextremisten
d) Niklas Strömstedt: Om

Svar: alla är de KÄNDISBARN.

5:
a) Tommy Körberg: Som en bro
b) ledmotivet till Beppes godnattstund
c) Göteborgs domkyrkas gosskör: Härlig är jorden
d) The Cheetah girls: Fuego

Svar: vatten – luft (Bachs ”Air” var ledmotiv till godnattstunden) – jord – eld ger DE FYRA ELEMENTEN.

6:
a) Velvet underground: Sweet Jane
b) ur Hair: Manchester England, England
c) Rednex: Cotton-Eye Joe
d) Adolf Fredriks kör klass 6A: Bä bä vita lamm

Svar: sammet, manchester, bomull och ull är TEXTILIER.

7:
a) Ace of base: The sign
b) Queen: Radio Gaga
c) Elvis: Suspicious minds
d) Ray Charles: Hit the road, Jack!

Svar: Ess, drottning, kung och knekt gör de viktigaste korten i en KORTLEK.

8:
a) Sarah Dawn Finer: I remember love
b) Mikael Wiehe och kabaréorkestern: Magdalena
c) Peter Jöback: Guldet blev till sand
d) Karl Gerhard: Frederik

Svar: Sara, Magdalena, Kristina (från Duvemåla) och Fredrik ingår i FRUNTIMMERSVECKAN.

9:
a) Loket Olsson och Harald Treutiger: En riktigt god jul
b) Jefferson airplane: White rabbit
c) Mikael Wiehe och kabaréorkestern: Titanic
d) Alvin and the chipmunks: Daisy Bell

Svar: lok, flygplan, båt och cykel är FORTSKAFFNINGSMEDEL.

10:
a) Elton John: Circle of life
b) Scorpions: Wind of change
c) Madonna: Like a virgin
d) Evert Taube: Oxdragarsång

Svar: lejon (som i Lejonkungen), skorpion, jungfru och oxe är alla STJÄRNTECKEN.

Så. Det är inte så svårt när man väl kan svaren.

En (1) människa har lämnat in rätt svar: Hasse Sjöberg.

Nästa gång får vi ta en enklare tävling. Typ lista Svenska Ord-revyer eller Marx-bröder.

TÄVLING! Don’t know much about history …

Av Kalle Lind

den 2014-05-02

i blogg

I P4 Malmöhus, där jag framlever en del av min betalda tid, har jag på ingens begäran åtagit mig att hålla en onsdagstävling. Principen är densamma som i Röda tråden med Pekka Heino (som en del av oss fortfarande kallar Pippa Heino med röda håret): det gäller att hitta den minsta gemensamma nämnaren mellan fyra olika ljud, oftast låtar.

Jag inbillar mig att bloggens och radions följare bara i enstaka fall tangerar varandra. Jag inbillar mig dessutom att radions följare lyssnar ganska förstrött. Därför skäms jag inte ett dugg för att här köra gamla tävlingar i repris. Nedan alltså tio gånger fyra låtar och ljud. Vilken är den röda tråden inom respektive fyra-grupp?

1:
a) Paul Simon: You can call me Al
b) Elton John: Tiny dancer
c) George Michael: Faith
d) Benjamin Syrsa: When you wish upon a star

2:
a) Magnus Uggla: IQ
b) Povel Ramel: The gräsänkling blues
c) Eva Hamilton: reklamfilm om fri television
d) Mick Jagger: She´s the boss

3:
a) E-type: Calling your name
b) Orup: Pojkarna på rad
c) Svennis: lovord om Tord Grip
d) Thåström: Sönder boulevard

4:
a) Pernilla Wahlgren: Piccadilly circus
b) Sven-Bertil Taube: Fragancia
c) Gösta Ekman: Centerextremisten
d) Niklas Strömstedt: Om

5:
a) Tommy Körberg: Som en bro
b) ledmotivet till Beppes godnattstund
c) Göteborgs domkyrkas gosskör: Härlig är jorden
d) The Cheetah girls: Fuego

6:
a) Velvet underground: Sweet Jane
b) ur Hair: Manchester England, England
c) Rednex: Cotton-Eye Joe
d) Adolf Fredriks kör klass 6A: Bä bä vita lamm

7:
a) Ace of base: The sign
b) Queen: Radio Gaga
c) Elvis: Suspicious minds
d) Ray Charles: Hit the road, Jack!

8:
a) Sarah Dawn Finer: I remember love
b) Mikael Wiehe och kabaréorkestern: Magdalena
c) Peter Jöback: Guldet blev till sand
d) Karl Gerhard: Frederik

9:
a) Loket Olsson och Harald Treutiger: En riktigt god jul
b) Jefferson airplane: White rabbit
c) Mikael Wiehe och Kabaréorkestern: Titanic
d) Alvin and the chipmunks: Daisy Bell

10:
a) Elton John: Circle of life
b) Scorpions: Wind of change
c) Madonna: Like a virgin
d) Evert Taube: Oxdragarsång

Ni hajar? Det finns alltså tio svar. Varje grupp har en minsta gemensam nämnare. När ni kan svaret drar ni iväg ett mejl till lagomtjock@yahoo.se. Först öppnade rätta lösningen vinner ett exemplar av den ännu inte ens utgivna boken Sverige för idioter (och då med rätt omslag!).

Och nej, svaret är inte i något av fallen ”ytterligare en bunte gubbar”.

Bamsekramar.

Av Kalle Lind

den 2014-04-25

i blogg

Det finns en ruta som åtminstone alla Bamseläsare i min generation – sjuttiotalisterna – minns. Bamse och Brummelisa har sen några år trillingarna Brum, Teddy och Nalle-Maja. Nu har Nalle-Maja tjatat så om att få ett syskon att samma tankar har väckts hos nalleparet. Och så händer det som så lätt händer i ett lagom tempererat ide med en inspirerande nymåne utanför:

Vi var uppvuxna med vetskapen om hur barn blir till. Vi hade läst Per, Ida & Minimum. Vi hade läst Filip frågar. Vi hade sett förlossningar på teve och far hade visat oss sitt Profil-paket.

Här blev det kanske för första gången uppenbart för oss att det där inte bara är en biologisk-teknisk-fysisk process. Det handlar visst också om en vilja att vara nära varandra.

Det skrevs en del så-gör-man-barn-böcker för barn under sjuttiotalet. Jag har läst dem allihop och skrivit om dem i boken Proggiga barnböcker. Rätt många av dem tog jag del av redan på dagis. Jag visste vad spiral och menstruation och erektion var när jag var tio. Ändå minns jag den här relativt oskyldiga rutan med kristallklar skärpa. Förmodligen för att jag för första gången själv fick fylla i det antydda.

När jag nu läser om serien ”En ny unge?” (Bamse 9/85) ser jag att Rune Andréasson förebådade den där slutrutan med ännu subtilare vinkar. Innan de kryper till kojs lyckas varken Bamse och Brummelisa koncentrera sig nämnvärt på kvällens tevetablå:

Och sen kommer den kanske mest hemlighetsfulla rutan i Bamse-seriens historia, lika dold för oss som boken med svarta pärmar som polisen hittar i Norman Bates bokhylla. Vad är det Brummelisa viskar som får Bamse att se sådär simmig ut på blicken? Vår egen syndiga fantasi ger oss aningar, men inget mer.

Slumpvisa annonser ur Expressen juli 1974.

Av Kalle Lind

den 2014-04-24

i blogg

Överst på sextiotalets sexualliberalers önskelista stod fri abort och fri pornografi. Det dröjde inte så fasligt länge innan visionerna blev verklighet. 1975 fick Sverige fri abort. Redan i slutet av sextiotalet ”sprängdes sexvallen”, som det alltid heter i översikter: Filmcensuren klippte inte längre bort ”upphetsande” eller ”skadligt upphetsande” scener, bara de som var ”förråande”. Vilket enbart våld och våldsporr ansågs vara.

Att denna sprängda sexvall faktiskt kom att förändra samhället – åtminstone det samhälle som skymtar genom en kvällstidning – kan man se svart på vitt i några slumpvis upplockade Expresser från juli 1974.

Här annonseras det friskt – vi pratar två, tre sidor per nummer – för liveshower, striptease, can-can-show utan trosor, sexfilmsvisning, samlagsfilmsvisning och porno-film.

Tonen är, som synes, ofta skojfrisk. Slippriga vitsar som ”upplev den nakna sanningen” och ”fräck i frack” blandas hejvilt med titlar som ”Småluder i sängen”, ”Slavflickor”, ”I sängen med neger” och ”Mannen med jättelemmen”. Det, enligt egen utsago, ”raffinerade” haket Funny Girl understryker i annonsen att de har luftkonditionering.

På Pussy cat älskar de så de nästan blir i hatten.

Pussy Cat kallar sig också ”Stockholms nya ’hål-i-gångställe'”.

Sexy House satsar uppenbarligen på det mer spektakulära. Där möter utmanaren Lollo regerande mästarinnan Blodiga Mari i nakenboxning.

Det är inte bara sexklubbarna och porrbiograferna som annonserar. Tidningen FiB/Aktuellt, som legitimerade sin existens med reportage av typen ”Bluffen som avslöjade en polischef” och ”Myndigheterna drev honom till självmord”, tar nästan en Expressensida i anspråk för att annonsera:

Notera Svante Foersters närvaro i FiB/Aktuellt. Foerster var en respekterad poet och kulturjournalist, övertygad socialist men i kraft av Israelvän också polare med Per Ahlmark.

Den märkligt experimenterande tidsandan ledde också till att man satsade på renodlat tecknade porrtidningar, fyllda med ”snuskis & buskis”:

Seriefiguren James Fjong är för övrigt ett kapitel för sig, men det har mina kamrater Martin Kristenson och Fredrik af Trampe redan skrivit.

Den gladporriga, hårdexploaterande, naiva och cyniska – allt på samma gång – tonen smittade också av sig på andra sorters produkter. En annons för en kamera illustreras med en naken dam, ironiskt nog tecknad och inte fotograferad:

Och även i tidningar som riktade sig mot kvinnor smög sig pornografins jargong in:

Man förstår varför Björn Afzelius 1976 skaldade: ”Men liberalerna är värst för de tror det jämnas ut / om man för varje brud man visar också viker ut en kuk”.

Och lite grann förstår man nog också fru Inga-Britt Larsson från Hultsfred:

Inga-Britt Larsson var vid tiden riksbekant för att riva ner löpsedlar med osedligt innehåll. Rubriker som ”Inga-Britt Larsson fortsätter sin kamp: Uppmanade kioskbiträde att bli frälst” i Smålands dagblad (15/8 73) och ”Nu har porrens ﬁende nr 1 slagit till igen: Det här är Guds vilja” i Göteborgstidningen (14/10 73) talar sitt tydliga språk.

Utan att vara varken pryd eller religiös kan jag trots allt känna med den som tyckte att porren i sjuttiotalets början stod en upp i halsen. Eller långt ner i halsen.

Kulturradikalen och de 140 läkarna.

Av Kalle Lind

den 2014-04-22

i blogg

Alla läser vi väl nån gång en historik över Kristdemokraternas historia. Alla känner vi väl till att partiet grundades för att motverka det tidiga 1960-talets sedlighetsförfall. Alla har vi väl hört nämnas de tre faktum som främst triggade igång pastor Lewi Pethrus och hans lärjungar:

1) filmen 491
2) det faktum att kristendomslära skulle ersättas med religionsvetenskap
3) en skrivelse från 140 läkare angående ungdomens sexuella löslighet

Den där skrivelsen är fascinerande. Den hette kort och gott 140 läkares hemställan till Konungen om åtgärder för förstärkt karaktärsfostran m.m. Den inkom till ecklesiastikdepartementet 31 januari 1964. Efter det skulle ingenting längre vara sig likt. Typ.

Man kan säga att det är en lite lätt moraliserande text. Den är skriven i polemik mot dåtidens kulturradikalism (= sextiotalets svar på dagens pk-maffia). Framför allt riktar den sig mot skolans sexualundervisning, som blev obligatorisk i Sverige 1957.

Det kan tyckas ha varit radikalt att föra upp snuskkunskap på schemat, och det var det väl i någon mån också, men dåtidens sexualkunskap var noga med att äktenskaplig samvaro var både naturligare och trevligare än att ligga med vem som helst:

Det är bättre att tidigt grundlägga ett hem, även om det sker under blygsamma ekonomiska omständigheter, än att under fria former helt överlämna sig åt varandra.

För 140 läkare, som var så nöjda med att ha tagit en medicinexamen att de skrev det redan i rubriken på sin skrift, var redan det på tok för lössläppt. De ville inte ens att ämnet skulle heta sexualkunskap. Det indikerade nämligen att det hade med sex att göra. Bättre att kalla det ”familjekunskap”. Inget trams med preventivmedel och sånt, ety det kunde antyda för barnen att det var okej att förena könsdelarna i annat syfte än reproduktion.

Skolan borde istället upplysa om ”att det icke finnes något annat medicinskt tillförlitligt skydd mot graviditet eller venerisk smitta än avhållsamhet”.

Äktenskapet var ”den naturliga livsordningen” och ”den enda normala ramen för sexuell gemenskap”. Sex utom äktenskapet var ”från medicinsk och mentalhygienisk synpunkt icke ofarligt, från personlighetens synpunkt neddragande och från social och nationell synpunkt skadligt”.

Skrev alltså 140 läkare. Från sina kliniker hade de iakttagit hur gonorrésiffrorna ökade och de ogifta mödrarna bara blev fler och ogiftare. Någon borde se till att ”tendenser till översexualisering stävjas”.

Detta fick de dock inte lov att säga i det här landet. Genast steg kulturradikalerna fram och kallade dem ”oanständiga reaktionärer”, ”fanatiker i vitt” och ”kvackare i moral” från sina elfenbenstorn på tidningsredaktionerna. Pingstkyrkans tidning Dagen – där pastor Lewi Pethrus var chefsideolog – svarade: ”Har den kulturradikala pressen monopol på rätten att tycka?”

Det hade de naturligtvis inte. Tidningen Dagens skribenter kunde till exempel tycka vad de ville i tidningen Dagen.

Femtio år senare kan vi se resultatet av det tidiga sextiotalets hätska sexualdebatt: RFSU lär skolbarn analsex i skolorna och ingen annan än Göran Skytte upprörs, barn avlas i synd, äktenskap upplöses på så lösa grunder som misshandel eller brist på kärlek. Och fortsätter opinionssiffrorna att sjunka så finns det snart inga kristdemokrater i riksdagen som kan förhindra förfallet.

Tala om! Jag hatar måndan!

Av Kalle Lind

den 2014-04-17

i blogg

Det upphör aldrig att fascinera mig hur svensk musikindustri en gång kastade in alla internationella hits som fanns i sin stora översättningsmaskin och sen gav resultatet till slumpvis artist som gick förbi studion.

Boomtown Rats – bandet som Bob Geldof hade innan han ordnade insamlingsgalor och blev Sir Bob – gjorde 1979 låten ”I don’t like Mondays”. Det var en kontroversiell sång: bara några månader tidigare hade sextonårige Brenda Ann Spencer i Cleveland mejat ner fjorton personer på sin skola, varav tolv skadats och rektorn och vaktmästarn dött.

Tillfrågad varför hon gjorde det svarade hon: ”I don’t like Mondays. This livens up the day.”

Det där snappade Bob Geldof upp från en telexmaskin när han satt i en radiostudio och snart därefter var låten färdig. Det blev Boomtown Rats största hit jorden runt. Dock inte i USA. Där bojkottade många radiostationer den. Flickans föräldrar försökte få den stoppad i domstol.

Uppenbarligen kände någon svensk producent med näsa för sånt som slår att den skulle göras på svenska. Och vilka var bättre lämpade för att göra en kontroversiell låt om en dödsskjutning än Streaplers?

Popbandet från Kungälv blev ett dansband och gav oss hits som ”Lilla Klumpeduns”, ”Tony Pepperoni”, ”Lady Banana” (”… har du plockat bananer till mej?”), ”Vad har du under blusen, Rut?” (”… vad är det där som putar ut?”) och ”Du läser mellan raderna, Carina”.

1979 – samma år som skolmassakern, innan skjutvapnet ens hunnit kallna i Cleveland – sjösattes ”Jag hatar månda’n”.

Det slog bara slint i huvudet
Att inte nån förstår
Till skolan är det inte nån som går
De stannar hemma och de får
Och far är den som minst förstår nåt
för hennes vett det var alltid gott
Och han ser ingen orsak, det finns ingen orsak
Behöver det ens finnas ett skäl?

TALA OM! Jag hatar måndan!
TALA OM! Jag hatar måndan!
TALA OM! Jag hatar måndan!
Jag skjuter ne-e-er eeer
Skjuter bort den trista dan

Vår telexmaskin är superfin
För oss skriver printern ut
Mor har fått en chock, fars karriär är slut
Deras liv kan aldrig bli som förut
Sexton år, i sin ungdoms vår
Som ett nederlag tar de allt idag
För de ser ingen orsak, det finns ingen orsak

TALA OM! Jag hatar måndan!
TALA OM! Jag hatar måndan!
TALA OM! Jag hatar måndan!
Jag skjuter ne-e-er eeer
Skjuter bort den trista dan
Dan, dan, dan
– skjuter på stan

Och skolans gård är tom, nu är leken slut
men hon vill dit – leka som förut!
Schemat ändras, nåt nytt ska vi lär’
och temat idag är hur man dör!
Och sedan snackar packet detektiver
och brottas med problem, frågar hur, varför
För de ser ingen orsak, det finns ingen orsak
Behöver det ens finnas ett skäl?

Med viss reservation för att Bjarne Lundqvist, trummis och tillfällig sångare, ibland är så känslosam att jag inte hör alla ord.

Musikaliskt övertrumfar Streaplers nästan Boomtown Rats i pampighet, inte minst känns pianointrot än mer svulstigt melankoliskt.

Texten är originalet ganska troget, även om ordföljden ibland gör sammanhanget svårforcerat. Själva refrängtexten blir något dunkel på svenska: vill sångens jag verkligen att lyssnaren ska tala om för henne ATT hon hatar måndan? Vet hon inte det redan?

Återstår då bara frågan: är det inte lite konstigt att dansbandet Streaplers valde att spela in en new wave-låt om en skolmassaker på svenska?

EDIT: det var det inte alls. Det var förmodligen djupt känt av Kungälvshärstammande Streaplers. I Kungälv, får jag veta av en informerad kommentator, skedde en av Sveriges få skolskjutningar redan 1961. Troligen var flera av streaplarna personligt påverkade av händelsen.