blogg • Sida 18 av 103 • kallelind.se

Högerhumor vi (=en del av oss) minns 2: Helt Apropå.

den 2014-08-04

Det är vanskligt att tillskriva satiriker politisk tillhörighet; satir berättar hellre vad avsändaren tycker illa om än tycker om och ”comedy first” är en regel som praktiseras av komiker längs hela den politiska skalan. Inte minst gällde regeln för Helt Apropå-gänget, som gisslade veckans nyheter oaktat partifärg.

Men utan att man övertolkar så syns en tydlig liberal, icke-sossig tendens genom de åtta årens (1985–1992) sketchproduktion. Fritte Friberg i gruppens kärna sa själv i 2010 års klippkavalkad Helt Apropå 25 år att skrivarteamet ”präglades av en viss mängd liberalism”.

Det sena åttiotal som gruppen rörde sig i och kommenterade präglades av ett upptinande kallt krig, sosseregeringar som såg sin ikoniske partiledare mördas och som bearbetade traumat med skandaler och affärer, ett försiktigt uppluckrande av de statliga monopolen (inte minst gällande media), en miljörörelse på frammarsch (Miljöpartiet kallas ”de gröna khmererna”), yuppieera och börsyra.

Helt Apropå kommenterar det mesta, men helst ger de sig på det betongrövade Myndighetssverige:

* SJ är en återkommande slagpåse. Ett SJ-utspel om att öka likviditeten genom att ”minska kostnaderna, öka inkomsterna och öka effektiviteten” kommenteras: ”Att ingen har kommit på det tidigare!”

En julskiva med ”SJ:s bankör” har ”råkat ut för en liten försening och beräknas komma fram till påsk”.

I en låt kommenteras det statliga tågbolagets usla förvaltning med en retorik som verkar djupt känd och mer påminner om patosproggens än gisslargycklarnas:

Gör man service till skämt
och höjer femton procent
kan boggievagnen få stå
och mer än femtusen gå

Inte minst vittnar personangreppen på SJ:s generaldirektör Stig Larsson om en djupt känd irritation mot en pamp som slagit sig fram genom Byråkratisverige:

Ja, han är direktör
och värd en miljon
Mera än konduktörn
han är sin egen station

* Televerket visar i en reklamfilm upp sin mobiltelefon – en telefonkiosk på släp – med slagordet ”Televerket – vi försöker hänga med”.

* Systembolaget är ett kärt och återkommande ämne. Justitieminister Laila Freivalds (Lotta Thorell) berättar om den klåfingriga svenska alkoholpolitiken som förbjuder reklambolagen att visa inbjudande kondens på avbildade ölflaskor. ”Vackra droppar” är förbjudna enligt ”Freivalds”, ”men om dropparna är gjorda av mönja eller spyor så går det bra”.

* Inte minst nafsar Helt Apropå glatt i den hand som föder dem: monopolbolaget SVT. I en parodi på tevepejlingsfilmerna som kittade ihop SVT-tablåerna dåförtiden berättar Kryddan Peterson: ”Jag har inte betalat tevelicens på tio år. På så sätt har jag fått ihop till den här fräcka teven. Den fungerar skitbra utan licens.”

Sam Nilsson – legendarisk vd för SVT – påstås ha gått över till TV3. Han berättar, i Fritte Fribergs gestaltning, att han tagit med sig reklamkontot för Röster i radio/TV till uppstickarkanalen. Röster i radio/TV var en kommersiell veckotidning med tablåinfo som gavs ut av SR-koncernen och ogenerat pluggades mellan programblocken i SVT – ett av flera exempel på hur ”statstelevisionen” såg all reklam för de egna produkterna som samhällsinformation som därmed inte föll under reklamreglerna.

Mest känt har Helt Apropå blivit för sina politikerkarikatyrer, främst statsminister Ingvar Carlsson i form av en sko och miljöminister Birgitta Dahl i form av Kryddan Peterson.

Att det företrädesvis var sossar som stod i skottlinjen förklaras förstås delvis av att det faktiskt var de som styrde landet, men jag tror inte att man övertolkar om man läser in en tydlig skepsis gentemot en maktfullkomlig sosseelit i Helt Apropås parodinummer.

LO-bossen Stig Malm (Fritte Friberg) sjunger till Chers ”If I could turn back time” om de gamla goda tiderna när sossepartiet åt ur fackets hand:

Nu minns jag knappast hur det var förut
när LO styrde SAP:s beslut
När Arne Geijer blev tillfrågad först
och Gunnar Nilsson var större än störst […]

Visst var det bättre för
när facket var massivt
och en ljudande Malm kunde dundra
kollektivt?

(Texten är förstås ännu roligare/begripligare om man kan lite fackföreningshistoria.)

Och i interiörerna från regeringssammanträdet sitter utrikesminister Sten Andersson och pratar om sin kompis ”Yassir” – ”ja, Arafat alltså” – medan ex-justitieminister Anna-Greta Leijon säger ”jag ska vara ärlig” och möts av hånskratt runt bordet. När sen den nytillträdda Laila Freivalds frågar om regeringen nånsin diskuterar kompetens möts hon av ett än mer bullrande hånskratt.

Det är så klart fråga om en allmän maktkritik, ett konsekvent ifrågasättande av all slags överhet. En halvtimmesdos ”nästan hyperaktuella sketcher” levererades varje söndag och alla lustifikationer han förstås inte hällas genom det ideologiska durkslaget. Ärligt talat hann mycket nog inte ens igenom det komiska durkslaget.

Men jag tror inte att någon, inte heller i skrivarkollektivet bakom programmet, skulle säga emot mig om jag hävdar att grundackordet var liberalt subversivt.

Sedermera fortsatte gängets klarast lysande stjärna, Stellan Sundahl, att gissla den politiska makten i panelprogrammet Snacka om nyheter. Där satt han i mitten mellan den norrländskt röde Ronny Eriksson och den stock(holms)konservative Stefan Grudin (vilket osökt pekar framåt mot kommande inslag i den här serien). Ingen skulle väl påstå att Sundahl därigenom positionerade sig som mittenpolitisk, allra minst folkpartist.

Men helt slumpmässigt var det nog inte heller.

Högerhumor vi (=en del av oss) minns 1: Sånt är livet.

Av Kalle Lind

den 2014-08-02

i blogg

Jag medverkar oregelbundet i det borgerliga samhällsmagasinet Neo, inte för att jag är särskilt borgerlig utan för att de är särskilt liberala. För något år sen skrev jag några tillbakablickande texter om högerhumor/satir från höger åt dem, vilka jag nu återpublicerar samt utökar. Det finns en gammal sentens, analog med den om popmusik, att svensk humor alltid hugger från vänster. Det är inte sant – och orättvist mot både högern, vänstern och humorn. Den här bloggposten ska ses som inledningen på en av alla dessa sommarserier som utlovats på den här bloggen genom åren.

Två herrar (Åke Wilhelmsson och oftast Henrik S Järrel) och en dam (Inger Säfvenberg eller Kari Storækre) läste ur svenska folkets autentiska fatabur av myndighetsövergrepp, byråkratikrångel och Kafka-goes-Moment-22-år-1984. Tonen kunde beskrivas som sarkastisk och kompromisslös, alternativt irriterande självgod.

Programledarna tog alltid parti för vad de kallade vanligt folk och vad andra skulle kalla skattesmitare och rättshaverister. Fallen, som oftast hämtades från redaktionens telefonsvarare, kunde gälla socialnämnden som vägrat de boende på ålderdomshemmet i Bromölla att dela på en sjuttiofemma eller en pingstpastor som köpt ett tokbilligt hus av sin egen församling.

I efterhand framstår Sveriges televisions serie Sånt är livet (1976–1985) nästan som en trojansk högerhäst i en koncern som såg ut att präglas av socialdemokratiskt fostrade tjänstemän och revolutionärt rosenrasande programmakare.

Grundinställningen – att misstro makt oavsett partifärg, men i synnerhet den hycklande socialdemokratin – påminde mer om den som odlades på tabloider och veckomagasin. Förmodligen var det ingen slump att programmets sketchgaljonsfigur Classe Holmberg rekryterades från Expressen istället för SVT:s egna korridorer. Inte heller att Henrik S Järrel så småningom ersattes av Sten Hedman, tidigare redaktör för bildtidningarna Se och Damernas värld.

Hursomhelst blev Sånt är livet en succé som fick fortsätta under en rad av televisionsverkets chefer och omorganisationer, trots att den antagligen retade en och annan av husets politruker. Seriens väl varierade catchphrase ”X ville inte vara med på bild” fick stor spridning på arbetsplatser och skolgårdar.

Efter Sånt är livet blev Henrik S Järrel (även känd som tevehallåa) moderat riksdagsman 1991 – 2006 och livskamraterna Åke Wilhelmsson och Kari Storækre lämnade SVT och grundade Nordic channel 1989 (idag heter kanalen TV5 och har gjort till sin grej att aldrig mana till eftertanke). Så anti-monopoltänkandet som präglade serien var troligen äkta.

Kuriosa:
Kari Storækre var tidigare tillsammans med den norske UD-tjänstemannen och spionen Arne Treholt.

Storækre, Wilhelmsson och S Järrel gjorde senare programmet Fantastiskt, en sorts pre-Youtube-mischmasch av rekordförsök och marknadsgyckel, utförligare behandlat i den här. Jag har sett om ett par av avsnitten och kan väl inte säga att de levde upp till sin titel.

Sten Hedman var efteråt ett tag chefredaktör för det kortlivade magasinet Gazette, mest uppmärksammat för att ha tryckt en tusenlapp i tidningen som flera människor lyckades handla för i butikerna. Det där får någon läsare gärna dra i och kolla upp detaljerna kring. I värsta fall får jag väl göra det själv.

Med tanke på programmets popularitet då det begav sig – vid minst ett tillfälle slog det Dallas i tittning! – är Sånt är livet påfallande bortglömt. Youtube ställer förstås upp med några exempel, där detta är mest representativt.

På Youtube hittar man också denna påfallande elaka (= träffande) parodi, vilket osökt för oss in på högerhumorns nästa del.

Storækre och Wilhelmsson grundade också TV-skolan, där man för en ringa summa kunde utbilda sig till programledare. Det lär ha granskats i något Aschberg-program och då inte framställts som helt seriöst.

I romanen Kryss i rutan (1982), en illa skriven inifrån-satir/skvallerkatalog över det tidiga åttiotalets SVT, heter Wilhelmsson Frank Pettersson och någon – förmodligen Säfvenberg, för Storækre dök upp först senare – Ida Grundén:

Frank hade själv börjat på Nyheterna, men med åren blivit allt mera spektakulär och nöjesinriktad. På Nyheterna hade man med oro åsett denna utveckling och på ett snyggt sätt lyckats avpolletera honom innan det blivit alltför uppenbart att en medarbetare på redaktionen var ute för att roa publiken.

Ida hade däremot inte någon anknytning alls till Nyheterna, för hon var framför allt knuten till Frank. Hon hade gjort ett par försök att stå på egna ben några år tidigare, men misslyckats. Framför allt blev det uppenbart när hon försökte intervjua en kontroversiell författare, att hon inte hade förutsättningarna. Intervjun var programsatt till femtio minuter, men varade bara i tjugo. Sedan hade hon inga fler frågor, varefter man var tvungen att lägga ut en klocka i rutan i trettio minuter. Naturligtvis var det en katastrof för kanalen, som den kvällen missade merparten av tittarna.

Numera uppträdde hon bara tillsammans med Frank i rutan. Men det gjorde hon så pass bra, att de båda, tillsammans med en tredje programledare för ”Ett sånt Helvete” faktiskt var engagerade av Folkparkerna för en turné av samma utseende som det ordinarie TV-programmet. Det projektet låg dock på is i avvaktan på vad televisionens jurister skulle komma fram till. Risken var uppenbar att det var alltför kommersiellt.

”Livet ska vara trist, det skålar vi på”, sa Frank och höjde det sjätte glaset vin.

Några försiktiga ord om klasshat.

Av Kalle Lind

den 2014-07-27

i blogg

Värmen håller mig vaken och barnen håller mig från datorn på dagarna. Så här på väg mot vargtimmen lägger jag upp en krönika jag en gång skrev till tidningen Faktum. Den har veterligen inte nätpublicerats tidigare, men känns ungefär lika aktuell nu som när den skrevs. Då var det Jens Liljestrand som störde sig på hatiska formuleringar från vänsterkodade poeter, nu är det den moderate riksdagsmannen Gunnar Axén som slutat betala tevelicens efter att en Sommar-pratare spelat en cover på Ebba Gröns ”Beväpna er”. Heidi Avellan-texten som det refereras till är väl ungefär lika aktuell då som nu; utan att ha kollat antar jag att man kan hitta x antal rykande inlägg från liberala debattörer som jämställer nassar med ungvänstrare.

Liljestrand och Avellan är större tänkare än Gunnar Axén, och jag önskar med dem alla en värld med mindre våld och mer försoning. Men jag hyser en viss förståelse för hat som bottnar i känslan av att vara föraktad. Jag har också en viss förståelse för att den känslan kan uppstå.

En liberal DN-skribent råkade höra en dikt om att olla rika människors handdukar, blev uppbragt över oresonligheten och strax rasade en debatt om klasshat över kultursidorna. Sydsvenskans ledarskribent Heidi Avellan klumpade på sin blogg ihop klasshat med ”homohat, rashat, religiöst hat, kvinnohat” och tecknade en dyster bild av de europeiska stämningarna 2012: ”Stöveltramp på en kant. Klasskamp på en annan.” Hon efterlyste besinning. Varför kan inte folk bara sluta hata och ta det lite liberalt lugnt?

När jag gick på gymnasiet – som ung medelklassman med kulturella intressen gick jag förstås den treåriga teoretiska samhällslinjen – for jag en gång till Danmark på fylleresa. Där stötte jag ihop med några gossar som gick på samma gymnasium, dock den tvååriga praktiska handel & kontor-linjen.

Som man lätt gör när man kolkat för många Bjørnebryg så inbillade jag mig att jag och de var goda vänner – vi hade aldrig pratat tidigare – och hade en rå men hjärtlig jargong sinsemellan. Jag nudge-nudgeade dem därför med armbågen och sa: ”HK är en rätt dålig linje va?”

Det tyckte inte de var roligt. De blev tvärtom förbannade. Jag förstod inte varför. Det hade ju inte gjort mig nåt om de hade sagt nåt taskigt om min linje. Oturligt nog hamnade vi sen på samma tåg från Malmö, och väl hemma i Eslöv sprang HK-gänget ifatt mig, omringade mig och fortsatte den utskällning de påbörjat i Köpenhamn.

Olika påståenden slungades mot mig. De förklarade att samhällslinjen var en jävla snobblinje. Jag – som själv hasade runt i svartfärgad rock från Ö&B och Getta Grips med utanpåhättor – protesterade förvirrat. De påstod vidare att ”alla som går samhäll och ekonomisk har portfölj!” Jag – som hellre skulle gå med en solkig tjurpung som skolväska än ta i nåt så hyperborgerligt som en attachéväska – förstod ingenting. Sen knuffade de mig mot några cyklar och skrattade åt det dråpliga i att jag slog mig.

Historien ligger prydligt märkt och rubricerad i mitt stora skamregister, saker jag hatar mig själv för att ha gjort och som jag plockar fram och går igenom varje gång jag gör nya saker som jag hatar mig för. För i backspegeln inser jag förstås att jag var boven.

Jag hade ingen rätt att hysa några åsikter om deras linje. De visste redan att deras val betraktades som sämre än mitt.

Visst, pöbelhopar som knuffar in ensamma snubbar i cykelställ är ingen vacker syn. Men i deras ögon var jag Översittaren, en verbal jävel som skulle plugga hela tre år på gymnasiet, kanske gå på universitetet, följa kultursidesdebatter, läsa Heidi Avellans blogg, göra radio, ge ut böcker, skriva i Faktum, äga problemformuleringsinitiativet.

Kanske såg de intuitivt framför sig att jag en dag skulle försörja mig på att skriva texter som aldrig skulle handla om hur det är att ha låga betyg och tycka redan två extraår i skolan är en mara, utan om små detaljer inom kultur- och nöjesliv som jag fått personliga kickar av att googla fram inne på mitt eget hyrandes kontor, på arbetstider som jag själv valt.

Jag är generellt ingen vän av hat, men vad tycker Heidi Avellan och övriga svalt besinnade liberaler att människor ska känna när någon ställer sig ovanför dem och pissar ner? Klassglädje? Klasslikgiltighet? Klassförnöjsamhet? Klasstolerans? Klass-gilla-läget?

Köper man analysen att vi lever i ett klassamhälle så tror jag att man också måste köpa att frustrationen över att stå nedanför leder till hat uppåt. Köper man inte den analysen så tror jag att man lurar sig själv.

Godisarna.

Av Kalle Lind

den 2014-07-02

i blogg

När nu de fem lite lätt patinerade gentlemännen i Monty Python går mot sin lysande karriärs lysande final med tio utsålda jätteshower (”1 down, 5 to go” som den briljant galgkomiska underrubriken lyder), är det värt att fundera på The Goodies öde.

The Goodies var Bill Oddie, Graeme Garden och Tim Brooke-Taylor. De var polare med John Cleese, Graham Chapman och Eric Idle från Cambridge. De hade skrivit sketcher ihop med Michael Palin och Terry Jones för radio- och teveshower i BBC.

Tim Brooke-Taylor var, tillsammans med Cleese, Chapman och Marty Feldman, författare och skådespelare i At last the 1948 show, sketchserien som i mångt och mycket förebådade Monty Python’s Flying Circus.

Den mäkta citerade sketchen ”The Four Yorkshiremen”/”The Four Welshmen” – där fyra framgångsrika pösmagar skryter med vem som hade fattigast barndom – var från början ett verk av Cleese/Chapman/Feldman/Brooke-Taylor.

Så fem medlemmar ur den så kallade Oxbridge-maffian bildade Monty Python (och plockade med sig den amerikanske animatören Terry Gilliam). Tre andra medlemmar bildade The Goodies. Båda grupperingarna blev till relativt slumpmässigt. Oddie, Garden och Brooke-Taylor hade lika gärna kunnat vara pythoniter.

The Goodies hette ett antal teveserier som gick i BBC under sjuttiotalet. Humorn bygger på slapstick, absurdism, hejdlösa associationer, dumheter och nonsens. De psykedeliska färgerna får en att associera till Beatles Magical Mystery Tour, den naivistiska musiken till Neil Innes och hans Bonzo Dog Doo-Dah Band (Innes uppträdde ofta med Monty Python live och är en av flera som fått epitetet ”den sjunde pythoniten”), slapstickexperimenten i stopmotion och fastmotion påminner inte så lite om vad Lasse Åberg och Ardy Strüwer gjorde i svensk teve vid samma tid.

Inte minst förebådar The Goodies lika mycket som Monty Python åttiotalsserien The Young Ones (av något SVT-geni döpt till Hemma värst). Den lösa sitcom-ramen och de genomgående figurerna, de talande djuren och möblerna, associationsklippen och Helan & Halvan-våldet är detsamma i The Young Ones som i The Goodies.

Och lika mycket som Python har The Goodies förstås sina rötter i The Goon show, radioserien med Peter Sellers och Spike Milligan som vände upp och ner på det brittiska femtiotalet på samma sätt som Povel och KnäppUpp gjorde här.

När det begav sig så ställdes The Goodies ofta mot Monty Python på engelska skolgårdar och fikarum. Somliga föredrog The Goodies något striktare berättarstruktur och det faktum att man fick lära känna de tre huvudpersonerna Bill, Tim och Graeme, andra höll fram Pythons ännu mer associativa medvetandeflöde. Av somliga skylldes The Goodies för barnprogram (i ett avsnitt av serien dyker till exempel John Cleese upp och ropar ”Kid’s programme!” efter goodiesarna), av andra skylldes Python för att vara för intellektuellt.

The Goodies belönades med silverros i Montreaux (i första avsnittet av den därpå följande serien målade Graeme Garden den med guldfärg).

I kapitlet ”The Goodies” i översiktsvolymen av brittisk universitetshumor, From Fringe to Flying Circus, säger någon av goodiesarna att Monty Pythons toppar visserligen var högre än The Goodies, men å andra sidan var delas dalar betydligt lägre. Jag tror att det är ett riktigt omdöme.

När Monty Python är som bäst förtjänar de som sin plats som det mest inflytelserika humorprogrammet i Västeuropa någonsin. När de är som sämst vill man slå dem i huvudet med en gummikyckling och en tegelsten.

Idag såg jag The Goodies för första gången. Det lär ha gått på svensk teve nån gång på sjuttiotalet, då under namnet Godisarna (troligen döpt av samma snille som kom på Hemma värst). Jag har aldrig sett det, däremot stött på det mer än ofta när jag läst Python-historia. Givetvis finns det på Youtube.

Omdöme? Tja, det är som Monty Python utan vare sig toppar eller dalar. Skådespeleriet är habilt, säg på Terry Jones-nivå. Sketcherna blir aldrig irriterande tjatiga eller för sökt absurdistiska, men heller aldrig geniala. Neuroserna och aggressiviteten som ligger som ett mörkt grundackord genom hela Flying Circus-serien är hos The Goodies en struttig durslinga.

I den här sketchen förekommer en skotte som fightas med en säckpipa. På sjuttiotalet fick det en femtioårig man i King’s Lynn att skratta sig till döds framför tjockteven. Det är kanske svårt att förstå idag. Och även att avsnittet i fråga har gett namn åt ett album med The White Stripes, ett av de mest omhuldade skrammelbanden för sisådär femton år sen. Plattan heter Icky Thump efter kampsporten Ecky Thump (stavningen anpassad till amerikanskt uttal).

Men ännu svårare att förstå är att Monty Python’s Flying Circus alltid framställs som en isolerad ö, ett unikt fenomen utan jämförelser, början till all tokenskap och ensam bekämpare av tillvarons ordningsmän och tråkmånsar. The Goodies fanns där hela tiden, alldeles vid sidan om dem, lika knäppa och lika marinerade i brittiskt nonsens.

Det känns som om 2014 är året då vi borde börja prata om dem på nytt.

Nånting har hänt fröken Andersson.

Av Kalle Lind

den 2014-06-27

i blogg

Det kanske mest obskyra jag hittat i min jakt på svenska översättningar av kända anglosaxiska popdängor är ”Fröken Andersson”. På Sveriges radio fanns den bara på typ rullband. Produktionsuppgifterna är knapphändiga: bandet som sjunger heter Hasse & Rune. Rune är Rune Öfwerman. Hasse är okänd.

Rune Öfwerman är en sån där musiker vars pianosolon och arrangemang man garanterat hört men vars namn få av oss lagt på minnet. Han är för övrigt pappa till Clarence Öfwerman, som är en av de viktiga musikanterna i ett popband som heter The Roxettes. Rune Öfwerman är också pappa till Poffi Öfwerman, som verkar vara kompis med Malin Berghagen.

Det som utmärker familjen Öfwerman är att de är musikaliska och gärna har udda förnamn.

Om Rune Öfwerman berättas det bland annat att han var i Brasilien i slutet på sextiotalet. När han gungade runt på stranden hörde han en massa sköna låtar som han plötsligt kände igen. Hans bekant Cornelis Vreeswijk hade spelat in några låtar med exakt samma melodier bara en tid efter att han varit i Brasilien och levt loppan. Vilket sammanträffande! Rune Öfwerman for hem och köpte de svenska rättigheterna till melodierna, vilket Cornelis aldrig hade orkat göra, och sen fick han många sköna royaltykronor varenda gång ”Deirdres samba” spelades nånstans.

Säger ryktet. Det går så mycket rykten i musikbranschen. Vad som däremot är helt sant är att Rune Öfwerman gjorde en översättning av Simon & Garfunkels ”Mrs Robinson”. Som alltså heter ”Fröken Andersson”.

Jag har låtit hämta upp den från Sveriges Radios grammofonarkiv och hade gärna lagt upp den på ett socialt medium om jag bara listat ut hur man gör. Jag spelade den i P4 Malmöhus typ kvart i åtta på morgonen den 23 maj, men när jag försöker botanisera på nätet hittar jag ingen användbar länk. Men melodin kan ni ju ändå.

Nånting har hänt fröken Andersson
Ulla Andersson i Örebro – whoo oo oo!
Hon är som ny, fröken Andersson
Klär sig som en ung och fräsig tjej
Hej hej hej – hej hej hej!

Man säger runt på stan att hon har setts med en person
I stadshotellet i förgår kväll
Vad som hände är för mig en mystifikation
Men igår kom hon för sent till sitt kontor

Nånting har hänt fröken Andersson …

Knuten bak i nacken har hon inte längre kvar
Kjolen skyler inte längre knäna
Tanterna i gillet tror det rör sig om en karl
För att hon ej ställde upp på julbasarn

Förr hon jobba över flitigt nästan varje kväll
Nu så går hon prick på slaget fem
Jag har inget me’t att göra men det sägs på stan
Att hon köper viner med sig hem

Nånting har hänt fröken Andersson …

Och det är väl inte så mycket att säga om den. Själv blev jag lite förvirrad eftersom det slog mig att jag inte riktigt vet vad ”Mrs Robinson” handlar om. Hon sitter i nån soffa och går på kandidaternas konvent och på nåt vis är den gamle baseballspelaren Joe DiMaggio inblandad.

Eftersom den skrevs för The Graduate/Mandomsprovet (legenden säger att låten hette ”Mrs Roosevelt” tills regissören Mike Nichols fick höra den) har jag inbillat mig att den handlar om en frustrerad hemmafru som prasslar med unge grannpojken, men det sägs nog aldrig rakt ut i låten.

Att den handlar om nackknutar och julbasarer får sägas vara ett utslag av översättarens frihet.

TILLÄGG: Det går att lyssna! På låten alltså:

Mitt Stockholm.

Av Kalle Lind

den 2014-06-23

i blogg

Jag hade en stund över i Stockholm och valde att Twitterrapportera från mitt Stockholm, dvs. en stad jag känner betydligt mer genom populärkulturen än via egen empiri. Jag hann inte så långt innan jag fick bättre saker för mig. Den Stockholmsbevandrade ser att området vi rör oss över täcker tre-fyra kvarter.

Platsen där Kenta och Stoffe sjunger ”Små knegarna, små knegarna”.

Platsen där Joppe Pihlgrens svarta lågskor lät 1980.

Alm räddad av Johannes Brost.

Plats där staden hyllar en av sina stora söner. Vi minns väl alla gitarrerna på ”Turistflamenco”?

Torgny Lindgrens favoritaffär (gissar jag).

Staty som Cornelis kuriöst nog lyckades se från Nybroviken.

Plats där en naken Lundell hällde rödvinssås över sig under De Vilda Åren.

Plats där Ian Wachtmeister skickade upp en nödraket för att rädda M/S Svea 1994 (alla detaljer här).

Plats där Peter Stormare legat med tresiffrigt.

Plats känd från Kjell Sundvalls Sista kontraktet (och nej, jag såg inte den i verkligheten eftersom den inte var där, utan jag fotade den i Situation Stockholm).

Ja, det var det. Nästa gång jag är i Stockholm ska jag avverka ytterligare tre-fyra kvarter.

Hotell Kalifornien.

Av Kalle Lind

den 2014-06-16

i blogg

Jag ger en eloge till den vänliga själ som lagt upp Perstorpsbandet Dannys försvenskning/-vanskning av Eagles ”Hotel California” på Youtube. Vederbörande har inte bara bifogat det fantastiska skivomslaget, där Dannys spelar biljard med Dannys-klot, utan också textat hela låten så att inga av de intrikata rimmen går förlorade.

Dannys var ett etablerat dansband: de skrev kontrakt med RCA Electra – Elvis skivbolag! – och var de första som spelade in ”Fågeldansen” (”The Birdie song”) på svenska. I början på nittiotalet nominerades de till The Distant Accord Award, enligt dansbandsbibeln Stora Dansbandsboken ”ett slags musikens Nobelpris” som delas ut via UNESCO-organet FIFOF och går till ”artister som verkat för Fred Och Vänskap Genom Musik och Konst”. Tidigare pristagare: Duke Ellington, Little Richard och Sten & Stanley.

Dannys första lp Åter På väg (fråga inte mig om de slumpmässiga begynnelseversalerna) lär ha legat före Paul McCartney på Kvällstoppen 1973. Andra lp:n Hej Svejs hade om inte annat en himla trevlig titel.

”Hotel California” kommer från plattan med den väl så upplyftande titeln Boogie Wogie Rock’n’roll (1977) – uppföljaren till plattan En Äkta Rock’n’roll (1977), men det visste ni väl redan. Det är bra grejer, beroende på hur man definierar bra. Textförfattaren har gjort en praktiskt taget ordagrann tolkning, obekymrad om huruvida antalet stavelser går in på metern eller ej. Har det inte gått att hitta något svenskt rim på exempelvis ”Mercedes Benz” så kan man lika gärna slänga in ett ”friends” också i den svenska texten.

Det jag uppskattar mest är att sångaren vid ett tillfälle kommer av sig. Ingen skugga över honom; det är lätt att snubbla på stavelserna när de är för många och särskilt som även han borde ha originaltexten mer aktuell för sig än översättningen. Lite skit måste vi nog ändå kasta på ljudteknikern, producenten och skivbolagschefen som inte tyckte att det fanns skäl för en omtagning.

I övrigt har jag inga som helst synpunkter. Jo, en: ”plysch” rimmar dåligt på ”fryst”.

Men bortsett från det finns det inget att invända mot.

En gubbe jag nog faktiskt aldrig har behandlat här tidigare.

Av Kalle Lind

den 2014-06-15

i blogg

Ibland har jag fått för mig att jag ska försöka närma mig Olof Buckard. Ni som varit med ett tag känner till honom: satiriker, sedermera predikant, den förste som stod som ”estradör” i telefonkatalogen. Han imiterade Sten Broman och Nils-Erik Baehrendtz men kallade sig helst ”impersonator” eller ”personifierare”. På senare år har han kanske varit mest känd för sina tvångssyndrom som han berättat öppenhjärtigt om i intervjuer.

På åttiotalet dök han upp i allehanda underhållningssammanhang. Som barn fascinerades jag en smula av honom: en skämtare som aldrig nånsin var rolig.

Jag har en lp med honom. Det är en upptagning från en kabaret han gjorde 1984: Vinteretik för spretiga röster (finns naturligtvis på Spotify). Underrubriken är: ”Narrerier, parodier, poesier”. Numren heter sån som ”Om andantet och vetgirigheten”, ”Hommage á Sten Broman”, ”Om girigheten” och ”Preludier till evigheten”. Spontant står jag fast vid min åsikt från barndomen: för att vara underhållare är han inte särskilt underhållande.

Jag lyssnar på första numret: ”Här är ert liv”. Buckard gör hyggliga imitationer av Lasse Holmqvist, Thorbjörn Fälldin, Jan-Erik Wickström, Jörn Donner, Sven Stolpe, PG Gyllenhammar och Olof Palme (jag ska ärligt säga att jag egentligen bara vet hur några av de där gubbarna låter via Bosse Parneviks imitationer, men dem är Buckards imitationer i alla fall hyggligt lika).

Numret är TJUGOEN MINUTER OCH TRETTIOFYRA SEKUNDER långt. Publiken skrattar gott när Fälldin inte blir färdig med sina meningar och när utbildningsminister Wickström slänger fram ett karakteristiskt ”Nä!” De skrattar inte lika gott när förlaget Askild & Kärnekull kallas ”Oskuld och stjärnekult”, kanske för att de inte kände till det förlaget så väl. Eller när PG vill byta namn på Volvo till Volvimus. Latinskämt var på utdöende redan på åttiotalet.

På baksidan av lp:n har Buckard skrivit en liten essä med rubriken ”Gycklaren som gisslare”, där han citerar den polske filosofen Leszek Kolakowski. Han skriver bland annat att ”satirens uppgift anser jag vara att ta parti för den förtrampade och förtryckta människan”.

Det är förstås vackert. Och kanske sant. Men inte är det särskilt festligt. Olof Buckard var inte den sortens underhållare som kom hem till barn på deras födelsedagar och drog vitsar. Kom han hem till nåt barn citerade han nog snarare polska filosofer.

Jag inbillar mig att Buckard var rätt stor när det begav sig. I Jan Guillous intervjubok Artister (1979) möter han ”tolv av våra mest folkkära artister”. Bredvid Povel, Hasseåtage, Birgitta Andersson och Jarl Kulle hittar vi Buckard. Han redogör för sin syn på underhållning:

Det värsta jag vet är en amerikansk maxim som lyder ungefär: ”Den bästa show jag vet är en den show där jag inte kommer ihåg ett enda ord bara att jag hade jävligt roligt”. En sån underhållning har berett stora kryphål för lögnen. Det är en humor som smiter. En underhållning som applåderas av alla är inte opinionsväckande på något genomgripande sätt. Sen må hela nationen skratta på sig.

Det är inte direkt Bosse Parnevik som pratar. Eller Mårten Andersson. Eller Eva Rydberg (som Buckard samarbetade med i dubbandet av den första Lucky Luke-filmen – den kanske mest udda punkten i Buckards cv).

Jag ser nu att karln, åttioett år gammal, är aktuell med en ”kulturkväll” på Boulevardteatern i höst. Bland gästerna hittar vi Ingvar Carlsson, Anna Odell och Göran Lambertz. Så det blir nog kul. Buckard har skrivit en ganska lång programförklaring. Jag hoppas ni ursäktar om jag bara citerar valda stycken:

Kan vi hitta en gemensam människosyn? Kommer vi nånsin att bli överens om vad den rimliga poängen med att vara människa är?

Är de i praktiken rådande existentiella grundvärderingarna egentligen fullkomligt vanvettiga?

Hur långt ska den politiska kartan behöva fjärma sig från medborgares samveten?

Vad är friskt, vad är sjukt när det gäller uppfattningar om så kallade psykiska funktionshinder, vad beträffar gudsbilder och kulthandlingar?

Vad innebär det att vara livsduglig?

Hur ser kopplingen mellan kreativitet av format och psykiska funktionshinder ut?

Det finns en galenskapens förförelse som medför en maktgalenskap som inte ges diagnosstämpel. Detta trots att det samhälleliga konsekvenserna är ohyggligt mycket mera fatala än summan av allsköns psykiska trauman. Är det evidensbaserade diagnosmönstret inom psykiatrin rena skämtet? Behandlar vi inte fel människor? Är det rent av de så kallade förtroendevalda och maktens koryféer som borde beläggas med spännbälten?

Hur kan konsten och litteraturen medverka vid politiska vägval? Måste Gud och Bach vara med i Säkerhetsrådet? Bland annat samtal i Dag Hammarskjölds anda.

Jag är förstås glad att Sverige har plats för en sån som Olof Buckard. Att det nånstans bland de lenrimmade publikfriarna har funnits en poet och ifrågasättare. Det gör mig varm i hjärtat att någon alls skrattar åt den där långa Här är ditt liv-pastischen. Att det någon gång har funnits någon som masat sig till en kabaret med den ärkepretentiösa titeln Vinteretik för spretiga röster.

Men jag kommer inte ifrån känslan av att humor ändå mår bättre av humor än av allvar.

Vill ni för övrigt veta allt om Buckards eget liv så berättar han för Lasse Holmqvist här.

Jag är (eventuellt) (ironiskt) stolt över att vara en bonnläpp.

Av Kalle Lind

den 2014-06-13

i blogg

I P4 Malmöhus har jag en ständigt pågående serie: ”Översättningarna från helvetet”. Det är en missvisande titel eftersom de flesta tolkningar från engelska till svenska är mer häpnadsväckande än undermåliga, men håll med om att rubriken trots allt lockar till lyssning.

En ofta översatt låt är Merle Haggards ”Okie from Muskogee”, skriven under en tid då både Vietnams barn och Amerikas inkallelseorder brann:

We don’t smoke marijuana in Muskogee
We don’t take our trips on LSD
We don’t burn our draft cards down on Main Street
We like livin’ right, and bein’ free

I’m proud to be an okie from Muskogee,
a place where even squares can have a ball
We still wave Old Glory down at the courthouse
and white lightnin’s still the biggest thrill of all

Det har sen den kom ut 1969 tvistats om huruvida den är ironisk. Jag har sett Dan Hylander framföra den live och bedyra att den häcklar bonnläpparna. Protestsångaren Phil Ochs gjorde en cover, liksom hippieklanen Greatful Dead, grungebandet Melvins och motvallskärringen Kinky Friedmann (då som ”Asshole from El Paso”).

Merle Haggard själv ansåg den vara patriotisk, skriven i irritation över att hippieungarna inte förstod att uppskatta sin frihet.

Ord står således mot ord. Klart är att den uppskattades av bägge sidor: rednecks och blomsterbarn kunde om inte ta varann i hand så åtminstone stå i varsitt rum i varsin stad och nicka gillande åt samma rader.

På svenska har den fått ett antal varianter. Även här är det väldigt otydligt om sången hyllar eller häcklar det enkla livet.

Först ut (förmodligen) var cowboysångaren Karl-Erik ”Cacka” Israelsson:

Min pipa stoppar jag med vanlig tobak
Min grå kostym den är i bästa skick
Ibland tar jag en mellanöl till maten
Det ger mig en sån trivsam liten kick

När vi älskar är det bara jag och frugan
och aldrig har vi haft nån tanke på
att göra nåt slags sällskapslek utav’et
Vi tycker det är lagom just med två

Jag är stolt att va en vanlig knegare Svensson
Jag gillar högt och rent mitt enkla liv
Jag kastar inte ägg och demonstrerar
Jag kör med mera lugna tidsfördriv

Näst i tur stod Janne ”Loffe” Carlsson, som på en av sina bisarra partyplattor sjöng in märkligt stavade ”Vi röker inte hashish här i Tranås”. Här tycker jag mig uppfatta en mer påtaglig ironi över bigotteri och inskränkthet – Loffe hävdar inledningsvis att ”pastor Arne Grimsen” ska sjunga en ”sedelärande amerikansk låt” – men jag vågar inte vara säker:

Vi är stolta att va svenskar här i Tranås
Här lever vi i välstånd utan brist
Vi tycker att det blågula är vackert
och ingen här i stan är kommunist

Vi tycker om att klä oss snyggt och prydligt
och skiljer, som sig bör, på folk och fä
Vi lever här i välfärd och i frihet
och alla som har slipsknut får va med

Polisen här i stan är alltid reko
De finns på plats vid var demonstration
De är vårt skydd mot busar och ligister
och slår de nån så är det rätt person

Trio me’ Bumbas ”En kis från Söder” går lite i en annan riktning: det är Söderromantik med mycket Anderssonskans Kalle-klyk om morsan och bystan och inte så mycket vi/de-retorik. Jag nämner den bara för att visa att jag har gjort min research.

Nästa i tur var istället Lorry-gänget, late night-skämtarna som faktiskt får sägas ha varit en av spjutspetsarna när SVT gick från kletmysigt och konsensussträvande och storebrorshyggligt till lite mer farligt och oberäkneligt i nittiotalets början. Här kan vi väl förutsätta att textförfattaren – eventuellt Peter Dalle – var ironisk. Men i så fall mot båda sidor:

Vi gör inga klipp i Bagarmossen
fast de säger det är snabbt och lätt
Och vi handlar inte med valutor
vi pröjsar skatt och bor i hyresrätt

Vi käkar falukorv och inte sushi
Golven är av plast och inte halm
Klipper oss det gör vi hos Abdullah
och inte hos nån bög på Östermalm

Vi jobbar om det finns nåt jobb att göra
Vi dricker hellre öl än årgångsvin
och vi sniffar bara lim och thinner
och inte dyrt och utländskt kokain

Jag är stolt att va en sosse från Bagarmossen
Detta är min bygd som jag har kär
Det finns en sak jag inte kan begripa:
hur nån kan bo nån annanstans än här!

Senast ute – vad jag känner till – är dansbandet Larz-Kristerz, som får sägas vara ett postironiskt projekt. De klär sig i rysch och pysch som dansbanden på sjuttiotalet, har medvetet kastat in så många z:n de kan i bandnamnet – och fyller dansarenorna landet runt med sin skönt stompiga dansbandscountry:

Vi följer inga trender här på landet
Vi gör som vi alltid gjort förut
Vi skäms inte för att hålla handen
och vi skickar inga mejl när vi gjort slut

Vi röker inte prickiga små svampar
och linorna vi drar har flagga på
Vi tar gärna bilen ner till kiosken
för elva mil är lite långt att gå

Jag trivs så mycket bättre här på landet
En plats där man får vara som man är
Jag har nog sett en del av stora världen
men ändå har jag valt att stanna här

Är de inskränkta? Driver de med det inskränkta? Varför betonar de i sista versen att de inte ”plockar sina ögonbryn”? Är det bara för att det ska rimma på att de gör eget brännvin i byn? Eller vill de understryka hur obögiga de är? Om här finns ett skämt – på vems bekostnad är det?

Larz-Kristerz går hem på landet, Lorry gick hem hos en semihipp innerstadspublik, Cacka gick hem hos vanliga knegar-Svenssons och Janne ”Loffe” gick förmodligen hem i Tranås. Troligen hör man vad man vill höra.

Ulla Billquist – ett levnadsöde i skuggan av schlagern och revyn.

Av Kalle Lind

den 2014-05-22

i blogg

I Anna Charlotta Gunnarsons aktuella bok Popmusik rimmar på politik finns en jädra massa belysande exempel och infallsvinklar, ofta från delar av världen där de gängse poparkeologerna inte gräver (Afghanistan, Pakistan, Kim Wilde, Lappland). Det mesta är nyheter för mig som jag girigt slickar i mig. Även när hon rör sig i för mig hyfsat utforskade landskap får jag veta saker jag inte visste.

En dryg boksida handlar om Ulla Billquist. Billquist trodde jag mig ha koll på. Ulla Billquist föddes 1907 i min barn- och ungdomsstad Eslöv, på Kvarngatan 13, ungefär vid Östra skolan, strax jämte Leksaksmuseet. Då hette hon Schönström. Sen gifte hon sig med Fritiof Billquist, den populäre komikern som gjorde korpral Revär i gamla 91:an-filmer. Hennes syster Margareta Schönström gifte sig för övrigt med Thor Modéen, en annan av Sveriges populäraste komiker.

Ulla Billquist själv blev en av Sveriges populäraste schlagerartister nånsin. Under andra världskriget, när hälften av Sveriges unga män låg inkallade i olika tält och lergropar runt Sverige, sjöng hon en sång som gav tröst både åt soldaterna själva och de kärestor, trolovade och fästemöer som satt och oroade sig för dem i torp och stugor:

Hans skor är för stora och hans mössa för trång
hans byxor för smala och hans rock är för lång
men det gör detsamma för han är min soldat
någonstans i Sverige

”Min soldat” var bland annat soundtrack i teveserien Någonstans i Sverige, den där Janne ”Loffe” Carlsson blev just ”Loffe” med hela svenska folket.

Och ska vi knyta ihop säcken så hette rollfiguren Loffe just Loffe efter en annan av trettio-fyrtiotalets populäraste komiker, Elof Ahrle.

Allting hänger ihop. Allting har ett samband.

Trots raden av revystjärnor och rolighetsministrar och ljumsentimentala schlagrar var Ulla Billquists liv ingenting att skratta åt. Hon tog livet av sig. Det har varit känt sen det skedde. Samma dag som hon hade en spelning i Karlstad på kvällen hittades hon död i sin lägenhet i Stockholm. Väskorna var packade och det var som om dådet var gjort på impuls. Gaskranen stod på. Burken med sömntabletter var tom. Inget avskedsbrev efterlämnades. Skälet till självmordet tycktes höljt i dunkel.

Fram tills för några år sen. Då visade det sig att det legat en kudde till på golvet bredvid Ulla Billquist. Där hade hennes älskarinna legat, ytterligare en revystjärna som Ulla Billquist länge haft ett hemligt förhållande med. De båda stjärnorna hade planerat att lämna jordelivet tillsammans. När gasen strömmade ut och Billquist slutat andas fick hennes partner panik och lämnade lägenheten.

Anna Charlotta Gunnarson citerar Ulla Billquists ”Valse Incognito”:

Incognito
Min längtan er ska följa
Incognito
Min kärlek vill jag dölja

TILLÄGG: För den som vill fördjupa sig i hur Ulla Billquists öde troligen blev inspirationsmaterial åt Hasse Ekmans film Flicka och hyacinter – eller helt enkelt bara vill ha mer namndroppande av fyrtiotalsstjärnor – så finns det många matnyttigheter här.