blogg • Sida 16 av 103 • kallelind.se

Om ni undrar var jag hållit hus på senare tid är svaret här. Jag fick ett tips och nu är jag fast. Då och då tänker jag tillbaka på tiden då jag inte visste nåt om Örjan Englund – typ förra torsdagen – och försöker föreställa mig hur det var. Nu vet jag så himla mycket mer om Örjan Englund. Jag vet till exempel vilka grannar han hade på åttiotalet (Roffe Berg! Staffan Dopping! Börje Hansson!) Det känns så konstigt att en gång inte ha vetat det.

Då och då glider jag också över hit och då får jag veta att Örjan Englund mer eller mindre gav bort en megahit till Jim Jidhed och att han bland annat upptäckt Dana Dragomir. Inte heller det jag kände till för någon vecka sen. Jag var en annan människa då, en människa med bara ytliga likheter med den jag är nu.

Då var jag blott en spoling. Nu är jag en fullärd man.

Max & Gnidde & Hans & Tott.

Av Kalle Lind

den 2014-12-03

i blogg

Historien, inte minst ens egen, har en tendens att återanknyta till sig själv. Mitt första möte med Sveriges mest mytomspunne seriekännare Horst Schröder var boken De första serierna från 1981. Det är en spränglärd genomgång av de tidiga amerikanska dagspresserierna, däribland ”Katzenjammer kids” (på svenska ”Pigge & Gnidde”), som av rättighetsskäl knoppade av sig i en exakt likadan serie, ”The Captain and the kids” (på svenska ”Knoll & Tott”).

Bägge serierna gjordes parallellt från 1912. ”Knoll & Tott” lades ner 1979 och ”Pigge & Gnidde” produceras eventuellt än. Eller om det nu är tvärtom.

Schröder gav sen under åttiotalet ut de legendariska titlarna Epix och Pox, introducerade tjogvis med italienska och amerikanska och franska och fanimej argentinska serietecknare för en otacksam svensk publik, hamnade i rätten för påstått spridande av porr för barn (det var på den tiden moralistiska idioter hade inflytande i Sverige) och har sen dess fortsatt att rulla stenen upp för berget varje dag genom att alltjämt ge ut seriealbum i alla upptänkliga genrer.

Jag var ingen flitig läsare av Schröders utgivning när det begav sig, men har i efterhand insett hans betydelse.

Nu korsas våra vägar. Jag vet inte vad jag får säga, men det har indirekt med Pigge & Tott att göra. Knoll & Gnidde kom inte från ingenstans. Inspirationen från den tyska serieberättelsen ”Max & Moritz” är, för att uttrycka det försiktigt, högst påtaglig. ”Max & Moritz” är en klassiker av den i Tyskland högst aktade bildhumoristen Wilhelm Busch. Schröder vill ge ut mer Busch på svenska och det är där jag på nåt vis ska komma in i bilden.

Att läsa någon av alla de här buspojkeinkarnationerna idag är inget för den som reagerar på våld mot barn. Vi pratar alltså om barn som gladeligen spränger saker, dödar djur, välter båtar, stjäl mat, slår sönder, pajar och förstör, oftast med fysiska men för andra som påföljd. Pojkarna får i sin tur duktigt med stryk av alla vuxna i sin omgivning. Slutpoängen är i nio fall av nio att någon tillfogas orimliga mängder smärta.

Schröder gör en snabbanalys av Knollpidde och Gniddetott:

De är ofta rent av sadistiska, och hatiska och hämndlystna så det förslår. Hatat och hämnden är nog de egentliga drivkrafterna i ”Katzenjammer kids”: det misshandlade människodjurets hämnd på tillvaron i en ständig eskalation av våld. Det behövs inte heller någon synlig, omedelbar anledning. Det finns så mycket att hämnas, att man ändå aldrig hinner i kapp. Och förresten kan man ta ut hämnden i förskott också. (De första serierna.)

Samma tema – alltså hat och hämnd – hittar vi i den sedelärande rimsagan om Max & Moritz. Man kan konstatera att humorn – åtminstone Wilhelm Buschs humor – 1865 var burlesk. För att inte säga grotesk. Max och Moritz lägger krut i kantor Lämpels pipa, stryper höns i ett träd och sågar sönder skräddarns brygga. Och får mångdubbelt igen av vuxensamhället.

Fotnot 1: har man vägarna förbi Sergels torg så har Kulturhuset en just nu pågående utställning om Schröders förläggargärning i allmänhet och Epix i synnerhet.

Fotnot 2: i de amerikanska originalserierna heter för övrigt både Pigge & Gnidde och Knoll & Tott Hans and Fritz. Max & Moritz heter däremot Max und Moritz.

Från andra sidan ropar jag och ”Sucken” Sauk till dig.

Av Kalle Lind

den 2014-11-25

i blogg

Det har kommit en ny bok som ni gott kan införskaffa. Den ser ut så här:

Den innehåller diverse texter av kända och halvkända svenskar där de s.a.s. skriver sina nekrologer i förtid. Stefan ”Sucken” Sauk är med. Cecilia Frode. Fredrik Belfrage. Clabbe. Babben. Pillan. Och så plötsligt, mitt i noblessen, hittar man det här namnet:

Och bredvid det namnet också den här texten:

Överskottet från försäljningen går oavkortat till Alzheimerfonden. En bättre julklapp än ett gott samvete är svår att föreställa sig.

Tant Mård och Medicinalstyrelsen.

Av Kalle Lind

den 2014-11-05

i blogg

Lite som hastigast får vi återigen öppna dörren till Barnprogrammen Från Förr. Om den gängse uppfattningen bland sextio- och sjuttiotalister är att de blev traumatiserade av Westerbergångest och fick epilepsi av Boktipsetsoffan och att överdosen batik gjorde dem nervöst lagda som vuxna, så måste man ändå förstå att den uppsluppna färgyran på sjuttiotalet i någon mån var en reaktion på pekpinnarna från sextiotalet.

Jag förenklar historieskrivningen här: ganska många av pekpinnarna fanns kvar under sjuttiotalets överpedagogiska iver. På barnprogramstid visades program från Trelleborgs gummifabrik och mitt eget minne säger mig att jag har sett fler skildringar av tandkrämstillverkning än jag nånsin bett om.

Men på sjuttiotalet kompletterades ändå pedagogiken med ifrågasättandet av precis allting. Fortfarande 1967 samarbetade Sveriges Radio med Medicinalstyrelsen om att ta fram en programserie för barn som skulle ”i lättsmält form stimulera till en god hygien”.

Maud ”Tant Mård” Husberg var, efter vad jag förstår, en barnhallåa som hade en guldhamster som hette Chico och som förutsattes vara barnens vän eftersom barn älskar djur.

I serien Malte och Malin från 1967 interagerade tant Mård inte bara med Chico utan också med de två dockor som gav serien dess namn. Barn älskar ju också dockor, men man kan inte bara sitta och älska dockor i största allmänhet utan dockorna får förstås också lära barnen nåt samhällsnyttigt. Precis som tant Mårds kollega Anita Lindman pratade med marionettdockan Televinken om hur man ska röra sig i trafiken (i samarbete med NTF och Barnens Trafikklubb) så pratade tant Mård med Malte och Malin om ”renhållning och samhällets ansträngningar att hålla miljön sund och tilltalande”.

I boken Barnens röster skriver Ingegerd Rydin om programmet:

Det kunde även handla om hur sjukdomar sprids och exempelvis visa riskerna med att barn suger på varandras klubbor eller leker ryska posten. Det kunde också handla om hemmets alla farligheter såsom tändstickor, mediciner, saxar med mera, eller också kunde temat vara människokroppen med information om matsmältning och goda matvanor.

Givetvis testades programmen noga. Man ser framför sig en skara vetenskapsmän i lite för vita rockar och lite för flaskbottnade glasögon som utan att röra en min protokollerar barnens minsta rörelse under provtittandet.

Tyvärr visade det sig att de yngsta hade svårt att ta till sig den information som förmedlades i programmen. Först kring skolåldern verkade barn börja förstå den här typen av samhällsinformation.

Otacksamt, säger jag. Här fick barnen allt de kunde begära: en tant, en guldhamster, två dockor samt information om samhällets ansträngningar att hålla miljön sund och tilltalande. Och så svarade de med att inte ta till sig informationen!

”Ja, nu får du ju förklara dig lite.”

Av Kalle Lind

den 2014-10-30

i blogg

Det här är, har jag förstått, en klassiker. Byggherren och entreprenören Percy Nilsson – idag mest känd för att ha punkterat däcket på en glassbil – möter Sveriges mest potente samtalsledare Göran Skytte i en stramt dekorerad studio i Malmö 1996.

Skytte ler och biter under samma ståtliga mustasch. Hans patenterade sätt att med upprepningar – jag tappade räkningen på hur många gånger han kallade Percy ”ordblind” – trumma in olika sanningar om sina gäster blir parodisk när man börjat lägga märke till den.

Trots att han ger mothugg är det svårt att ta miste på hans beundran inför the self made Percy: ”Hårt arbete, dygnet runt, modet att ringa runt till alla, är det detta som är företagaranda?”. Han frågar försåtligt om Percys strategiska flytt till Bryssel på åttiotalet någon gång fick honom att känna sig som en skattesmitare. När den lagom verbale byggherren börjar öhhhha skyndar sig Skytte att fastslå: ”Percy! Du är inte ensam! Tusentals svenskar flyttade under den tiden!”

Percy – som för övrigt uttalas Per-si och inte Pöööörsy – är påfallande defensiv. Han ler ogärna och väger varje ord tills de knappt betyder nåt längre. Då och då anar man genom urmalmöitiskan hur det måste ha låtit när Percy skaffade sig sina fiender. Man kan ”inte jamsa för då blir det ingen reda med det”. Ibland kanske ”nån kommer i klämme” när Percy har utövat ledarskap. Han har alltid ställt krav på sig själv ”för att BLE nånting”.

Men höjdpunkten – och den egentliga klassikern – är när Percy får välja sketch. Det var ett stående inslag hos Skytte: gästen fick välja en lustifikation ur tevearkivet för att berätta nånting om sig själv. Percy ber om, som Skytte kallar den, ”Efter kaffet vill man ha små läckra damer”. Percy går för enda gången under timmen från seriöst sammanbiten över skälmskt leende till hjärtligt skrattande.

Hasse Alfredsons manschauvinist som hyllar ”en cigarr, ett glas likör och sen amour” är ett inte helt oproblematiskt nummer. Läst rakt av är texten inget annat än en manschauvinistisk hyllning till ”små tuttor med ert fnitter och nojs” och avfärdanden av grupp 8 och kvinnliga chefer: ”Den bästa sorten är ändå den med stora fasta bröst”.

Alfredson gör sin lebeman med sedvanligt gemyt och det hela framfördes för höginkomsttagare på showkrogen Berns. Många av oss nutida Svenska Ord-fantaster har skruvat på oss av den här sången, men kommit fram till att allt är sarkastiskt menat och låtit den passera.

Percy har alldeles uppenbart inte funderat över några eventuella ironiska nivåer alls. Vi förstår att det har varit något av ett paradnummer för Percy i väl förseglade rum med noga utvalt sällskap: ”Jag har försökt ett antal tillfällen att sjunga den här på fester och sådär”, ”i glada vänners lag så sjunger man den igen”. Knappast med fruar närvarande dock: ”Det är väl mer en killbit kanske”. I Percys värld är det en sång om vad ”vi män egentligen menar men inte vågar säg”.

Nu är Skytte för första och enda gången en smula elak mot sin gäst. Han lägger huvudet på sned och ler lika snett när han lägger fram en alternativ tolkning: ”Jag tycker den driver med männen”.

Percy är fullkomligt oförstående när han säger: ”Ja, nu får du ju förklara dig lite”. Skytte förklarar att Hasse Alfredsons figur kanske inte är tänkt som ett ideal utan som en parodi. Percy vill inte lyssna på det örat: ”Jag tycker det här är bra, jag tycker det är en kul låt”. Bakom honom hör vi skramlet när slår fällan igen.

Att det där har suttit som en tagg i Percy sen dess antyds i en aktuell incident. När min vän Kristoffer ”Krisse” Jonzon arrangerade livetalkshow tidigt i höstas lät han, som han brukar, sin gäst Percy Nilsson välja sin guilty pleasure-låt, sången som man skäms för att man gillar. Percy valde omedelbart ”Efter kaffet”. Arton år senare stör det honom fortfarande vad han sa och tyckte i teve 1996.

Sista budet.

Av Kalle Lind

den 2014-10-18

i blogg

Det kom en dvd med posten: en vänlig man med det originella aliaset Fredrik skickar mig en film jag velat se i tjugofem år. Den heter Sista budet (1981) och gjordes av författar/filmar/stalinistkollektivet Kennet Ahl. För längesen fick jag en hemmabränd dvd i näven av filmens huvudrollsinnehavare Anders Lönnbro. Den fungerade inte när jag väl satt den i dvd-spelaren. Jag skrev till Lönnbro och bad om ett nytt ex. Det fungerade inte heller. Sen tyckte jag det blev pinsamt.

Anders Lönnbro (bekymrad).

Anders Lönnbro (arg).

Jag hade inga högt ställda förväntningar på filmen. Det är inte för att jag nödvändigtvis tror att något är bra som jag går i tjugofem år och trängtar efter det. Jag kan ha helt andra bevekelsegrunder. Sista budet är dels ett rödkindat tidsdokument från Göteborg i varvskrisernas skugga. Dels syns Hasse Alfredson i en biroll. Fler skäl än så behöver inte jag för att trängta.

Jag drar mig till minnes att även Lönnbro själv – som också ingick i manuskollektivet – var skeptisk till filmen när vi pratade om den. Kanske blev den för politiskt övertydlig, sa han. Kanske borde vi nöjt oss med att påpeka felen, inte försöka lösa dem.

Överklassinteriör.

Arbetarklassinteriör.

Trasproletariatinteriör.

Utan några direkta förhoppningar sträcker jag alltså ut mig framför teven och blir glatt överraskad. Det är inte så pjåkigt. Förutsatt att man står ut med en något förenklad klassanalys och med Göteborg. Det gör jag.

Sten-Åke Cederhök hade kunnat se den här filmen och säga: ”Åkajj, jag ger majj, ni vinner, mer götebosst än så här blir det änna inte!” Det är fabriksnedläggningar, kapitalistsvin, kommunal korruption, vilda strejker, Weiron Holmberg, Roland Jansson, Sven Wollter och ett jävla tjôtande i varje scen. Okvädingsorden flyger som fiskmåsar över Avenyn: överklassare, sketstövel, lakej, kantareller, klättermus (om fackföreningsrepresentant), cementröv (om fackföreningsrepresentant), jävla snackbögar (om fackföreningsrepresentanter). I eftertexterna tackas ”vänner sympatisörer medlemmar i Göteborgs kpml(r)-avdelning” samt Änglarnas supporterklubb.

Så jävla mycket Göteborg i samma bild: Anders Lönnbro, Weiron Holmberg, Roland Jansson, fabrik.

Storyn i korthet: Roger och Lisette Ahl är losers. De får tretton rätt på tipset, hivar ut soffan genom fönstret och visar sig vinna 823 spänn (”Det känns inte som man kan lita på Tipstjänst längre!”). Två slemma bröder – en finlandssvensk och en skåning – kommer in i deras liv: Anders Berger (Carl-Axel Heiknert) är direktör för fabriken där de jobbar, Joakim Berger (Hasse Alfredson) är krögare och anställer Lisette som servitris/eskortdam/smugglare/allt som en slem figur behöver.

Slemmare kapitalistbuse har vi inte sett sen Krösus Sork.

Ni ser väl hur slem han är?

Dessa omoraliska kriminella kåta obehagliga usla kapitalister gör sen sånt som dylika gör: de ligger lite med Lisette, lånar henne pengar till en krog som de kör i botten, mutar snuten, köper dåliga maskiner till fabriken, kranar stålar från AMS, lägger ner fabriken när de tömt kontona och byter dessutom dialekt lite när det passar dem. Facket springer förstås deras ärenden (”vi inom facket har lyckats i vår strävan att skaffa en ny ägare”) och blir förstås handfallna när arbetarna till slut väljer att ockupera sin fabrik:

– Protesterar gör vi varje dag men vi gör det i rätt form!
– Då är ni i jävligt dålig form!

Roger är fritänkare och rebell (men förstår till slut att organisera sig!) och säger både ”dra röven i koks din jävla sosse!” och ”dra röven i koks din jävla kommunist!” Han är dessutom en utpräglad humör- och känslomänniska: när det förljugna fackombudet (Roland Jansson) har glömt en gång för mycket vem som har betalat hans kurser i förhandlingsteknik skickar Roger in lite ström genom röret till hans pissoar.

”Hörde du vad han tjöt när han fick tjugo kilowatt genom snoppen?”

Någon ropar ”Har du fått missfall?” till det svårt plågade fackombudet och här kan jag inte låta bli att känna lite sympati med honom, hur mycket klassförrädare han än må vara.

Jag märker att jag raljerar när jag refererar storyn, men jag tycker på allvar att filmen har en massa kvaliteter. Hur fångade Kennet Ahl-kollektivet än var av den för tillfället rådande stalinistiska strömningen i Göteborg så hade de humor. Även om de tydligt tar de vilda strejkarnas parti så framställs de inte som felfria hjältar. När apeller ska läsas upp i megafon trasslar den jättelånga mannen in sig i sladden och den pyttekorta kvinnan glömmer att hålla upp plakatet ordentligt.

Glada och fumliga strejkare i olika storlek.

Och Hasse Alfredson är inte bara castad för att kasta lite stjärnglans över vad som annars kanske blivit en intern västkustangelägenhet; Kennet Ahl förstår också att använda hans komiska talanger. Jag fnissar glatt när han målar upp en restaurang som ska servera ”svensk husmanskost istället för pizza och grönsaker och skit!”

Dessutom lider man en smula med Roger och Lisette, paret i historiens förgrund, som var och en på sitt sätt kämpar och sprattlar för att överleva i en värld som faktiskt är ganska orättvis.

Filmen producerades av Europafilm, som strax därpå gick i putten. De flesta av deras filmer ligger och samlar damm på de nedersta hyllorna i rummet längst in på SF – och då har SF inte ens nån större lust att göra sina egna klassiker tillgängliga. Men trillar ni över den så kan den rekommenderas som ett underhållande dokument av sin tid och sin plats och sin Sven Wollter.

Anders Lönnbro (sammanbiten) och Sven Wollter (korrupt).

Lisette spelades för övrigt av Bodil Mårtensson, även hon en del av manuskollektivet Kennet Ahl (tillsammans med regissören Christer Dahl, som Bodil Mårtensson innan dess sammanlevde med). Sonen Harald spelades av Harald Lönnbro, Anders Lönnbros och Bodil Mårtenssons son också i det privata och numera själv etablerad skådespelare. Han spelade för övrigt deras son redan som spädbarn i filmen Lyftet. Och som vuxen i teveserien Häktet (2005).

”Stöd ockupationen av Bergerverket!”

En helt vanlig tecknad biografikokbok.

Av Kalle Lind

den 2014-10-14

i blogg

Ordet ”unik” är egentligen inte böjbart. Man kan inte vara mer eller mindre unik, inte heller mer eller mindre död eller gravid. Trots detta framstår Lena Junoff som unikare än vi andra.

Filmarna Bengt Löfgren och Bo Sjökvist – vars intervjubok med gamla varietéartister varmt rekommenderas – skulle egentligen göra en dokumentär om Johnny Bode när de sprang på Lena Junoff. Hon sjöng visst på Bordellmammas dotter – den slippriga uppföljaren till den väl så slippriga Bordellmammas visor – och tanken var att hon skulle berätta om Bode för kameran.

Junoff hade mer att berätta. Helst ville hon berätta om när hon var leading star åt Duke Ellington, men av bara farten berättade hon också om när hon låg med Rod Stewart (”för full och för lallig”), fick skäll av Paul Anka sedan hon fått missfall, förlovade sig med ”byxspräckarkungen” P J Proby (”han såg ut som en skäggapa med cowboyhatt”), räddades av Ewert Ljusberg från att trilla ner i Cornelis kista och invigde Västtysklands färgteve ihop med Hep Stars.

Och längs vägen droppade hon diverse recept på allt från specialomeletten hon svängde ihop åt Beach Boys till Duke Ellingtons Coca cola med extra socker. Påfallande ofta innehöll hennes egna recept glögg.

Historierna om lurendrejaren och mytomanen Johnny Bode – för några sådana kom till slut också – kändes plötsligt nästan alldagliga.

Så det blev förstås en bok av Junoffs fantastiska historia. Allt annat vore ju vansinne. Goda historier ska berättas och de flesta av Junoffs anekdoter verkar också ha varit i det närmaste sanna. Att skämttecknaren Pontus Lundkvist skulle seriefiera Junoffs liv var kanske inte lika självklart som att hennes recept skulle sprängas in mellan sidorna.

Förläggaren Roffe Classon lär ha sagt på någon av releasefesterna att Junoff-boken är det mest bisarra han har gett ut. Han bör veta vad han pratar om: han har tidigare gett världen Socker-Conny, Arne Anka, Klas Katt, Peter Wahlbeck, Brev till samhället och John Holmes & Sherlock Watson.

Lena Junoff – primadonnan från Hisingen gör mig mestadels glad: den är skriven på bred göteborgska med mycket gôrgo och la och ”man tager vad man haver, som Bert-Åke Varg sa”, den är späckad med anekdoter om Hep Stars-Lelle och hur Bosse Högberg gömmer Anita Lindbloms lyxpäls, den lyfter fram en bortglömd artist och en storartad personlighet.

Jag blir också beklämd över att detta märkvärdiga liv inte lyfts fram tidigare och att kvinnliga erfarenheter av nöjesindustrin reducerats till statistinsatser. Och bitvis blir jag bedrövad över hur Junoff behandlats: utskälld av Stikkan Anderson för att hon inte ville ligga med Jimi Hendrix, uthängd som slampa efter medverkan i en högst privat sexrulle, skickad hit och dit och kastad som en vante mellan olika managers och impressarior som vetat vad som varit bäst för henne.

Inom kort kommer jag att lyssna in mig på Lena Junoffs katalog och sätta i mig den här radiodokumentären. Jag väntar nog ett tag med att testa Junoffs mikrospätta och kalvsyltesnittar.

Just vad vi väntade på: en ny bok om Cornelis!

Av Kalle Lind

den 2014-10-10

i blogg

Jag räknar till två biografier, varav en tillförlitlig; två vänböcker, båda lagom tillförlitliga; en doktorsavhandling; två böcker med kortessäer med utgångspunkt i hans sångtexter, varav en signerad mig själv; en bok med samlade Ordfront-artiklar; en matig cd-box-booklet samt förstås hans samlade texter i några olika utgåvor. Cornelis-hyllan i mitt bibliotek är satt på ständig jäsning.

Nu har Agneta Brunius sällat sig till oss som vill komplettera bilden av vår störste sångpoet (Taube och Gösta Linderholm får ursäkta). Brunius var en gång SVT-producent, gift med författaren Per Gunnar Evander och tillika bildkonstnär:

Det är en kort bok, en serie personliga minnesanteckningar, med tonvikt på det vreeswijkska åttiotalet. Den period som dokumenterades minst medan den pågick, eftersom han ägnade stora delar åt det åt att supa bort det på bakgatekrogar i Kristianshavn.

Min bekant Silas Bäckström, Cornelis tillochfrånimpressario, har länge närt en idé om att låta skriva en bok om Cornelis 600 sista dagar: en svindlande resa från botten tillbaka till toppen, från att vara en föredetting till att vara en före detta föredetting, från att vara uträknad till att resa sig på nio – till att matchen abrupt tog slut. Det här är kanske så nära den boken vi kommer.

Brunius historia med CV börjar redan med ett Brecht-program i början av sjuttiotalet. Cornelis var kontrakterad, men försvann i Köpenhamn, på hemväg från den beryktade resan till Kanarieöarna med vännen och tevestjärnan Ulf Thorén. Enligt Bengt Sändh i hans minnesbok slutade samma resa med att CV och Thorén fick åka ambulans hem från Arlanda. Versionerna går som synes inte ihop och förmodligen spelar det inte nån roll. I Tom Alandhs dokumentär Cornelis kommenterar Ulf Thoréns änka Lill resan lakoniskt: ”De var inte så solbrända när de kom hem”. Det kan nog alla berörda vara överens om.

Brunius gjorde sen ett par teveprogram, dels en upptagning av krogshowen ”Cornelis & Tre damer på Bacchi Wapen” (1978), dels ett ambitiöst porträtt där diktaren Cornelis lyfte fram på bekostnad av koloni- och hönsbesjungaren (1986). I arbetet med den senare tvingade Brunius bland annat Cornelis på en resa till skånska Sandhammaren för att kunna fånga en lång obruten strandpromenad: ”Min idé var att de fyra elementen skulle inrama programmet. Jorden, luften, vattnet – och så elden, som är poeten själv”.

Programmet hade positiva effekter för CV. En ny publik nådde honom: ”Gamla änkenåder stoppar mej på gatan och tackar mej för den fina poesin!”

Arbetet med Cornelis gick ut över Brunius privatliv. Det verkar ha varit så med Cornelis under de där åren: ville man jobba med honom så fick man också vara beredd att ordna en bostad eller återuppliva honom från en diabeteschock, hämta honom, hitta honom, mata honom. Det verkar ha varit värt besväret och där finns den fascinerande paradoxen: folk borde vara bittra men är tacksamma. Ja, det var ett veritabelt helvete men jag vill inte ha det ogjort.

Cornelis Vreeswijk var missbrukare och som alla såna opålitlig, stökig och påfrestande. Till skillnad från de flesta missbrukare var han också en storartad artist och, vid nyktra tillfällen och enligt de som stod honom nära, en ovanligt varm och tilldragande personlighet.

Agneta Brunius Cornelis – en liten bok om vänskap är sympatisk i sin anspråkslöshet. Den säger kanske inget om sin huvudperson som vi inte redan visste, annat än att ge ytterligare doft och stank åt olika passager i hans levnadssaga. Mest fascinerad blir jag egentligen av berättelserna om Brunius eget arbete: hon var fast anställd SVT-producent och fick ägna sin tid åt konstnärligt arbete utan att behöva snegla på vare sig tittarsiffror eller inköpta format. Det låter som en saga men var tydligen en självklarhet för bara trettio år sen.

Begåvade människor jag känner del 13: Jesper Rönndahl.

Av Kalle Lind

den 2014-10-09

i blogg

Det var något av en högoddsare att det var just Elisabeth Höglund som Jesper till slut skulle teama upp med. Han har tidigare jobbat i tandem med Simon Svensson (Telefonsupporten), Josefin Johansson (Syskonen) och Karin Gyllenklev (Institutet med Karin och Jesper). Tydligen var det Bettan som var Den Optimala Parhästen. Jesper blev så glad att han spärrade upp ögonen och SVT passade på att välja just det som pressbild.

Jesper Rönndahl har jag följt på nära håll från nästan inget till nästan allt. Hösten 2003 anställdes han som producent på ett P3-program som jag hade skapat ihop med Ola Norén och Valle Westesson. Det hette Hej domstol! Jesper var en utmärkt producent. Han brände cd och lärde sig olika klipprogram och var en mästare på att hantera arga telefonsamtal. Radioproducentvärlden förlorade verkligen – och jag är helt oironisk nu – en stjärna när han valde komikerbanan.

Det gällande skämtet, och särskilt sen han verkligen kom upp sig och blev allom välbekant, var att han började hos oss som kaffekokare och pennvässare och skickades ut på stan för att hämta synvinklar och ögonmått. Det är dock ganska milda skämt jämfört med dem som riktades mot honom under de tre och ett halvt år vi delade kontor. Man kunde säga vad som helst till Jesper eftersom han hade en teflontäckt självkänsla. Vi spred rykten om att han låg med får och sjöng hans telefonnummer i en larvig spökjägarlåt – inget kunde rubba det stoiska lugnet.

I vår avslutningsföreställning lät vi en manskör sjunga en sång som handlade om att Ola, Valle och jag seglade vidare i livet medan Jesper stannade kvar på Sveriges Radio i Malmö. Den hade inte minst jag fått äta upp om nu någon annan än jag själv hade kommit ihåg den.

Efter Hej domstol! fick Jesper ett nytt P3-program: Pang Prego. Han upptäckte också sociala medier, började lägga ut Dagens tips på Youtube och skaffade sig på nolltid femtusen Facebook-kompisar. Hej domstol! lades ner 2006. Då fanns väl för all del Youtube, men knappt Facebook och ännu inte Twitter. Och egentligen hade det inte spelat nån roll: det dröjde rätt länge innan vi andra alls började nyttja de där medierna. Ola Norén gör det fortfarande inte.

Och sen seglade han vidare: sketchprogram för Barnkanalen, redaktörskap för succéprogrammet Grillad och en helvetes massa ståuppande. En dag hade han flyttat till Stockholm och var plötsligt programledare i TV3 och intervjuad i Värvet och På spåret-medverkande och – den slutgiltiga kröningen till Riktig Kändis – Sommarpratare. Nu kan det rimligen bara gå neråt.

Det finns många skäl att hysa respekt för Jesper Rönndahl. Bortsett från det uppenbara – att han är trevlig, välklädd, luktar gott och kan föra sig bland folk – så är det som imponerar mest på mig fliten. Han är ett ständigt flödande ymnighetshorn. Allt han hör och tänker på blir till idéer blir till skämt blir till föreställningar och radio. Han lyckades göra typ femtio Youtube-inslag bara med de kasserade idéerna ur sin idébok. Han är ständigt i rörelse och ständigt på väg, till synes driven mer av lust än av prestige eller ångest.

Sen fascinerar det mig att han lyckats skaffa sig en så bred och hängiven publik med nördiga skämt och iakttagelser, gärna från fysikens och datalogins värld. Att sjunga sånger om trakeotomi och geologiska tidsåldrar är inte bara lite studentikost. Någon borde avfärda det hela som en angelägenhet för några självgoda män i Lund. Ingen gör det. Alla är överens om att det är lysande. Det gläder mig lika mycket som det förvånar.

Säkert skrattar somliga ändå mest för att det låter roligt när han har så mycket saliv i munnen och för att han står så kutryggigt vid mikrofonen – men man vinner inte så mångas förtroende bara med den yttre charmen. Jesper har lyckats bredda det smala och popularisera det torra och gå hem hos de äldre utan att göra avkall på sina snuskisar och sin nonsens.

Kanske fick jag veta mer om honom under hans en och en halv timmes Sommarpratande än under våra tre och ett halvt års dagliga umgänge. Det kan i och för sig ha berott på att jag hade fullt upp med att prata själv under de där åren.

Här stör vi ditt liv.

Av Kalle Lind

den 2014-10-06

i blogg

En av åttiotalets stora tevesnackisar var Här är ditt liv (1980-91): programmet där känt – och stundom okänt – folk överraskades av en utklädd Lasse Holmqvist en lördagseftermiddag och sen togs till en tevestudio i Malmö och konfronterades med kompisar och skolfröknar från förr.

Det skulle få en renässans med Oldsberg härom året. Oldsberg avstod till och med På spåret för att få vara Götets Lasse Holmqvist, men tevepubliken hade kommit på att det där med att titta på en känd människas gamla lumparpolare hade begränsat underhållningsvärde. Nu gör han Bingolotto. Det konceptet finns det tydligen fortfarande nån sorts intresse för.

En av Här är ditt liv-producenterna hette Bengt Roslund. Han jobbade nära Lasse Holmqvist också i en rad andra teveprogram. Innan dess hade han gjort program om nunnor och senare skapade han Skurt.

I de nyutkomna minnesanteckningarna Skam den som ger sig ger Roslund lite insideinfo. Man inser att det var rätt svettiga manövrar att få ihop en och en halv timme överraskningsteve sex gånger om året.

Bara själva kidnappningen krävde logistik. Olof Buckard skulle fångas in av Frälsningsarmén på Södra Förstadsgatan i Malmö på vägen till en (påhittad) föreställning på Victoriateatern. Väl på väg kom Buckard på att han ville gå via Kungsparken. Det krävdes en del övertalning från hans mullvad att få honom att ändra uppfattning så han kunde styras i armarna på en polisongförsedd Holmqvist.

Och det var ändå ett litet problem jämfört med att få med Ingmar Bergman. Han ställde egentligen aldrig upp på sånt, men hade lovat att vara med om Bibi Andersson var gäst. När det väl var dags började Bergman förstås konstra i telefon från Fårö: han ville inte gå upp för studiotrappan för han var rädd att råka ramla och dessutom var han körig i kistan. Då lovade Roslund spontant att tidigarelägga inspelningen några timmar för att kunna klippa bort om Bergman nu råkade snubbla eller göra på sig.

Efter att han lovat det kom Roslund på att det plötsligt blev en hel massa annan logistik som försköts, bland annat skulle Liv Ullman flygas in från en svindyr inspelning i Hollywood och nu skulle de alltså övertyga en redan upprörd regissör att Liv behövde flyga ytterligare några timmar tidigare. Dessutom surade Lasse Holmqvist över att inte få sända direkt. Lite kunde han trösta sig när han till slut fick dra över programmet med tjugonio minuter.

Ganska många ansträngningar gjordes för att få ihop programmen: doktorer fick duperas att hitta på läkartider, grannar fick luras att väcka en sovande Bibi Andersson under förevändning att få låna kaffe, resebyråer fick mutas att ställa in bokade sista-minuten-resor.

Men ännu intressantare: ganska många av åttiotalets celebriteter verkar egentligen inte ha velat vara med. Nils Poppe blev ombedd att dyka upp i det där Bibi Andersson-avsnittet. Han vägrade inledningsvis eftersom han var rädd att det var en fälla – att han själv skulle dras in som huvudperson. Han insisterade på att bli hämtad av en person i sin bil på SVT:s parkering efter att inspelningen börjat – allt för att vara försäkrad om att inte mötas av en lösskäggig Holmqvist i foajén.

Bengt Grive lyckades man lura från ett stort boxningsevenemang som han alltid brukade kommentera. Grive hade alltid drömt om att få göra ett jazzprogram, varför man hittade på ett internordiskt jazzprogram, tubbade en dansk producent att boka ett möte med Grive, fick Grive att avstå sin årliga boxningstradition och dra till Köpenhamn. Väl där stod då en utstyrslad Holmqvist och tog emot.

Grive tyckte säkert att det hade sin charm att få vara kvällens huvudperson, men det grämde honom säkert att varken jazzen eller boxningen blev av.

Astrid Lindgren skrev ett preventivt brev till Här är ditt liv-redaktionen där hon uttryckligen sa ifrån att om de försökte kidnappa henne skulle hon vägra följa med till studion.

Tage Danielsson fångades på ett vernissage. Han såg besviken ut för han hade tänkt att vara med familjen för första helgen på eviga tider.

Lill Lindfors blev glad men också orolig. Hon hade just brutit upp från en relation med Brasse Brännström och var liksom inte i nån lycklig fas i livet.

Georg Rydeberg var gäst i Viveca Lindfors-programmet och legenden säger att han aldrig riktigt kunde hämta sig för att det inte var han som var huvudpersonen. Efter sändning steg han på fel tåg till Stockholm, fick övernatta i Hässleholm och hittades några veckor senare död och bortglömd i sin lägenhet.

Och Rune Moberg – som nämndes i den här bloggen för några veckor sen – var arbetskollega till Roslund och hade tydligt sagt ifrån att han inte ville vara gäst. När han, efter mycket trix och fix, trots allt fångades in till programmet var det hans uttryckliga önskan att inte behöva sjunga Frälsis-dängan ”De komma från öst och väst”. Han hade fått blandade känslor inför sången efter sin frus begravning.

Dessvärre råkade en Frälsningsorkester stå redo i kulisserna för att spela ”De komma från öst och väst”. Roslund gav dem trots allt grönt ljus.

Detta är så fascinerande: här fanns alltså möjligheten att få visa upp sitt liv, träffa människor man inte sett på årtionden, bli hyllad och rörd, på bästa sändningstid, inför några miljoner svenskar. Och så var det så pass många som inte var intresserade. Kanske var det bara falsk blygsamhet, kanske rörde Holmqvist et consortes faktiskt upp damm som gästen gärna hade haft oupprört.

I sina minnesbok ställer sig Roslund frågan om han skulle göra om samma sak – lura, bedra, fiffla och bryta ingångna löften – och tänker på hur nöjda alla gäster trots allt var efteråt. Rune Moberg sjöng glatt med i ”De komma från öst och väst”, Grive fick en specialskriven låt av Mats Wilander, Bergman slapp tömma tarmen inför rullande kameror.

Men jag tycker mig ändå ana viss tvekan hos Bengt Roslund när han besvarar sin egen fråga med ja.

kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Ett smalt inlägg även för att vara på den här bloggen.

Max & Gnidde & Hans & Tott.

Från andra sidan ropar jag och ”Sucken” Sauk till dig.

Tant Mård och Medicinalstyrelsen.

”Ja, nu får du ju förklara dig lite.”

Sista budet.

En helt vanlig tecknad biografikokbok.

Just vad vi väntade på: en ny bok om Cornelis!

Begåvade människor jag känner del 13: Jesper Rönndahl.

Här stör vi ditt liv.