Fortfarande när jag var knodd var Thore Skogman (1931-2007) ett skällsord som finkulturella föräldrar drog till med, ungefär som vi i dagens medelklass skrämmer våra barn med Stefan & Krister. Skogman var hambo och dragspel, rajdajdajdaj och nonsens, hembrygd och glesbygd.
En andllig, och tandlig, kamrat till honom – Povel Ramel – fick betydligt mer kredd för sina ”inge-långe-linge-längtan-längtan” och ”allaballahubbadinkandinkan” och ”zoom! bäng! gloschamadosch!”, troligen för att Povel onekligen stod med ett ben på Östermalm och ett annat i New Orleans. Alltmedan Skogman hukade för juniregnet under en vind gran i Västmanland.
Jag har försökt reda ut vad som finns hos Skogman att fascineras av i en liten film, men sammanfattar det så här: för att han gjorde musik av allt. För att han inte kunde höra ett ord eller ett namn utan att omedelbart börja rimma på det och tre minuter senare ha en färdigstimmad schottis redo att framföras.
På lp:n Jag sjunger på svenska gör han adepten Peter Himmelstrands trudelutt ”Jag mötte mitt öde i Stöde”, skriven enligt ett mycket skogmanskt resonemang: ”Just det, öde rimmar ju på Stöde, då borde man ju smidigt kunna svänga ihop en visa om man bara har tillgång till en atlas!” Mycket riktigt:
Jag mötte mitt öde i Stöde
och fick första pussen på Slussen
Du fick mitt namn i Söderhamn
och vi satte bo i Örebro
Själv beskrev Skogman processen när en låt kom till honom som en ”Knäpp i skallen” i låten med samma namn. Det är lätt att tro honom. 1243 stimmade låtar lär vara svenskt rekord.
Det mesta i Skogmans produktion är förstås oförargligt, det var ju bland annat det som provocerade hos en upplyst kulturklass. Det är för det mesta svårt att avgöra om Skogman över huvud taget tycker nåt: finns det nåt som liknar en åsikt är den förmodligen där för rimmets skull.
Men på en punkt finns en sån konsekvens hos Skogman att jag faktiskt vill påstå att det också finns ett djupare engagemang, en ärligt känd uppfattning: allting tyder på att den gemytlige Skogman aldrig kom överens med militärväsendet.
Det märks i hitten ”Tre dar i buren” – från 1963 års film med samma namn – som inleds med ett påfallande frankt statement:
Jag gillar inte alls det militära
för det är mycket värre än man tror
Det är så mycket som man har att lära
Igår så sa jag hej åt en major
så det blev tre dar i buren!
Det märks likafullt i ”Lucka 4 på 5:e kompanit”, där Skogman räknar upp fenomen efter fenomen inom det svenska värnpliktssystemet som retar honom (”befälet skrek”, fältmanövrar, ”vi marschade” etc):
Man hämtade sina kläder
uti ett trångt förråd
För stor eller för liten
blev på kroppen varje tråd […]
Så sen när kompaniet
blev uppställt på parad
då var det nästan så man trodde
att man var på maskerad
Och det märks kanske allra tydligast i sången om ”Soldat Pettersson”, vars satir mot militär fåfänga och inofficiell befordringsgång för tankarna till Jaroslav Hasek eller Joseph Heller (om man är på det överspända humöret):
Pettersson var en förträfflig soldat
Så stolt och kavat / ja, en riktig soldat
Bjöd överstens dotter på middag med bal
och sedan så blev han korpral
Pettersson kliver sen upp till sergeant, löjtnant, kapten och major genom att ”han krusade för överstens tant”, ”till överstens svärmor han skicka en slant”, ”en dag gav han överstens hund ett par ben” och ”han skickade blommor till överstens mor”. Slutklämmen hade kunnat vara riktigt smärtsam om det inte vore för den muntra musikaliska kontexten:
Med överstens fru han försökte bli vän
så nu är han menig igen
Jag rekommenderar inte Thore Skogman till vem som helst. Den hemmabrända Skogman-cd jag själv brukar spela har av sin kunnige kompilatör Jan-Erik Nilsson fått den träffande titeln ”En massiv överdos Thore Skogman”. Och då innehåller den bara fyrtiosju spår. 1196 Skogmanalster återstår.
Men vill man ägna några minuter åt att skåda rakt in i ett aldrig vilande hjärnmaskineri så kan man gott lyssna in sig på ”Plättlaggen” eller ”Tom-peng-pung och Tji-ko-sing”.
Anders Widfeldt
Kanske man skulle kunna vidga det hela lite grann till att ”den gemytlige Skogman aldrig kom överens med…” gubbar med bössor? Älgjakten, t ex, har en ganska rolig text som kanske inte skulle platsa gå hem hos jägarförbundet:
Man skjuter tuvor, man skjuter stenar,
man skjuter trän och man skjuter grenar,
man skjuter allting som rör sig, det smäller i ett.
Man skjuter rygg och man skjuter stubbar,
man skjuter bom och man skjuter gubbar,
man skjuter så man blir alldeles svett.
Johan Johansson
Tack för en närmast religiös upplevelse att få läsa om kitschens storgigant Thore. En liten rättelse bara:
”Jag mötte mitt öde i stöde” är inte skriven av Thore själv, den petade Peter Himmelstrand ihop om jag inte helt är ute och cyklar. Men i det här fallet är det bara petitesser. Geni som geni.
Olof Mattsson
Jag har alltid tycket att Skogmans låtar är löjliga. Men samtidigt…de sitter som klistrade i skallen…
Kalle Lind
Johansson: helt korrekt! Taskig research av mig. Nu ändrat.
Tam Linköping
Jo han var skoj den där Skogman. Förlåt, ville mest bara kommentera på samma ställe som Johan Johansson.