Nöjesparkernas mörka historia del 1: Lisebergs lilleputtland.

Det är egentligen ingen direkt hemlighet. Liseberg nämner det själv på sin hemsida, liksom diverse sajter om Göteborg och dess historia av glädje, nöje och förlustelse.

Men man skyndar förbi det.

En bisats här, en parentes där, på sin höjd ett värdeord som ”makabert”. Sen går man direkt över på stoltheter som bergochdalbanan Balder och revykungen Hagge.

Man vill inte riktigt stå för att Lisebergs status som upplevelsearena tog sitt avstamp i 23 korta människor som stod och var korta medan feskarmadamerna jublade.

Sanningen är den här: när Liseberg 1923 fick status som nöjesfält – efter att länge ha fungerat som markadsplats och idrottsbana och allmän samlingsyta – var Lilleputtlandet den stora attraktionen. Tillsammans med bergochdalbanan och charleston-orkestern den stora publikmagneten och snackisen.

Konceptet var lika enkelt som genialt: en dvärgagentur i Wien importerade från Ungern och Balkan 23 småväxta människor, kompletterade dem med 23 ponnyhästar och – som en persiljekvist på en dagobertmacka – adderade tre babyelefanter. Grunden för en succé var lagd och given.

Sen var det i princip bara att snickra ihop kulisser till en mindre stad i skala 1:1,5 och låta detta udda sällskap resa runt i världen. På Liseberg visade de kort och gott upp ett miniliv.

Och nåt mer lockande är ju svårt att föreställa sej: 23 korta människor som traskar runt i ett minilandskap, rider på minihästar, cyklar på minicyklar, spelar minigolf, snaskar minimorötter, lägger minibrev på minibrevlådor, torkar sina ministjärtar med minipapper, läser pixiböcker och dricker sej tokiga på souvenirflaskor.

Jag vill understryka att allt ovanstående är sant, med reservation för minitorkandet och souvenirflaskorna. Den österriskiske dvärgimpressarion hette Singer och försåg åtskilliga cirkusar, särskilt i USA, med kortvuxna som skickades till världens alla hörn för att – ja, mest stå rakt upp och ner och vara korta medan människor glodde och skrattade.

Jag vill också göra klart att man på den tiden också gjorde skillnad på dvärgar (stort huvud, korta armar och ben, insänkt näsrot) och lilleputtar (proportionerlig men liten kropp). Det var oftast lilleputtar som användes som uppvisningsföremål.

Folk hade ett något enklare sinne för underhållning då. Man behövde inte pyroteknik och THX-ljud och Alexander Bard i stödkrage. Det räckte med att små människor stod upp och var små. Hoppade dom lite upp och ner hade man fått valuta för pengarna med råge.

Vill man avsluta det här triviala inlägget på ett spetsfundigt vis enligt rådande satirisk modell så kan man avsluta med att säja att Liseberg genom åren har fortsatt hålla sin pysslingfana högt: 2004 spelade Magnus Uggla succéföreställningen Best in show just där.