Gardell och Simon Kaijser dröjer i SVT:s Torka aldrig tårar utan handskar ibland kvar vid åttiotalets aidsnojiga homofoba löpsedlar. Hade man låtit en teveserie utspela sig ytterligare trettio år tidigare hade man haft en guldgruva av journalistisk homohets att gräva ur.
Regissören Jonas Cornell hade för övrigt chansen med serien Apelsinmannen, som jag såg om häromsistens och blev lätt illamående av: så sent som 1991 valde man att blåsa upp femtiotalets Kejneaffär, homosexskräck och – tyder det mesta på – fullkomligt ihopfantiserade prostitutionsligor där ministrar och poliser höll varann om ryggen för att få tillgång till gossar på glid.
Femtiotalets Kejneaffär är en jävla märklig och rörig historia, men Göran Söderström och Fredrik Silverstolpe visar i boken Sympatiens hemlighetsfulla makt (1999) att pastor Karl-Erik Kejne var en närmast psykotisk paranoiker som såg konspirationer hos alla som inte omedelbart trodde på hans historier om att varenda ungkarl runt omkring honom utnyttjade värnlösa pojkar i organiserade nätverk. Jonas Cornell och hans manusförfattare valde att låta Peter Haber som Kejne vara ett snällt och altruistiskt offer för existerande bögligor. För det må de väl skämmas så här tjugo år senare.
I verkligheten ledde ett koppel av poliser, pastorer, professorer och Vilhelm Moberg en gläfsande kampanj mot några hjälpligt anonyma män i förvaltningen, varav någon tog livet av sig och ministern Nils Quensel avgick under förnedrande former. Allt utifrån den inte helt underbyggda tesen att de a) var homosexuella, b) därmed köpte pojkstjärt och c) därmed träffades under rituella former för att bränna viktiga dokument och ge varandra åtråvärda anställningar.
Hade Apelsinmannen-gänget istället alltså valt att kritiskt granska hur femtiotalets etablissemang faktiskt såg på ”de homosexuella” – några år efter att homosexualiteten avkriminaliserats och istället sjukdomsstämplats – så hade man fått en väl så spektakulär, men bra mycket mer sympatisk skildring:
De homosexuella bildar ett frimureri, och detta kan även ge anledning till andra underliga företeelser. Det händer väl ibland att ett härskande politiskt parti favoriserar sina anhängare vid tillsättning av tjänster. Man kan nu göra det tankeexperimentet att en homosexuell innehar en nyckelposition när det gäller att tillsätta vissa tjänster. Det låter sig då tänkas att han på bekostnad av sakligheten medvetet eller omedvetet ger en likasinnad företräde. (Birger Sjödén, chef för Lövsta skolhem, i liberala DN 1950.)
Pastor Kejnes syn på saken är väl den, som alla rättänkande människor måste dela: det homosexuella problemet är främst en medicinsk fråga. Men det är också en samhällsfråga. En människa med den läggningen är sjuk, den saken är klar. Men därför har han inget privilegium på att utnyttja denna sin sjukdom till andra människors fördärv. Han har helt enkelt skyldighet att söka läkare för sitt onda likaväl som andra personer med för omgivningen farlig sjukdom har det. (Pingstkyrkans Dagen, 1950.)
Kunde alla detaljer offentliggöras, torde frågan, huruvida Sverge styrs av Humlegårdsherrar [dvs. män som cruisar i Humlegården, bloggarens anm.] anses med ja besvarad. När Humlegården nattetid spyr ut ett gäng pudrade och målade ynglingar, som ger kyrkliga och världsliga ämbetsmän råd i trängda situationer, då gäller det för alla med en gnutta rättspatos att hålla sig undan. (Syndikalistiska Arbetaren, 1950.)
Amerikanska säkerhetstjänsten uppges ha blicken öppen för att ”tredje könets” innästling i regeringskretsar är en ytterst farlig realitet. Hur är det ställt här i landet? (Arbetaren, 1950.)
Till detta ska också läggas att en av Kejnes tillskyndare, professorskan Britta Collinder, bildade ”Riksförbundet för svenska mödrar till försvar för landets barn mot homosexuella handlingar”. De hade bland annat för avsikt att arrangera ”rena”, dvs. garanterat bögfria, fritidssysselsättningar för ungdomar (däribland folkdans). Veterligt finns inte förbundet kvar.
skriv
Fast nu är väl Apelsinmannen en filmatisering av en roman av Birgitta Stenberg, inte ett försök till en korrekt skildring av Kejneaffären? Du menar att de skulle visualiserat historier och trådar som inte alls finns i romanen? Om jag minns romanen rätt är det mest av allt nån sorts förvirrad historia där Birgitta i sedvanlig ordning är okonventionellt sexuell och idealiserar knarkkompisen ”Palle”.
Kalle Lind
skriv: nja. Stenbergs historia är mycket riktigt en påtänd och uppskruvad sak där hon blandar verkliga personer med fria fantasier och lite grann skriver upp inblandades farlighet som en sorts Genet-aktig hyllning till all sorts skuggliv. Fredrik Silverstolpe har övertygande vederlagt det mesta av biografisk karaktär som påstås i romanen.
Men ”Bill och Bull”, dvs Tomas Borgström och Lars Bill Lundholm som skrev ”Apelsinmannen”-manuset, har bara använt hennes roman som inspiration, plockat ut det mest spektakulära (mycket lesbosex, lite knark, lite mord och lite konspiration) och kryddat duktigt med bögbordeller och ministerfellatio som inte alls förekommer i boken. Det står dem naturligtvis fritt att använda historien hur de vill, men det hade nog känts fräschare att dementera fördomar än att spå på dem.
Tompa
Men tänk om alla heterosexuella skulle bilda ett slags frimureri och ge varandra fördelar, tjänster och fördelar. Och kanske ger likasinnade företräde. Hur skulle det se ut?
S
Intressant det där med Fredrik Silverstolpe – har inte läst denna vederläggning – men får ta och googla reda på vad det är för text.
Men visst känns den där romanen ”apelsinmannen” lite som en anomali i den där serien av romaner som Stenberg gav ut där i slutet av 80-talet! (Kärlek i Europa, Spanska trappan, Apelsinmannen)?
De andra är skrivna rätt rakt, som självbiografier – medan Apelsinmannen för in nån sorts plottrig noir-klyschig deckarjargong.
När jag läste de andra romanerna uppfattade jag det som hämtat från verkligheten. Apelsinmannen däremot visste man inte riktigt vad det var. Det var i princip samma miljöer och personer, men det kändes mer fiktion på nåt sätt.
Linus Walleij
Birgitta Stenbergs ”Apelsinmannen” är mycket specifik, hon beskriver hur vännen, poeten Paul Andersson, är den som förgiftar Kejnes apelsiner, mest för att djävlas och för att han inte tycks ha bättre för sig. Typ att han vill se vad som ska hända. Hon beskriver också hur någon lesbisk väninna/älskarinna arbetar som agent för Stockholmspolisen. Hon beskriver ganska vilda fester i de slutna homosexuella sällskapen. Men det som är viktigt är att hon ingenstans beskriver någon medveten konspiration, istället är det en bild av utanförskap som skapar ett visst behov av att djävlas som skildras.
Anon
Vad var ”ÖÄ” för något?
Kalle Lind
Anon: Överståthållarämbetet (ÖÄ) var den högsta civila förvaltningsmyndigheten under Kungl. Maj:t för Stockholms stad under åren från 1634 till 1967 (Wikipedia).
Linus och S: jag gjorde liknande iakttagelser. Stenberg skriver fram en marginaliserad halvvärld av homofiler och narkomaner som utöver en mystisk och mytisk dragningskraft på den unga Birgitta i romanen, och förhåller sig märkligt fritt till fakta samtidigt som hon låter en massa personer från då passera under egna namn (Herbert Tingsten, Vilhelm Moberg, poeten Paul Andersson, dennes kompis Lasse Söderberg, som f.ö. fortfarande är fullt verksam i Malmö etc.) Hon bekräftar väl visserligen vissa föreställningar om hur homosexuella dåförtiden träffades och umgicks, men mer än antyder att det inte riktigt fanns någon annan väg för dem än att låta saker ske i hemlighet. Och att hatet mot borgerligheten är tvåvägigt och befogat.
Erik Petersson
Men så här är det idag i Ryssland. Läs den här bloggen, från en journalist på Sydsvenskan, Kalle Kniivillä.
http://www.kniivila.net/2012/spioner-bogar-och-satanister/
Det är fullt av detaljer och namn som kanske mest intresserar oss Rysslandsnördar. Men poängen är tydlig. Kreml påstår att oppositionen är utländska spioner, Pussy Riot satanister (dans i kyrkan!), och för övrigt är oppositionen bögar.
Anders Widfeldt
Test (forsoker lagga in kommentar till senaste postningen men det ar logn)
bobby d
Anders Sundelin ger i sin välresearchade artikel om Kejne i boken Främlingen i Falun en rätt annan bild av affären. Även om kopplingen till Quensel framstår som utomordentligt vag så är det enligt Sundelin inget snack om att Kejne reagerade mot en verkligt ful fisk som såg till att ligga med grabbar som befann sig i beroendeställning till honom, och att Kejne efter detta verkligen kom att trakasseras under en lång tid. Om en människa som på detta sätt stalkas är det kanske inte så konstigt om vederbörande blir litet paranoid.
Kalle Lind
bobby d: har inte läst men ska se till att göra. Problemet är väl att det idag rent generellt att avgöra om folk verkligen var fula fiskar (= utnyttjade pojkar från ungdomshem till att utföra sexuella handlingar) eller s.a.s. vanliga bögar. Dåförtiden sattes det mer eller mindre likhetstecken. Kejne och Quensel förde påfallande lika liv, dvs. de var ungkarlar och använde väldigt mycket av sin tid åt att förbarma sig över unga gossar på glid. Av sin samtids homos sågs Kejne rakt av som ett garderobsfall, något han tog som en fruktansvärd förolämpning och räknade in i det förtal och de angrepp han utsattes för. Hönor växte väldigt fort ur fjädrar, sen en städerska rapporterat att någon ”orenat” (= kissat) i handfatet bredvid Quensels på departementet hette det väldigt fort att Quensel runkade på jobbet. Etc.
Det tillsattes ju en Kejnekommission av regeringen, och det är den Söderström och Silverstolpe främst refererar till. I den, säger de, finns det ytterst lite som talar för att Kejnes verklighetsuppfattning är korrekt. De påpekar också att den mången gång blivit felciterad och -refererad av till synes pålitliga referenter. Etc.
Spiring
Vill minnas att jag rekommenderade Sundelins reportage i kommentarerna till en annan post i denna blogg för en tid sedan.
Att det sen spekulerades om ”bögligor” är väl egentligen inte konstigare än att man idag spekulerar om pedofilnätverk och traffickingligor. Under en tid när homosexualitet fram tills rätt nyligen varit ett brott, och det ansågs som en psykisk sjukdom och definitivt inget man skyltade med, så måste den typen av aktiviteter försiggå i skymundan – i synnerhet om man hade makt, ställning och så vidare. Då fanns det en grogrund för ljusskygga nätverk, utpressning med mera. Oavsett dagens mer vidsynta ståndpunkter.
Spiring
”Allt utifrån den inte helt underbyggda tesen att de a) var homosexuella, b) därmed köpte pojkstjärt och c) därmed träffades under rituella former för att bränna viktiga dokument och ge varandra åtråvärda anställningar.”
Vad Moberg beträffar gav han sin syn på affären i åtskilliga artiklar, varav kanske ”Kejneaffären och rättssamhället” (Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning 8/2 1951, återtryckt i bland annat ”I egen sak”, Ordfronts förlag) ger den bästa sammanfattningen av hur han åtminstone påstod sig se på den. Det verkar vara framför allt stockholmspolisens agerande med försvunna utredningspapper och annat som fick Moberg att engagera sig, snarare än någon allmän motvilja mot bögeri. Har inte hittat artikeln online, men här är en annan artikel som är både läsvärd och rätt sansad:
http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=596
Även denna notis kan vara av intresse:
http://www.smp.se/noje_o_kultur/bocker/var-vilhelm-moberg-homofob%283412448%29.gm