Fem långfilmslånga filmer gjordes 1986. Initiativtagare var SVT Malmös ena husregissör Jan Hemmel (den andre hette Rune Formare), som också regisserade tillsammans med Richard Hobert. Manusförfattare var Max Lundgren som skrev i princip alla Malmöteves dramaserier. Den som man främst la märke till var Ernst-Hugo Järegård.
Ernst-Hugo spelade huvudrollen i tre av filmerna – och att spela huvudrollen betydde för Ernst-Hugo att suga åt sig all lyskraft. När Ernst-Hugo var i bild – och det såg han till att vara – så märkte man inte av några andra skådespelare. De kunde lägga högvis av pengar på tidstrogen scenografi och kostym – det absolut enda som märktes var en bankdirektörson från Ystad med en alldeles enastående utstrålning.
Dessbättre verkar de inte ha lagt så mycket tid och kraft på nåt annat än just Ernst-Hugo. Att till exempel hitta några skådespelare i Malmötrakten som behärskade skånska verkar ha varit fullkomligt omöjligt.
Ernst-Hugo gjorde alltså tre olika roller och alla tre påminde väldigt väldigt mycket om Ernst-Hugo Järegård. Detta gjorde förstås ingenting eftersom ingen frisk människa kan få för mycket Ernst-Hugo Järegård. Att Ingmar Bergman fick för mycket av Ernst-Hugo och aldrig anlitade honom är ytterligare ett symptom på Bergmans galenskap.
Serien byggde alltså på autentiska mordfall som skett runt om på olika platser i Skåne. Jan Hemmel gav för övrigt ut en bok i ämnet 2010 där han tar upp ännu fler gamla märkliga mordfall i Skånetrakten.
Hurvamorden kretsar kring Tore Hedin, som var vikarierande polisman i – förvirrande nog – Tjörnarp på fyrtiotalet. En man med utmärkt gott rykte på bygden som på nätterna mördade folk för pengar samt sin fästmö samt sina föräldrar och på dagarna var med och utredde de mord han själv begått. Som Tore Hedin får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett sakligt sätt: slutscenen där Hedin noggrant redogör för exakt vid vilka klockslag han har tagit folk av daga är en uppvisning i pur känslokyla.
Esarparn hette Nils Andersson och var mjölnare i just Esarp utanför Dalby utanför Lund. Han hade ihop det med pigan och dömdes för att ha dränkt sin fru. Sedermera fick han resning efter att ha suttit femton år på Långholmen och snickrat fågelholkar. Som Nils Andersson får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett pilskt vis: ingen kunde gå upp i så ynklig kåtfalsett som han.
Och så har vi den otäckaste av dem alla: Veberödsmannen Martin Svensson – kvarnägare som utan att darra på slokhattsbrättet brände upp sina konkurrenters kvarnar – samt konkurrenterna. Till slut tog han även sin hushållerska Emma av daga, varpå hans synnerligen förtryckte son Emil tog mod till sig och berättade för polisen. Som Martin Svensson får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett otäckt vis: scenen där han frankt hänger ut sin grabb som ”byidiot” skär i bröstet på de som är föräldrar och/eller barn.
Det gjordes alltså sammanlagt fem filmer i serien Skånska mord, men de två sista – Bessingemordet och Yngsjömordet – saknar en ganska viktig komponent. Även om det är spännande mordhistorier om incest och religiös fanatism så finns det ju inte en mordhistoria i världen som är mer spännande än Ernst-Hugo Järegård. Det är filmer som lider av fantomsmärtor: det är konsekvent något som saknas.
Urban
Två reflektioner infinner sig.
För det första brukar jag alltid hävda att seriemördare är så ovanliga att de närmast är en myt men Skåne verkar vara ett undantag. (Men visst, det är väl skillnad på att mörda någon och ett par år senare mörda en till etc mot att avrätta sin fars gamla jaktlagskompisar i bokstavsordning och på något utstuderat sätt.)
För det andra var det en väldigt mjölnar/kvarntät samling. Är det en slump? Eller tar de skånska möllorna helt enkelt fram det värsta hos folk?
U.J.
tehataren
Jag MINNS DEM!
Vi satt hela familjen och såg dem när de gick.
Ruskigt otäckt, helt utan explosioner.
Henrik
Jag har aldrig sett dessa filmer, men jag har länge varit medveten om deras existens, eftersom de verkar ha varit tidiga att släppas på såväl video som DVD i förhållande till andra svenska TV-produktioner. Kan det vara så att rättigheterna är anmärkningsvärt billiga?
Olof Mattsson
Visst är det roligt att se Ernst-Hugo Järegård, men ibland tar han över för mycket i sin eviga roll som Ernst-Hugo Järegård. Speciellt i Hurvamorden tar Ernst-Hugo Järegård helt över och rollfiguren försvinner.
Anders Widfeldt
Hade en gång en arbetskamrat som påstod sig ha träffat Tore Hedin. Enligt honom var Hedin en mycket blyg och tystlåten person, vilket väl får betecknas som en tuff gestaltningsuppgift för EHJ. Men även om det filmade resultatet därmed kanske inte blev helt autentiskt så är det fortfarande mästerligt. Det är många detaljer, en del hemska och en del ganska triviala, som fastnat i minnet. Som när Hedin pösande av stolthet förevisar sin nya bil för fästmön med orden ”Det är en Rennållt!”. En bil som om jag minns rätt inköpts för pengar han stulit i samband med det första mordet. Eller när han försöker ställa in sig hos kommissarien som kommit för att utreda det mord Hedin själv har begått. ”Jag har en liten kärra, det går bra att åka med”. De hemska sakerna ska vi bara inte tala om.
Olof Mattsson
Såg om Hurvamorden igår kväll, och tar tillbaka vad jag skrev nedan. Järegårds rollprestation är mästerlig. Dock känns den inte helt trovärdig. Hedin ska ju ha varit omtyckt och populär i bygden, och människorna hade förtroende för honom. Att någon skulle haft minsta förtroende för den slemma figur som Järegård gestaltar verkar orimligt. Han är så uppenbart skum från första bildrutan.