Jag dagdrömmer ofta om att mina söner en dag ska gå igenom mina bokhyllor, haja till vid nån obskyr referens och genast gå och knacka på min kontorsdörr. Jag ska därvid lägga ner mitt arbete, luta mig tillbaka i länsstolen (NOTE TO SELF: skaffa länsstol!), slå eld på min pipa (NOTE TO SELF: lär dig röka pipa!) och säga ”Jag är glad att du frågar, min son. Det är hög tid att du och jag har ett allvarligt samtal om Carl-Uno Sjöblom” (eller vems namn de nu kommer att haja till inför vid läsningen).
Särskilt mycket ser jag fram emot att förklara Joakim Lindengrens serier. Dem ägnade jag en gång mycket tid åt att dechiffrera och det hade varit trevligt om det någon gång finge sin payoff.
Under åttio- och tidigt nittiotal producerade Lindengren i hög takt en handfull album där Krystmarodören och särskilt Svenska småbils- och rusdrycksförbundet var återkommande figurer. Det mer än antyddes att karaktärerna var hämtade ur verkligheten, och med dem en hel värld av åsikter, som oftast gällde ting och varumärken. För att verkligen förstå humorn i serierna var man alltså tvungen att förstå vad Joakim Lindengren tyckte om olika bensinmackar och grillsåser.
Det var nu ofta inte särskilt svårt. Det sas uttryckligen i serierna. Bra (eller ”bizarra”) företeelser: BP, ormfösarmössa med bizarra tryck, bilmodeller från innan 1969, skepparkrans, raka pipor, surkål, isterband, cocktails, rökrock, fez, ”Smoke rings” och brittiska motorcyklar. Dåliga (eller ”obizarra”): loafers, ormfösarmössa utan bizarra tryck, Pumaväskor, Wunderbaum, lightprodukter, japanska motorcyklar, arslesbyxor (utställda byxor), Siewert Öholm, Clabbe af Geijerstam och nya grejer.
Sen var det nåt med Caj P:s grillsås också där jag och mina vänner aldrig blev riktigt kloka. Var det bizarrt eller ej? Vi köpte för säkerhets skull varsin flaska men lät dem stå oöppnade. (Det sista är inget skämt. Jag har vänner som under sina intensivaste Lindengrenläsarår vägrade åka med om taxin man beställt var japansk.)
Förutom regnet av varumärken med lätt patinerad aura kryllade serierna av andra, mer eller mindre begripliga, gimmickar. Alla som stånkade använde samma fras: ”Pust … pes …” Folk höll ofta händerna i en märklig töntig hundaktig pose. Ibland dök det upp en liten man med en egendomlig catchphrase: ”Vi geodeter får inte vara rädda för att bära”. Emellanåt förekom också en karaktär med ett stående epitet: ”Brita, det jävla apskaftet”. I intervjuer har jag förstått att det där var referenser till Joakim Lindengrens pappas arbetsplats.
Så det får väl sägas vara ganska smalt.
Samtidigt som serierna alltså garnerades med ett internt referenssystem, var humorn ganska lättfattlig. Väldigt ofta handlade det om bajs. Kombinationen avföring och internhumor lade Lindengren lite i samma fack som de samtida Hassan- och Killinggängen. Den medvetna infantilismen. Den intelligenta dumhumorn. Det träffade mitt gymnasiehjärta med full kraft och kärleken har inte släppt.
Särskilt mycket ser jag fram emot att förklara den här rutan för mina söner:
Tittar man noga är alltså ett av ljusen i kandelabern nersmutsat och ”utlånat av Lennart Swahn”. Vi minns väl alla ryktet om att den verserade och något manierade, men aldrig outade, programledarprofilen Lennart Swahn – tidigt nittiotal fortfarande aktuell genom TV3:s Blåsningen – kommit in på Karolinska med ett stearinljus fastkilat i rektum.
På Bergagymnasiet i Eslöv var det mer än levande. Vissa hävdade stearinljus – oftast preciserat ”Liljeholmens” – medan en falang kunde svära på att det var en gurka – lika ofta preciserat ”Mäster Grön”.
Redan då anade de skeptiska av oss att det där var just ett rykte, men jag minns när jag stötte på den här rutan och insåg att det åtminstone var ett rykte med stor spridning. I en tid innan Flashback kunde den sortens legender alltså spridas från, gissar jag, en stockholmsk skvallervärld till Lindengren i Töreboda och Lind i Eslöv. Idag hade väl nån överambitiös flashbackare dessutom hackat sig in i Karolinskas journaler för att undersöka ryktets giltighet.
Allt detta räknar jag alltså kallt med att mina söner själva söker upp mig för att få svar på. Skulle detta inte ske kommer jag att bli gruvligt besviken.
(Jag ber om ursäkt för att skanningarna lämnar en del i övrigt att önska. Det har troligen nåt med teknik att göra.)
Rikard
Hej Kalle,
På min högstadieskola var det Bo Hansson (tv-sporten) som hjälpt Lennart Swahn in på akuten med en gurka av okänt märke i stolgången. Jag tycker nu inte att man skall tolka detta som ett uttryck för att dessa historier skulle vara med sanningen icke överensstämmande utan snarare att Swahn hade en osedvanligt trång stolgång/rektum och därmed hade en begränsning i storleken på föremål som han kunde föra upp däri. Tur att sjukvården i Swahns hemmalandsting kunde hjälpa honom i dessa besvärliga situationer.
Erik
Från bekanta som jobbade på södersjukhuset går ”samma” historia fortfarande igen. Fast denna gång är det Clabbe af Geijerstam och inget ljus eller gurka utan en helt vanlig dildo.
Ingen har dock själv sett det som påstås eller ens hört det direkt från någon som var med utan via mellanhänder.
Spiring
Ska man tro alla historier man hört genom åren verkar det här med att föra in snäppet för stora och/eller lätt fastnande avlånga föremål i rumpan ha varit en rätt vanlig företeelse bland landets kändisar. Min subjektiva uppfattning är att det ska man inte. (Tro alla historier, alltså. Vad folk vill använda sina kroppars kaviteter till lägger jag mig inte i, så länge allt sker av fri vilja från alla inblandade.)
Lindengren har även på senare år hållit en mycket hög och jämn klass på sina serier, fast jag tycker nog att de hade snäppet mer sting på bajs- och småbilstiden.
hans
vill minnas att det var efter inspiration fran lindegren som en van i fodelsedagspresent fick ett cocktailset bestaende av en liten flaska gin och en nagot storre flaska tomik.
Mårten
Jag har själv aldrig riktigt kommit in i Joakim Lindengrens serier, men det är uppenbart att han påverkat folk väldigt starkt.
1. Som sextonåring träffade jag en medlem i Svenska Småbils och Rusdrycksförbundet som glatt förklarade vad som pågick på deras möten. Jag var dock inte så imponerad, eftersom man drog likhetstecken mellan ”bra” och ”bizarr”.
2. En bekant tryckte upp tusen små etiketter med texten ”Jag badar hellre bajsbad”.
3. En kompis hade en kursare som var från Töreboda. När hon såg Kapten Stofilknappen han bar suckade hon djupt och utbrast ”Åh, nej, är det HAN!”
Spiring
Mårten: Notera att ”bizarr” inte är samma sak som ”bisarr”. SS&RF definierade naturligtvis ”bizarr” så att det VAR synonymt med ”bra” (i vissa bemärkelser).
Markus
Lindengrens serier var helt outstanding, för några månader sedan snubblade jag över samlingen med Lindengren-album och låg sedan i soffan och skrattade så jag tjöt.
Han var ganska pigg på att jävlas med Siewert Öholm. Efter diverse hot om rättsliga åtgärder döptes han om till Figge Mögholm. Claes af Geijerstam och Göran Fristorp var ständigt återkommande mobbingobjekt, liksom ärkebiskopen och Arne Imsen (som kallades för Arne Insemination).
Men vad i all världen hade han emot Ragnar Frunck, som hade en bastuspecialistaffär på Torsgatan. Han återkom ständigt i serien ”Fruncks affär”, som JL efter hot om stämning naturligtvis döpte om till ”Runcks affär”.
Spiring
Hans: Helt rätt tänkt, Tomik gör ju rent till och med i kröken (därav namnet).
Arrug Slahmag
Sen var det underliga påfundet att ta med en grovt karikerad Cyndee Peters som Clabbes granne, men kalla henne för Malena Ivarsson.
Sen har jag aldrig sett Gällen Ponnymjölk till salu på Konsum.
Anon
Väntar fortfarande på ett inlägg om ”Mr. Humbug – Mannen som styr världen” …
Thomas Lundgren
Då talar vi samma språk. Jag har t o m druckit Beyaz och CubaCola, vilket pga dessa böcker givetvis var lite av en ingångsrit i våra högst esoteriska kretsar av Lindengrenanstrukna eller rent av -stulna skämt och vanliga pubertila vederkvickelser.
Hur drycken ifråga smakar? Jag antar att det inte är långt ifrån ”Härsken iller” (berömd Lindengrensk Wunderbaum-doft). Ingredienserna var fan-i-mig vidriga nog i sig själva.
Elin
Hemma i Umeå under gymnasietiden noterade jag under den, svårt studentikost anfrätta, årliga brännbolls-SM ett lag som hette ”Vi badar hellre bajsbad” och ett annat som hette ”Bo Hansson & Lennart Swahn”. Just sayin’.
Urban
Jag känner ett starkt behov av att påpeka att jag i sexualupplysningsspalter läst att även heterokillar understundom nyttjar ljus i ändalykten, men varför jag känner att jag måste berätta det vet jag inte. Möjligtvis av någon sorts fördomsfull omsorg om Lennart Swahn.
U.J.
Per Hurtig
Härligt med lite uppmärksamhet för Lindengren, det var längesen sist. Eftersom jag faktiskt är geodet kan jag tala om att frasen är helt korrekt, vi får inte vara rädda för att bära. Dessutom finns den omtalade geodeten Åke Gustafsson i verkligheten (eller fanns åtminstone). Vi delade rum på vandrarhemmet i Ljungsbro under en konferens i Linköping på 90-talet, det var ju helt overkligt, man väntade bara att Cyndee Peters och Ragnar Frunck skulle sitta vid frukostbordet på morgonen. Åke varnade alla på kvällen att han brukade snarka rätt ljudligt, det stämde, han väckte halva vandrarhemmet på natten.
Laxvard
Hej Kalle
Drömde i natt att jag träffade din son. Gossen var tre år och hade redan ett fjunigt helskägg. Ni skulle åka på semester till Sydeuropa men han berättade för mig att han hellre skulle vilja åka ensam till Slovakien eller Slovenien.
Dr. Gren
Jag och några kompisar gjorde en sketch på serien där Clabbe och Göran Fristorp dricker Beyaz och Cuba Cola och kissar ner hela lägenhen och proppskåpet så att strömmen går, vilket gör att Cyndee Peters / Malena Ivarsson får så mörkt i lägenheten att hon inte kan byta tändstift i sin massageapparat modell Evinrude.
Den spelade vi upp på Fältbiologernas Riksårsmötes kvällsshow till allas förtjusning. Utom någon som stog och skrek – ”Det är ju perverst, kan ingen stoppa de där svinen!”. Man får altid lida för sann konst.
Martin
Det är märkligt det där med skanningarna. Jag har nyligen skannat avsnittet där det görs egna lättprodukter och delar av sidorna är helt suddiga eller tom ser oljiga ut. Det händer aldrig annars.
Leo Carring
Geodeten Åke Gustafsson har burit färdigt. Han avled på försommaren 2017. Minnestexter har funnits införda i både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Man uppmärksammar där hans professionella insatser, bl. a. arbetet med Sveriges gränser. Att han för en bredare allmänhet är mest känd som seriefigur (tämligen porträttlik) nämns tyvärr inte. Vila i frid.