Little reactionary Annie.

Annie heter som bekant en musikal, filmatiserad av veteranen John Huston – Anjelicas pappa – 1982 med Albert Finney som den stränge men innerst inne ack så godhjärtade hyperkapitalisten ”Daddy” Warbucks.

Musikalen bygger i sin tur på den tecknade serien ”Little Orphan Annie” (med start redan 1924), famös inte minst för hur skaparen Harold Gray lät sina vulgärkonservativa värderingar genomsyra handlingen – och Annies monologer till läsaren.

Seriegurun Horst Schröder – en man med ett skägg – berättar i boken ”De första serierna” om hur Gray slog ner på varje antydan till kommunism i det amerikanska samhället: Roosevelts New Deal, fackföreningar, hippies.

Istället antog Gray en ultrapopulistisk hållning, där starka individer med framåtanda kunde gå hur långt som helst och hade rätt att gå hur långt som helst.

”Daddy” Warbucks, som är den som tar hand om den föräldralösa Annie och smälter för hennes lillgamla charm, flankeras av lakejerna Punjab – en abnormt storväxt indier – och The Asp – en mer förslagen liten asiat.

De tar sej utan dubier an alla slags skurkar – främst folk som tjänar stora pengar på ett oärligt sätt och inte på det fina kapitalistiska viset – och lynchar dem utan pardon: ”I wouldn’t think of troubling the police with you boys”. Allt i en serie som av allt att döma riktas till barn.

På populistens vis höll Gray rättssystemet för förnuftsvidrigt och ärkekorrupt. Varför låta lagen döma när det finns starka kloka män som kan bespara samhället rättskostnaderna och som låter sej påverkas av snyfthistorier?

Det är fascinerande att ta del av gamla seriesidor, inte minst för att det i botten handlar om en melodram, en saga, med tydliga övernaturliga drag. I denna lätt magiska värld placeras alltså, bland pirater och den mystiske Mister Am som sades vara tusen år gammal, även nazister, börsmäklare och fackliga agitatorer.

Som alla reaktionärer var Gray en misantrop. Människan var ond och girig och i starkt behov av att enskilda utvalda tillrättavisade dem och – när så behövdes – dödade dem. Inte helt överraskande fick hans serier en stark folklig förankring i det amerikanska samhället. Enligt Schröder berodde det inte främst på dumheterna som predikades, utan snarare på Grays förmåga att berätta engagerande och dramatiskt.

Men samtidigt påpekar Schröder:

”Little Orphan Annie” hör ihop med Grays ideologi, och det vore väl om denna ideologi så småningom gav vika för något förnuftigare åsikter om samhället och människan.

Varför berättar jag då detta? Kanske för att visa att det har funnits alternativ till de vänstertyngda sjuttiotalsbarnböcker som paraderat över den här bloggen. Och att det uppenbarligen finns betydligt varmare grader i helvetet.