Kverulans – en (till kverulant) benägenhet att klaga el. klandra (Prismas främmande ord).
Sjöwall-Wahlöö skrev de fem bästa polisromaner jag läst – Mannen på balkongen, Den skrattande polisen, Brandbilen som försvann, Polis, polis potatismos och Den vedervärdige mannen från Säffle – samt ytterligare fem polisromaner svartprickiga av skönhetsfläckar.
De mest motbjudande dragen i de senare Romanerna om brott är, förutom kvinnosynen, den närmast patologiska gnälligheten. Det är som om två gallstinna insändarskribenter, just lämnade av sina respektive, har slagit sina bittra huven ihop för en orgie i felfinnande.
I Polismördaren, den näst sista Beck-boken, landar kommissarie Martin Beck på det vid tillfället nybyggda Sturup. Om den får vi bl.a. veta följande:
Flygplatsen var en nationell skandal och den jävade inte sitt rykte. [—]
Fältet hade, sen befolkningen deporterats, anlagts på en av Sveriges dimmigaste platser. För säkerhets skull mitt i ett välkänt flyttfågelstråk och på synnerligen obekvämt avstånd från staden.
Dessutom hade det förstört ett stycke natur, som borde varit skyddat i lag. Skadan var vittgående och irreparabel och konstituerade en grov miljöförbrytelse, typisk för den antihumanitära cynism, som alltmer kommit att känneteckna vad som kallades Det Mänskligare Samhället. Uttrycket stod i sin tur för en cynism, så gränslös att gemene man hade svårt att fatta den.
Hänger ni med? Jag tror att Per Wahlöö och Maj Sjöwall ogillade Sturup. Vi är på kapitlets första sida. Utgjutelserna om Sturup slutar på den tredje. Vi får innan dess veta att ”själva färgsättningen, grått och saffransgult, underströk oset av fusk och korruption”. Vi får också veta att
någon hade i varje fall kunnat stoppa undan ett antal miljoner på sina schweiziska bankkonton. Någon som beklädde ett så högt ämbete att varje medborgare skämdes över sin ringa, helt formella delaktighet i den svenska pseudodemokratin och dess totala bankrutt.
I förbifarten noteras att ”vätskan i pappersmuggarna påstods vara kaffe och framkallade omedelbart illamående”. Ankomsthallen ”kunde inte ens kallas otrivsam” – ”den var snarast monstruös, en miljökatastrof”. Korvståndet ”tillhandahöll en oätlig näringsfri parodi på mat” och stolarna ”kunde varit konstruerade under inkvisitionens glansdagar”.
Vi är nu en och en halv sida in i kapitlet. Jag är vid det här laget övertygad om att Per Wahlöö och Maj Sjöwall inte gillade Sturup. Jag är rentav övertygad om att Sturup gjort kalsongrycket på Per Wahlöö och slagit Maj Sjöwalls barn i huvet med en käpp.
Nånstans i detta gränslösa hat mot en flygplats berättas en historia om hur kommissarie Martin Beck anländer med flyg. Det är tomt på flygplatsen, förutom ”ett dussin gäspande och halvt ihjältråkade poliser och tulltjänstemän, utan tvivel tvångskommenderade”. ”Inte ens de grönaste journalister gitte masa sig hit ut för att berika sina liv med kortspel, urkokt korv och petrokemiska läskedrycker.”
Martin Beck går in på toaletten. Tror ni att den är ren och välskrubbad och ger Per och Maj nån sorts frist i bearbetandet av Sturuptraumat? Ni tror fel.
Spolmekanismen var trasig. I pissoaren låg en halväten korv och en urdrucken brännvinsbutelj. Hårstrån klibbade i den feta smutsranden i lavoaren. Stället för pappershanddukar var tomt.
Detta var flygplatsen Malmö Sturup. (Info för nytillkomna läsare, bloggarens anm.) Så ny att den ännu inte var helt fullbordad.
Han tvivlade på att det var någon idé att bygga den färdig. På sätt och vis kunde den betraktas som perfekt. Det manifesterade fiaskot.
Vi är två och en halv sida in i kapitlet och här kan Per Wahlöö och Maj Sjöwall äntligen släppa de där förfärliga barndomsminnena av hur Sturup doppade dem i pissrännan. Men innan dess ska bara påpekas hur svårt det är att ”söka rätt på en telefonautomat, som inte hade kabeln avskuren eller myntinkastet igenkladdat med tuggummi”.
Sen kommer några oförskämda odugliga polismän och börjar fråga ut Martin Beck på ett otrevligt sätt (”Hjälpa? Vad menas med det?”) och författaren får andra irritationsmoment att tänka på.
Jag flög själv från Sturup i måndags kväll. Det är ingen vacker byggnad. Det tog löjligt lång tid att köra dit från Malmö (å andra sidan ligger den jättenära Staffanstorp, Skurup och andra metropoler). Sturup kom säkert till genom mygel, jag har ingen aning om vilket men hyser inga illusioner om att flygplatsplanerare är jesusar.
Icke desto mindre har Sturup inget med handlingen i Polismördaren att göra.
Kalle Lind
J-h:n: Per Svensson har skrivit en text om just det i den läsvärda boken ”I neonljusets skugga”. Mankell och gänget går och drömmer sej tillbaka till tiden då de dagligen var ute och protesterade mot de dåliga tiderna.
Cliffrocker
Texten får mig att tänka på Skurups kommunslogan: ”When in Europe, don’t miss Skurup.” Lyfts inte minst fram på kommunens hemsida: http://www.skurup.se/servlet/GetDoc?meta_id=4302
Jag är en fan av bokförlaget Max Ström, som gett flera fina böcker. En av dem är Tråkiga Vykort, där vykort från inte minst 50-talet bevarats. Vykort av motell, köpcentra och folkets hus. Vykort som visar upp visioner av framtidens samhälle. Vykort som i retrospektiv ter sig smått absurda. http://www.billigast.se/ean/9789189204423#
Martin
Hej Kalle! När jag stöter på något surt, krystat, överdrivet, fördomsfullt, misogynt, konspirationsvädrande eller bara allmänt fånigt i en Sjöwall-Wahlöö tänker jag alltid reflexmässigt: det där måste ha varit Per Wahlöö som skrev. Maj Sjöwall frikänner jag av nån anledning alltid. Jag vet inte vad som fått mig att tänka så och vad jag har för belägg för det, men det roar mig att se att du genomgående skyller på Wahlöö här. Vet du att det var just han som skrev Sturupavsnittet, eller gissar du? Om du känner till detaljer om hur S&W jobbade, vem som skrev vad och om det går att fastslå skillnader i stil så får du jättegärna berätta. Jag har alltid undrat över det där.
J-h:n
Någonstans känns det milt fascinerande att det 60- och 70-talets Välfärdssverige som alla dagens kverulantkrimiförfattare så innerligt längtar tillbaka till av Sjöwall-Wahlöö beskrevs som – jag överdriver inte – helvetet på jorden.
För dem var det mycket bättre förr, dvs på femtiotalet. När de var unga.
Daniel
Förklaringen jag hört är att Per blev väldigt bitter av sin cancer och vetskapen att han inte skulle överleva den. Det förklarar naturligtvis inte helt den besynnerliga kvinnosynen i böckerna, och verkligen inte strävan att utmåla Ungern som ett arbetarnas paradis sisådär 15 år efter Ungernrevolten. Jag måste hela tiden påminna mig om att VPK:arna på den här tiden faktiskt gillade öststaterna – även de som i likhet med Sjöwall-Wahlöö kritiserade korruption och ansiktslöst teknokratstyre i Sverige. Snacka om att leva i en lögn.
En grej speciellt om kvinnosynen. Jag har inga problem med att kvinnor i böckerna beskrivs sexualiserat, vi ser dem ju genom de manliga huvudpersonernas ögon. Men att basera en hel plot på antagandet att en man kan drivas till mordiskt vansinne av att leva med en kåt kvinna, där nånstans går gränsen. OK, kanske mer mans- än kvinnosyn, men de får det till att hon på något vis är medskyldig.
Kalle Lind
Martin: jag skrev en gång en D-uppsats om Sjöwall-Wahlöös kvinnoskildringar och snappade då upp att Wahlöö fick stå för kvinnoskildringarna (det är Maj Sjöwall som berättat – dessutom med den något märkliga motiverigen att ”vi vände oss till manliga läsare”).
Mot slutet av sitt liv – han dog 1975, samma år som sista boken Terroristerna kom ut – var Wahlöö svårt sjuk, bitter och, antyds det, alkad. Påfallande ofta i romanerna beskrivs en fallerad svensk sjukvård.
Ett annat kännetecken på partier skrivna av Wahlöö – han skrev merparten, en procentsats jag stött på är 65% – är rabblande av båtmodeller (samt, mer hatiskt, detaljuppgifter om bilar och flygplan). Visserligen lekte de ibland med detta och lät Sjöwall skriva båtkapitel för att lura läsarna, men allt sammantaget gör att jag ändå gissar att Wahlöö är mannen bakom det särskilt förbittrade.
petter
En annan reflektion från en Beckdeckarfan: Hur ofta driver sabbande ungdomar omkring på flygplatser. T-bana och tågstationer ok, men flygplatser?
Anonymous
Jag har bara varit på Sturup två-tre gånger, men jag skulle nog kunna snickra ihop en liten hatfylld novell om denna förbannade flygplats som Gud glömde.
Sturup och Ängelholms flygplats framtid ser väl inte helt ljus ut för övrigt. Skåningarna får pallra sig över till Köpenhamn i fortsättningen.
/Paul W
J-h:n
Förreten, Kalle, räknar du inte debuten Roseanna till de bra böckerna?
Kalle Lind
J-h:n: nja. Både den och Mannen som gick upp i rök känns ganska trevande, en början till nåt. Som böcker tycker jag nog de är lite ofullständiga.
Goran van Den Buske
Det är inget fel på socialism. Det är ”psykopaten” som styr det totalitära systemet det oftast är fel på..I blandekonomiska system har ”psykopaten” mer att hämta i näringslivet.
Anders E
Jag hittade en D-uppsats från Borås som kan vara av intresse:
http://tinyurl.com/dlvb6b
Apropå vilka samhälleliga förebilder författarparet såg i utlandet kan man ju kolla upp kapitel 26 i ”Brandbilen som försvann”. Där åker Malmöpolisen Per Månsson på semester till Ceaucescus Rumänien – och finner det tydligen ganska gott:
”I Eufori vid Svarta Havet betraktade Månsson slött Potemkins duvblå skymningshorisont och undrade hur man kunnat genomföra socialismen och klara femårsplanen på tre år i ett land där det var fyrtio grader varmt och inte fanns grapetonic”.
Per Hellgren
Skulle det vara något fel med kverulans i skönlitterära sammanhang? Jag tycker det är ganska underhållande, åtminstone om man skriver det på samma vis som Wahlöö gör det. Hans språkliga förmåga tycker jag lyser betydligt starkare än hans påstådda bitterhet mot en sketen flygplats. Bitterheten är ypperlig när man vill ta ut svängarna och förresten ger jag Wahlöö rätt i mycket av den kritik mot den parlamentariska demokratin och sossarna som han gav uttryck för i sina romaner. Han var också en uttalad anti-fascist och skrev flera bra romaner om diktaturer på sextiotalet, Lastbilen och Generalerna för att nämna några. Ni får ursäkta men Maj Sjöwall känns mest som en slags katalysator i den berömda författarduon där Wahlöö förmodligen var den malande motorn med sin formuleringskonst och sinne för karaktärer. För övrigt är det viktigt att läsa in tidsandan i böckerna, men det har ni väl redan koll på va.
Kalle Lind
Anders E: tack för tips. Läsvärd text.
Per Hellgren: håller både med och inte. Visst finns det komiska kvaliteter i utgjutelserna, men samtidigt andas det så mycket av aggressiv svartsyn och förstockad bitterhet att jag värjer mej. Särskilt som Per Wahlöös alternativ på fullaste allvar var östblocket.
Jag tror inte heller att det är så himla självklart vem som var hjärnan och inte. Sjöwall-Wahlöös böcker är bättre än Per Wahlöös soloprojekt (som absolut inte saknar kvaliteter), så nån form av inverkan tror jag nog Sjöwall hade.
P-E Fronning
Jag såg i kommentarerna till ett av dina tidigare S/W-inlägg att någon annan observerat det återkommande användandet av det annars så åsidosatta ordet ”luguber”. Låt mig bara lägga till ytterligare ett annars lågfrekvent använt ord: ”trankilt”. Utan att ha räknat vill jag påstå att även det förekommer en gång per bok.
Du talade tidigare om namnen i böckerna vilket fick mig att tänka på den här bloggen: http://snutnamn.blogspot.com/ som samlat snutnamn i snart fyra år. 🙂
AdjustMe
Beskrivningen av Sturup är lysande och ett exempel på varför Sjöwall/Wahlöös böcker håller högre klass och ett större djup än det mesta andra man kan hitta både i och utanför genren. Kverulansen är både rolig och skarpt formulerad och med mer än ett par korn av sanning. Att det är överdrivet förhöjer bara läsupplevelsen.