Kortrapport från kalenderinspelning.

Vi har barrikaderat oss i ett sånt där mediahus som jag bara trodde fanns i Stockholm – stort, vitt, brädgolv, väldoftande toaletter, nytillverkade bakelitströmbrytare, olika människor som pratar väligt fort i headsets – men som också går att finna i Malmös fashionablare kvarter. Där spelar vi in årets radiokalender: Klappkampen (även om medförfattare Måns Nilsson fortfarande tror att den har kvar arbetsnamnet Semesterresan).

Där sitter jag och glor på Anders & Måns, Sandra Huldt och ett gäng gästande skådespelare som sitter och läser innantill på andra sidan en glasskiva. Ibland låtsas nån att han är under vatten genom att ha lite vatten i munnen när han pratar. Ibland låtsas nån att han klipper till nån annan genom att… klippa till nån annan.

Det är väldigt behagligt med radioinspelningar. Särskilt jämfört med teveinspelningar. Man får ha sina egna kläder och ingen mäter ens hår och man måste inte smörja nån pustande rekvisitör i trätofflor och dålig andedräkt för att han ska bygga en måne i frigolit som man sen med taskig chroma-key ska få barn uppvuxna på Pixar-filmer att tro är en riktig måne. Man säjer att man är på månen och så är man på månen.

Idén är att låta samma karaktärer uppleva parallella äventyr i radio och teve. Fram till 1969 och Tage Danielssons lysande Herkules Jonssons storverk var det standard. Nu ser vi oss som det enda exemplet på SR:s och SVT:s vd:ars utannonserade brobyggande mellan de båda public service-dinosaurierna.

Jag har en känsla av att det här kan bli roligt. Det är åtminstone roligt för mej. Jag får höra repliker som ”jag har proppskåp i öronen och skev läpp” (min hommage till Barbro Lindgrens Dartanjang) och
”det finns dom som råkat bli kära och sen bara ätit fisk” och ”ska jag skölja chimpansstjärt?” och talkören ”GRÖTKORV! GRÖTKORV! GRÖTKORV!” och det, mina vänner, får faktiskt aldrig ni på era jobb.

Och så blir det riktiga låtar! Med titlar som ”Kommando Apas stridssång”, ”Som en sjöjungfru” (en mycket subtil parafras på ”Like a virgin”), ”Orden runt”, ”Slabbedabbe-snubbeltrubbel-blues” och ”Stadens sämsta tjuv”. Och ett gäng mycket finurliga referenser till Kåldolmar & kalsipper och Ville, Valle & Viktor, som jag förutsätter att kidsen anno 2008 kommer att skrocka mycket igenkännande åt.

Nåväl. Så länge det blir roligare än Marias barn – 1987 års tevekalender med avfilmade stillbilder – så är vi nöjda.