Karl för sin fotboll.

Det är svårt att i efterhand förstå serien Peanuts – Snobbens – genomslagskraft. Man kanske minns merchandisen, men de flesta har nog glömt de religiösa analyserna (The Gospel According to Peanuts, publicerad på svenska som Snobben eller Ett sätt att möta livets bedrövelse), musikalen You’re a good man, Charlie Brown (raskt översatt till Milda makter! av Povel och Beppe 1967), musikalen Snoopy!!! (1975), hyllningarna från intellektuella giganter som Umberto Eco, omnämnanden som enda serie i Bonniers Litterära Magasins ”Moderna utländska författare” 1965, nöjesparkerna, lp-plattorna, teveserierna, museerna, priserna etc.

Serien har med andra ord inte bara erkänts som god fyrarutorsunderhållning utan också ansetts ha psykologiska, filosofiska, teologiska och existentiella saker att säga mänskligheten. Charles M Schulz har inte bara setts som en flink pennförare och en humorist av rang utan också som en sorts tänkare. Kan Snobbens status jämföras med någons är det möjligen med Nalle Puhs eller Mumintrollens.

Jag bläddrar i tidiga årgångar med Peanuts – serien började publiceras 1950 och avslutades 13 februari 2000, dagen efter Schulz död – och försöker förstå. Det mest slående, och det finns i princip med från början, är Schulz melankoli. För att inte säga misantropi. Peanuts är ingen glad serie om oskyldiga barn. Det är en serie som skildrar livets alla facetter och visar barn – människor – från alla vinklar.

Ett av de moment i serien som triggat teologerna och teoretikerna är det återkommande fotbollsskämtet. Varje år, från 1956 till 1999, någon gång i höjd med att Schulz höstdepression slog till, presenterades en stripp eller söndagssida med ungefärligen samma upplägg: Lucy/Gullan lovar att hålla fotbollen som Charlie Brown/Karl ska sparka till – och varje gång rycker hon undan den.

Skämtet har små, för att inte säga få, för att säga obefintliga variationer. Första året är visserligen inte Lucy van Pelt, sedermera seriens mesta cyniker, helt utvecklad och därför inte den som håller i bollen:

Men sen, från och med 1957, är det hon som håller bollen och bryter löftet:

Samma sak sker såväl 1958 …

… som 1960 …

… som 1965.

Vid det här laget är Peanuts ett av världens största populärkulturella fenomen – kännarna pratar om 1960-talet som The Golden Age för serien – samtidigt som populärkulturen kanske för första gången tränger sig in på kultursidorna, samtidigt som kultursidorna fortfarande är med och sätter agendan. Det finns inte en amerikansk, knappt ens en västerländsk, intellektuell med självaktning som inte gjort sin tolkning av Charlie Browns eviga nitar.

Kan man koppla det till Sisyfosmyten? Kan man se en parallell till Beckett? Kan man associera till de stora världspolitiska skeendena? Är Lucy kanske USA? Är Charlie Brown rentav Vietnam? Och samtidigt upplever ju freudianerna sin kanske mesta storhetstid: modeord i svang är ”alienation” och ”Oidipus” och ”penisavund”. Visst ligger ”Snobben” farligt nära ”snoppen”? Och säger man ”Peanuts” snabbt så blir det faktiskt ”penis”.

1970-talet innebär fortsatta kommersiella framgångar för Peanuts. Charles Schulz är god för tusentals miljoner men sitter oförtrutet vid sitt ritbord och varierar samma tema dag ut, dag in, 365 dagar om året. Man måste inte vara tokfreudian för att se Charlie Brown i honom: samma försök, samma känsla av att det kan bli bättre, att det borde bli bättre.

Som sagt: små, knappt märkbara variationer år för år. Oftast använder Schulz den veckoliga söndagssidan, men även strippformen får fungera att bygga upp historier med flera tvister. 1979:


Och 1992, när Charlie Brown förälskat sig i den nyintroducerade Peggy Jean, är det hon som får hålla i bollen:




1999 har Schulz ett år kvar att leva, men som den plikttrogne gamle WW2-kämpe han är hyser han inga planer på att ge upp. Serien går sen länge på tomgång, figurerna lever parallella liv inom stripparnas ramar, melankolin har tappat sin humor och blivit mest … deppig. Men fotbollsskämtet ska varieras en sista gång, innan allt är förbi och över. Och som vore det en tanke lämnas det allra sista skämtet med ett öppet slut där vi aldrig får veta om Karl äntligen fick iväg bollen eller ej:

Och 2000 går Schulz i graven och tar, tack vare ett unikt kontrakt med sitt seriesyndikat, sin serie med sig. De lärde tvista om saken, men förmodligen är Peanuts den serie som gått i flest dagstidningar världen över och efter Kalle Anka & co den serie som dragit in mest reda pengar. På sin gravsten valde Schulz att inte nämna ett ord om den saken: