Ibland gillar jag saker på lattjo. Ibland gillar jag saker på riktigt. Ibland gillar jag saker på riktigt, men skäms lite inför mej själv. När det är för mycket starka känslor, för mycket svartsyn och för fylliga brösttoner.

Dan Berglund var 21 när han debuterade med En järnarbetares visor på KPML(r):s skivbolag Proltärkultur. Han lät som en fruktansvärt gammal man när han sjöng om Anderssons kärrings åderbråcksklåda, om herrar som räknar profiter och alla dom som mördas i den svenska industrin medan sossarna och facket putsar Wallenbergs skor.

Jag blir berörd in i hjärteroten. Pojkvaskern verkar mena vartenda ord han sjunger, och trots att han skrev visorna själv känns dom som ristade i runstenar. Plattan måste när det begav sej ha låtit som en SSU-finansierad dokumentation av gamla kampvisor, insjungna av nån alkoholiserad krogtrubadur med känningar i stipendiedjungeln.

Idag kan jag ställa den bredvid Thorstein Bergman sjunger Dan Andersson utan att tänka på de avstånd som egentligen finns i tid. Berglund tog liksom upp en stafettpinne som lämnats femti år tidigare.

Trots att Berglund var knuten till, och lät sej utnyttjas av, politrukerna i KPML(r), står texterna mestadels ovanför partipolitiken. Berglund beskriver ett nattsvart elände och formulerar emellanåt löftet om den annalkande revolutionen, som verkar historiskt oundviklig. Och säkert kunde Sven Wollter och de andra grovarbetarna i partiet stå bakom det, men det kan för det mesta även jag. Även om jag inte tror på nån revolution.

Däremot tycker jag kraven på rättvisa och människovärde, uppmaningarna att slåss för sin rätt och konstaterandet att ingen hårt arbetande människa ska ha gett sitt liv förgäves, är vackra.

Allra bäst är karln när vreden processats genom poesisamlingen – en gnutta Dan Andersson, några nypor Erik Lindorm, stora nävar Cornelis och i det här fallet hela grundreceptet från Taube (kan lämpligen sjungas på melodi ”Sjuttonde balladen”) – och resultatet är ett djupt känt förakt och en text som ekar av tidlös gammeltid.

Jag reglar dörrn för varje missonär
som bär vårt släktes frälsning i portföljen
och bjuder mej att tåga i hans här
bland alla andra rövarband och följen
Ja jag önskar nästan att jag var
en kannibal som vädrade sitt byte
Jag skulle dansa runt hans bleka plyte
och koka honom i mitt sittbadkar

Jag ler i mjugg åt denna fäbless
när dessa utkorade gör sej reda
och utser sej till mänsklighetens ess
som dock nån stöddig farsa jämt får leda
Jag hör dom stöta gällt i sina horn
och storma fram ur Lützendimman vrålande
om riddarvakt, om ljuset det strålande,
att jaga mörkrets furste från hans tron

För mej får prästerskapet stå och glo
Vad är en herde utan får som bräker?
Osaligt odlar jag min egen tro
det är en otro – var så säker
Vad rör mej fruktans kalla katedral
där richelieuer trängs i predikstolen?
Jag vistas hellre i den varma solen
om ock det anses för ett kätterskt val

Jag står på strand där isen just har smält
Jag älskar salt, havsvind och våg som svallar
Jag vann den strid som ej på ärans fält
med lager kröner några tjocka skallar
men rör upp skum vid Pater nosters fyr
där stolta skepp bryts sönder uti natten
Jag gick till botten med min hand på ratten
och sjunger stolt min sång när stormen yr