Ivebergs mästerverk (om än inte Ekmans. Eller ens Catos).

Jag har väntat i tjugosju år på att se om Gräsänklingar, farsen som regissören Hans Iveberg följde upp toksuccén ”Göta Kanal eller Vem drog ur proppen?” med.

Från min barndoms biobesök minns jag egentligen bara två saker: en scen där olika bilar kör in i varann (inte alls lika maffig som i mitt minne) samt själva förväntan på en film med Gösta Ekman och Janne Loffe – 1983 års drömduo – som komisk tandem.

Jag vill minnas att jag lämnade biografen med feber, utlöst av flera veckors nervdallrande, men jag kan minnas fel.

I övrigt kan jag inte riktigt ha fattat nånting i en film som dåförtiden lanserades som familjekomedi. Gösta Ekman råkar beblanda sej med en tonårig flicka på glid och ska bortförklara sig för hennes pappa Nils ”Pom-pom” Eklund. Janne Loffe prasslar med Mona Seilitz medan frugan Lena Nyman är på Rhodos. Janne Loffe pekar på sin Mustang och säger att det var i den de slöjdade till kottarna. De träffar en transvestit. Ekman tror att han har cannabis men Gösta Engström avslöjar att det är menthol.

Precis som i Ivebergs övriga filmer satsas mycket på production value. Även statisterna är välkända. Claire Wikholm har en helt stum roll, Kim Anderzon svischar förbi och härmar en kyckling och Povels gamla parhäst Gunwer Bergkvist har en replik. Man hinner konstatera att Johannes Brost hade varit en usel bankrånare eftersom man genast identifierar tandraden under nylonstrumpan.

Ändå är filmen inte gjord efter samma En ding ding ding ding värld-Cannonball run-koncept som Göta kanal, dvs. många stora stjärnor och många stora explosioner och väldigt lite sammanhang.

Gräsänklingar är stillsammare och bygger snarare på samma omaka par-dynamik som Jack Lemmons och Walther Matthaus gamla sextiotalskomedier. Ekman är tafatt arkitekt och Loffe är höhöig bilmek. De snubblar in i varann by accident när de lämnar tanterna på Arlanda.

Jag ägnar tid åt den för att den trots allt är en liten pusselbit till min barndom. Exakt så här såg alla svenska filmer ut på åttiotalet: skådisar från privatteatrarna, fonky soundtrack av Björn J:son Lindh, manus av Åke Cato, taskig ljudkvalitet. Loffes figur heter Lasse, antagligen för att understryka att varken Lasse Åberg, Lasse Hallström eller Lasse-Brasse Brännström varit inblandade just den här gången.

Men framför allt vilar känslan av nånting oförlöst över hela filmen. Det skulle liksom kunna vara roligare. Om man bara ansträngt sig lite till så hade det varit riktigt kul.

Bevis: några år senare gjorde Iveberg filmen Sköna juveler, en fullkomligt bisarr och omdömeslös historia där Lena Nyman och Kim Anderzon är privatdetektiver i ett post-apokalyptiskt samhälle där Margaretha Krook är tossig baglady som säljer pälsbitar från en barnvagn och Brasse Brännström lodis som hungrigt tittar in på baren där Janne ”Loffe” är en bartender så som de ser ut i amerikanska filmer.

Den gången ansträngde man sig. Och då blev det väldigt roligt.