Professionellt har det väl därför varit just ett mellanår. Det känns som om större delen av yrkesåret har gått ut på att skriva pitchar, programförslag, bokidéer, artikelutkast och halva manus som jag, i bästa fall, aldrig fått svar på. Långa stunder umgicks jag med tanken på att skaffa mig ett riktigt jobb. Sen upptäckte jag hur skönt det är att fortfarande sitta i kalsingar vid lunch och besinnade mig.
Facit för 2011 hade kunnat vara digrare:
* jag gav ut en och en halv bok. Människor som har haft fel får väl räknas som en hel bok, medan den lilla deleted scenes-samlingen Människor som blivit över bara medföljer den Människor-box som vi också gav ut. Hittills har jag hittat två recensioner av Människor som har haft fel, en positiv och en negativ, så i snitt ställer folk sig likgiltiga.
* jag gav ut en ljudbok, vars titel får det att skära i bröstet på trogna värnare av svenska språket: Best of Kalle Lind. Den består av ett urval texter ur just ”Människor”-böckerna, med den lilla extradetaljen att man får dem med autentiska tungrots-r.
* jag gjorde en dokumentärfilm, Jul för nybörjare, vilket var en lustfylld upplevelse från början till slut. Dels fick jag möjlighet att lära känna Erik Engkvist, filmens huvudperson, dels upptäckte jag att man kan göra film utan att kalla in tusen personer för att bära lådor och bygga rekvisita och sy uniformer och flytta strålkastare och stressa på för att hålla inspelningsschemat. Jag älskar egentligen allt det där också, så länge jag själv slipper vara en del av det. Jag föredrar att skriva i ett manus ”tusen cyklister kör in i en bergvägg” framför att behöva iscensätta det.
Dokumentärerfarenheten visade mig att man kan foga ihop rörliga bilder till fungerande film utan att behöva gå omvägar. Förutom jag och Erik fanns bara tre kreativa inblandade (som en gammal cirkusdirektör hade uttryckt det: den formidable fotografen Ivàn Blanco, den klipska klipparen Ulrika Rang och den ljuvlige ljudläggaren Andy Lundgren) och följaktligen blev det möjlighet till samtal istället för olika order. Så tack, SVT:s Patrick Bratt, för möjligheten.
* jag reste runt riket för att göra levande kåserier i SVT:s Sommarkväll och kände mig för ett svindlande ögonblick nästan folklig. Jag menar, jag sjöng Taube, besökte Astrid Lindgrens Näs och åt surströmming – kan det rimligen bli mer insmickrande? Tydligen, eftersom någon pajsare blev så irriterad på inslagen att han var tvungen att berätta det på min Wikipediasida.
* jag skrev för tidningen Aluma, hemlösas tidning i Öresundsregionen, tills den gick i konkurs och jag förlorade min enda fasta inkomst. Sen skrev jag för Faktum, hemlösas nya tidning i Öresundsregionen. De pröjsar sämre, men det kan man ju inte skriva för då låter det som om man vill ta ännu mer pengar från de hemlösa.
* jag gjorde, tillsammans med redan nämnde Andy Lundgren, fyra kortprogram för radio: P3 Sunk. Där presenterade vi den något oformliga och svårdefinierade musikgenren sunkadelica, tidigare spridd främst via den nu nerlagda klubben Sunkit i Stockholm: Frank Anderssons discosingel, Carl-Anders Dexters högerprogg, sånger om meloner och Norrtälje, Beatles på svenska. P3-publiken verkar ha uppskattat det, men P3-ledningen anser målgruppen vara äldre. Någon form av fortsättning ser det därför ut att bli i P4. To be continued.
* jag skrev en halv roman med titeln Blandfärs. Den andra halvan skrev min vän och kollega Kristoffer ”Kringlan” Svensson. Utkommer i april-maj. Jag har redan nu ångest inför mottagandet. Inte en en enda gammal gubbe ur Nöjessverige – jo, okej en fem-sex stycken – nämns vid namn så det är alltså en annan sorts humor som presenteras.
* jag utförde mitt livs största hedersuppdrag och minnestalade vid den årliga Corneliskonserten på Cornelis Vreeswijks dödsdag 12 november. Allra mest hedersamt kändes det att få skaka hand med Lennart Koskinen och Åke Arenhill.
* jag skrev manus till en tecknad serie, som jag hoppas kommer att presenteras för världen under 2012. Jag behövde en tratt för att trycka ner alla gamla Ivar Lo- och Jan Fridegård-skämt som låg i en sprängfylld mapp i hårddisken, och plötsligt uppenbarade sig serieformatet framför mina ögon. Tanken är att låta Asterix möta Bloom County på en svensk leråker. Ingen kan alltså ha invändningar mot ambitionerna.
* jag kurade skymning på Landskrona stadsbibliotek.
Slut på navelskådandet. Fram till nästa nyårsdag kommer den här bloggen åter igen att handla om intressantare gubbar.
Lars
Måste bara veta: varifrån kommer den där referensen till ”tusen cyklister”? Läste för länge sen en intervju med serietecknaren Jaime Vallvé (tror jag), där han sa att något i stil med att en dålig dag på jobbet är när man får ett manus där det står ”tusen cyklister i en kurva”, och liknelsen har fastnat i skallen. Är det ett etablerat uttryck eller var det en nickning till just den intervjun?
Kalle Lind
Lars: du är alldeles otroligt rätt på det. Jag vill i och för sig minnas att det var Kari Leppänen som sa det, men det var garanterat i någon av redaktör Ulf Granbergs Fantomentecknarintervjuer under jubileumsåret 1986. Han menade att den manusförfattare som skriver ”tusen cyklister i en kurva” skulle få teckna den rutan själv.
Av någon anledning gjorde citatet stort intryck på elvaårige mig och jag har sen dess använt det varje gång jag beskrivit manusförfattarens situation framför regissörens.
Andreas
Du drivs förstås av gubblusten men tjänar du inte mer – rent krasst ekonomiskt – på att skriva en uppföljare till proggboken istället för ännu en människor? Eller ja, jag har förstås inte en aning om dina försäljningssiffror! Men man skriver väl knappast böcker för pengarnas skull idag om man inte heter jan guillou?
tompa
Andreas: tvivlar på att Guillou längre skriver för pengar. Dels hinner han inte göra av med mer och efter att ha hört honom bokstavligen falla i tårar över sitt eget nya opus om 1900-talet så tror jag att han skulle byta varenda Citroën C6 han äger mot en positiv recension i DN. (”Sveriges malligaste morgontidning” som han själv avundsjukt kallar den).
Kalle Lind
Andreas: trevligt att du engagerar dig i min privatekonomi. Nej, ”Proggiga barnböcker” är inte den av mina böcker som sålt bäst, däremot tveklöst den som fått mest massmedial uppmärksamhet. Detta måste alltså inte gå hand i hand.
Jag hade gärna gjort en ”Ännu proggigare barnböcker”, faktum är att jag redan skrivit den. Den förra boken blev ganska exakt dubbelt så lång i praktiken som inbunden och hälften fick skäras bort på sättningsstadiet. Det är dock inte jag utan förlaget som beslutar om utgivningar.
Sen drivs jag absolut av en gubblust. På samma sätt som Guillou drivs av prestigebegär snarare än penninghunger.
Lars
Jag var också elva 1986, och tydligen gjorde den lika stort intryck på mig. Det är min stående jämförelse när det pratas orimliga förväntningar. Diskuterade det idag med en kompis som är född -76, han var säker på att det var Özcan Eralp som hade sagt det. Roligt att en så liten iakttagelse kan betyda så mycket för folk 25 år senare.
Ulf Gustavsson
Jag minns inte på vilket sätt Börje Ahlstedt hade fel, men skildringen av hans briljanta framträdande i samband med landssorgen efter Astrid Lindgren fick mig att skratta högt och inse att han nog är en sorts ovärderlig kulturinstitution.
”Människor som gått till överdrift” var en stor glädje, särskilt kapitlen om profeten Elisa och general Baden-Powell. ( ”Björnrivning för mobbning?” ).
”Människor det varit synd om” hade jag också glädje av.
Tack för att du skriver!
Ulf
Stina
När vi ändå pratar årssammanfattningar känner jag ett tvingande behov att berätta detta: för ett par år sedan när jag och min sambo bilade mellan Östergötland och Hälsingland i juletid, som vanligt, lyssnade vi på en årskrönika du gjort för P3.
Detta har medfört att varje gång någon nämner ditt namn börjar jag oundvikligen sjunga ”Kalle Lind gör en tillbakablick, och ser tillbaka på året som gick, gick, gick.” Nyss berättade sambon om det här inlägget, vilket faktiskt gjorde sången helt relevant.
Himla catchy melodi, det där.
Andreas
Haha, helt otroligt – ”tusen cyklister i en kurva” har etsat sig fast i mitt minne också. Eftersom jag hade Fantomen årgång 86 inom armlängds avstånd kunde jag konstatera att det är Hasse Lindahl som säger det, i FA 12/1986.
Anledningen till att jag hittade detta gamla blogginlägg är att jag söker info om ett gammalt radioinslag med Ulf Granberg, och jag misstänker att det kommer från Hej Domstol. Den som ringer upp Granberg säger sig söka efter ett nummer med ett visst äventyr… det är det där äventyret där Diana blir kidnappad… av en diktator… och i slutändan blir hon räddad av Fantomen. För varje ”ledtråd” svarar Granberg nåt i stil med ”Du får nog komma med något mer…” för den beskrivningen passar in på rätt många äventyr. Är det något du var inblandad i, Kalle?