Hos Udologen.

Det finns en särskild sorts män, som gillar skräckfilm, skräpfilm, exploationsfilm, tjugotalsjazz, raspiga super 8-filmer med kvinnostjärtar och en halvgammal Bert-Åke Varg, döda strippor, Christina Lindberg, Ed Wood, dåligt budgeterad science fiction och filmer om lesbiska nazistlägerkommendanter.

Det är ofta män som har en egen spalt i lokaltidningen och ibland umgås med andra män, då de röker pipa, spelar stenkakor och diskuterar Pam Grier och mangaserier. De kallas aldrig vid sitt dopnamn, de är ofta gamla hårdrockare, de är alltid gamla vhs-samlare och de bor väldigt ofta i Göteborg.

De är Kultmännen. De gillar saker som är Kult. De gillar saker som andra inte gillar. De gillar inte att andra gillar det de gillar. De samlade på Star Wars-leksaker förr, tidigare, inte längre, innan episod 1 kom och förstörde alltihop.

Jag gissar att det finns Kultkvinnor också, men eftersom en stor del av Kultartefakterna utgörs av omotiverade kvinnobröst (vilket inte automatiskt gör Kay Pollack eller Colin Nutley till Kultregissörer) är de i en tydlig minoritet.

Själv gillar jag Kultmännen. Jag är glad att de sitter sig igenom tusen martial arts-filmer och illa dubbad filmbråte från sjuttitalet, för att jag sen ska kunna skörda frukterna av deras arbete: gå på festivaler de arrangerar och se knäppa filmer som Sound of näverlur när Kultmännen till slut har bildat ett eget distributionsbolag för att sprida sina guldkorn till allmänheten.

En del av Kultmännen blir själva Kultregissörer. Den fortfarande mest legendariske heter förstås Quentin Tarantino. Andra heter Gus van Sant och Lars von Trier. Både van Sant och von Trier arbetar gärna med skådespelaren Udo Kier.

Är du intresserad av att bli en Kultman, ge upp ditt dagliga liv och säja hej till vänner som pratar om reproräntor och Tibet och sånt som betyder nåt, men samtidigt känner dej lost på Kultkartan: börja med att kolla upp Udo Kier.

På samma sätt som Parker Posey i en film signalerar ”indie”, Ron Jeremy signalerar ”hårdporr” och Michael Nyqvist ”trasig-man-som-blir-hel-genom-Kvinnan-och-Hennes-Bröst-film”, tyder Udo Kier i rollistan på att du håller i en Kultfilm.

Udo Kier är skådespelare. Han spelar mera sällan i filmer om tre medelklassystrar som bråkar men egentligen älskar varann eller teveserier om familjer som bor i studiobyggen och har lite knäppa grannar. Har filmen däremot nåt med queers, vampyrer eller nazister att göra så nog fanken dyker Udo Kier upp och gör det redan quirky überquirky.

Kier har gjort film i hemlandet Tyskland, i England, Frankrike, USA och Danmark. Han har spelat i filmer av sin gamle älskare Fassbinder och den italienske skräckmästaren Dario Argento.

Han har brottats med autentiska inälvor i Flesh for Frankenstein och Blood for Dracula, gjorda av Paul Morrissey för Andy Warhol-pengar.

Han har spelat älskare i den franska sadomasochistiska Historien om O, betjänt åt Pamela Anderson i Barb wire, Hitler i en tysk dramadokumentär och satanistisk präst i Schwarzeneggers End of Days.

Han har poserat i dekadent läderutstyrsel i Madonnas Sex-bok och medverkat i Witches In Process-filmen (extremt Kultig Kult-genre) Mark of the Devil, totalförbjuden i 31 länder och lanserad med spypåsar på biograferna.

Han har medverkat i en film som heter Spermula. Den handlar om rymdvarelser som behöver vuxenkiss för att överleva. Utan att ha sett den, tycker jag det verkar som ett genialt koncept.

Han har gjort den Marlboro-sponsrade filmen Broken Cookies om rullstolsbundna transvestiter som säljer telefonsex.

Dessutom är han med i en Ace Ventura-film.

Han föddes i Köln under brinnande världskrig samma dag som BB bombades.

Han är gudfar åt Lars von Triers barn.

Han är Kult.

Svensk subkulturs meste Kultman heter Pidde Andersson. Han har skrivit seriemanus till skräck och Bamse och drev tidigare ett Kultmagasin med namnet Udo Magazine. För er som trodde att han valt namn åt sin tidning helt på måfå: ni hade fel.