Högerhittar del 3: William Freestyle.

På omslaget till sin enda LP Sverige” (1982) poserar William Freestyle i Bobby Ewing-frisyr, högtidsdräkt och en ganska skabbig golden retriever.

Han lär ha varit DJ (nånstans har jag snappat upp att han är polare med Rob’n’Raz, vilket gör dessa osannolika gammelbockar ännu osannolikare) och verkade i den av Gud glömda genren ”kverulantpop” eller ”missnöjesmuzak”.

William Freestyle (troligtvis artistnamn) tillhör de artister som inte har nån direkt sångröst. Han kompenserar detta med att istället deklamera sina texter och låta refrängerna sjungas av en kör med bl.a. Sten Nilsson från Sten & Stanley.

Musikaliskt bygger det på kända melodier som någon verkar framföra på elorgel, och som William satt nya gnälliga texter till. Som i ”Nu släckas åter ljusen i min lilla stad”:

Vi tog en promenad genom vår ungdoms stad
Han ville passera våra gamla ställen
där vi förr alltid möttes på kvällen
och försökte fånga lite av våra skratt
som ekat här mången uppsluppen natt

Detta f.ö. framfört med den minst uppsluppna röst som kan tänkas (= ofrivillig humor). Annars handlar låten förstås om att allt fint är borta och allt nytt fult:

Och Grand, vår fina bio,
har stått tom sen 69
Hanssons butik har skylten kvar på taket
Han stängde när centralorten öppnade supermarket

William kommenterar i princip allt i det svenska åttitalssamhället, och kommer till en genomgående slutsats: det var bättre förr.

Strömmens stränder är fulla av ränder
som inte hör dit
En del är döda änder
men det mesta är människoskit

William Freestyle varierar ju så klart ämnet lite. Låten ”Massmedia-love” handlar om att massmedia är dåligt, låten ”Fårfarmaren” om att jordbrukspolitiken är dålig, låten Bröllopsmässa om att kvinnorörelsen är dålig – medan låten ”Sverige” handlar om att allt är dåligt.

Skriven efter Donna Fargos ”United States of America” och odödliggjord genom sleazefarfar Eddie Meduza är ”Sverige” Freestyles mest kända verk. I det lämnas verkligen ingen osedd; det finns tammefan inte en sak i såssarnas förbannade Sverige som inte är åt helvete:

Jag tackar alla punkare och alkoholister så att min fru och mina barn
slapp gå ensamma på stan
Min mormor och morfar tackar för nygammal vals
och att de slapp gå ut alls
Jag tackar massmedia för att de gör livet rikare
och får mej att förstå
att knarkungar, rånare, advokater och skattesmitare
har det så svårt så

Jag tackar för alla ungdomars fria uppfostran utan stränga vanor
De gör så roliga mönster på stolarna i våra tunnelbanor
Och fängelsevården som förbättras och befrias från strapatser
så att vi slapp att bygga fler daghemsplatser

Så såg alltså Sverige – ”med fåglar som snarkar och midsommarjäntor som knarkar” – ut 1982. Idag gissar jag att William Freestyle nostalgiskt tittar tillbaka på 1982, tiden före det förhatliga Internet och allt annat otäckt nytt som kommit sen dess.