Hantverkarmoral (eller motsvarande).

Den uppmärksamme bloggläsaren har noterat att bloggaren ibland publicerar sig i Aluma, hemlösas tidning i Malmö-Lund-regionen. Det är en tematiskt arrangerad tidning. Februarinumret tar upp ett av PG Gyllenhammars gamla favoritämnen: moral. Jag medverkade med två texter. Detta är den ena.

Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting
Tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring
Onsdag går jag ut och vankar
Torsdag sitter jag i tankar
Fredag gör jag vad jag vill
Lördag stundar helgen till

Det där är en visa jag lärde mig som barn via en kassett där Tjorven och Stina (och enligt omslagsbilden även Båtsman) sjöng festliga sånger för barn. Som vuxen fick jag lära mig att den heter ”Gesällvisan” och har sitt ursprung i det gamla hantverkarskrået. Det jag trodde var ett skämt, visade sig vara dagens sanning. Redan då – för några hundra år sedan – var det uppenbarligen sådär hantverkarnas tillvaro såg ut.

Hantverkare håller ihop oss. Vi kan alla – oavsett politisk eller religiös åskådning – förenas i vårt oresonliga hantverkarförakt. Säg ”hantverkare” på en fest med ett tvärsnitt av den svenska befolkningen och du kan se ett helt sällskap gå från distanserat konverserande till upprört vrålande, häftigt knytande av nävarna, skrikande anti-hantverkarslagord (”Vår vrede flammar röd! Vi vill se snickarn död!”).

Hantverkare är troligen skälet till att människor är religiösa. Deras existens har skapat behovet av ett helvete och av en gud som på vredens dag ska ge våra plågoandar deras rättmätiga – och eviga! – straff.

Alla svenskar – troligen också de flesta hantverkare – har mängder av skräckhistorier om yrkeskåren på lager. Det är han som skulle komma mellan 10 och 17 och dök upp tre månader senare, det är han som satte sneda lister med motiveringen ”Du sa inte att du ville ha dem raka!”, det är han som slog i ens egna spikar och tog betalt för materialkostnad, syftande på sitt hammarslitage.

Vi avskyr hantverkare. De gör oss ont. De travar in i våra sköna Sköna hem-hem med smutsiga kängor, gräver i väggsprickorna med rostiga skruvmejslar, öser ut ett halvt ton småskruv på våra marockanska klinkers, säger ”jag skickar offert” och drar iväg med sin splitternya pickup utan att nånsin höra av sig.

Alla drömmer vi om att hämnas. En dag – en synnerligen vacker dag, med extra blå himmel – ska en hantverkare ha behov av våra tjänster och då ska vi, jädrar i min lilla låda, låta honom sitta och vänta i sin lägenhet tills skinkorna förtvinar. Då ska vi lämna vårt arbete halvfärdigt och aldrig återkomma. Då ska vi titta oförstående eller fnysa eller himla med ögonen varje gång han ber oss om något. Åååh! Måtte den dagen komma snart när vi kan dundra in hos hantverkaren klockan noll sex fyrtiofem pip och börja larma med våra maskiner så vi skrämmer slag på hans nyss insomnade spädbarn!

Problemet är att den dagen aldrig kommer. Hantverkaren har aldrig behov av våra tjänster. I synnerhet inte mina. Han behöver ytterst sällan ha någon artikel skriven åt sig – och skulle han behöva det, kommer det ändå inte att låta och dåna som jag vill när jag slår på tangentbordet.

Nog för att även hantverkare behöver matbutiker och brevutlämning och fungerande vård (hade alla hantverkarhot verkligen verkställts så skulle han behöva vård dygnet runt) – men de inrättningarna kan aldrig göra undantag för hantverkare. Brevbäraren kan inte slänga brevet bara för att det är skrivet till snickare Bergström. Konsumbiträdet kan inte säga ”vi får se när jag kommer” och lämna kassan. Då hotas de av någonting som hantverkaren aldrig behöver bry sig om: avsked, utskällning, reprimander.

För ingen kan avskeda hantverkaren. Han är sin egen, eller möjligtvis anställd hos en annan hantverkare, som bara gör tummen upp varje gång hans anställde kommer för sent eller bryter avtal. Visst, vi kan be honom ta sina saltade fakturor och krypa tillbaka under den sten han kom från, men då måste vi anställa en ny hantverkare. Med ännu flexiblare arbetstider.

Och ingen kan skälla ut hantverkaren. Det är som att hälla vatten på en balja flott, som att vråla in i köksfläkten, som att låta sitt vatten i motvind. Alla vet att det inte kommer att skynda på processen ¬ snarare kommer hantverkaren att se det som ännu ett skäl att inte bli färdig i dag heller. I värsta fall går han och lämnar dig kvar med ett stort hål i badrumsväggen och ett ännu större hål i själen. Räkningen lär han skicka ändå.

Vårt förhållande till hantverkarna är masochistens. Uppenbarligen njuter vi av att låta honom plåga oss. Vi envisas med att flytta matsalsväggar och byta ut fullt fungerande köksluckor och ta diverse Kirschsteigrar på allvar. Nutidsmänniskan har nu en gång bestämt att ingenting i våra liv kan vara viktigare än gamla bakelitströmbrytare i originalskick. Ingen annan än hantverkaren kan installera dem. Så vi ringer tillbaka till honom – eller rättare: hans svarare – och lägger åter vår hjärtinfarkt i hans händer. Trots att vi lovat oss själva att aldrig, aldrig … Vi förlåter och kommer tillbaka till honom. Och låter honom spöa oss igen.

Men kom ihåg: det finns ingen hantverkarmoral. Det finns heller ingen hantverkaromoral. Hantverkaren är som krokodilen som sätter käftarna i antilopen – instinkten tvingar honom.

I generationer har hantverkare levt sina liv i ett eget kretslopp, med långhelg från onsdag till tisdag och telefontid var tredje pingsthelg. De gör ingenting för att vara elaka. I deras värld betyder ”Jag kommer!” ”Jag kommer kanske, om jag kommer ihåg det och inte får för mig att göra något annat”. I deras tillvaro gör det inget med skrapmärken på fondtapeten – det är ju inte deras fondtapet. Ingen har lärt dem att det finns andra människor med andra värderingar.

Döm inte dem. Döm oss själva. Förbanna att vi var så vansinniga att vi gick långa dyra akademiska utbildningar och sökte oss till sjukhus och domstolar och kommundelskontor. Vi kunde ha dragit in det tredubbla bara på ”övriga omkostnader”. Svart.