Gubbfestival!

När jag – som vanligt – satt uppe en lördagskväll och googlade på Pekka Langer, kom jag att hamna på en helt annan sida om en helt annan och ännu mer bortglömd gubbe: Gits Olsson.

Jag sögs till den där sidan som av en osynlig kraft. Jag försökte med kors och vitlök, Ave Maria och hetsdiggande av techno, men jag var ohjälpligt fast i nåt slags Gubbmekka. Jag klickade på det ena kåseriet om inaktuella saker efter det andra, kom på mej själv med att fnissa, och bara ibland sarkastiskt.

Gubbdjävulen hade drabbat mig. Och ingen gubbexorcist inom synhåll.

Gits Olsson var kåsör, en titel som (till skillnad från hovmarskalk och taffeltäckare) är stendöd. Kåsörer skrev dagliga eller veckoliga lustiga spalter i dagstidningar och magasin, jobbade gärna med en uppsättning återkommande typer (oftast familjemedlemmar eller figurer med allmänna namn som Spalten – Åke Cato – eller Vittnet – Ingemar Unge) och var, i bästa fall, putslustiga.

Gits (inverterat Stig) skrev om sina påstådda grannar på en skärgårdsö: Pettersson med Arkimedesen, Söderlund i viken. Hans främsta medium var bild/herr/sedermera mjukporrtidningen Se, redigerad av Rune Moberg – främst känd för att ha skapat Lilla Fridolf och Selma, näst Strindbergs riktigt absinttokiga period det mest misogyna i svensk litteraturhistoria.

Moberg skrev ledarna, vilket föranledde Tage Danielssons något daterade vits:

-Varför har Rune Moberg glasögon?
-Han börjar Se dåligt.

Testa den på barn och jämnåriga i er omgivning – jag lovar, dom kommer inte att begripa den.

Hemsidan jag trillade in på gjorde mej lika delar glad och illa till mods. Glad därför att den tillverkats av två äldre gentlemen – givetvis lystrande till Lasse och Sture – som sätter ord som ”diggar” och ”nätet” inom citattecken och använder samtliga existerande typsnitt i varje stycke.

Lite manligt kärvt berättar Sture och Lasse sin gemensamma historia. Utan att ha känt varann tidigare i livet, har de på gamla dar funnit varann genom samma intressen: sextitalspop, matlagning (främst för ”karlmagar”) och kåserier. Män brukar som bekant aldrig få vänner efter lumpen (varför män överlag aldrig utvecklar andra intressen än officersanekdoter och onani), och det värmde mig när jag förstod att det finns en chans också för mig (som fick frisedel).

Illa till mods blev jag för att jag kände igen flera av kåserierna, och satt och sa högt för mig själv ”äsch, den där kommer jag ju ihåg”. Som ung och svältfödd på a) underhållning och b) jämnåriga kamrater, kom jag att finkamma bokhyllorna hos diverse fyrtiotalister i min omgivning. Påfallande många av dem innehöll en kåserisektion, böcker folk fått i julklapp nån gång på sjuttitalet och sen aldrig läst.

Föga anade dom att en lillgammal halvautist skulle öppna dom där volymerna och faktiskt bekanta sej med olika påhittade vitsare i skärgårdsmiljö. Ja, jag har läst – och ägt! – ett antal av Gits Olssons bästa. Jag erkänner. Jag kan inte ljuga längre.

Mitt crew är inte, som jag länge trott, de hippa klubbkatterna. Mitt crew är Lasse och Sture.