Magazin April drevs av dåvarande paret Drougge: Mats och Unni. De satt i nån gammal skola utanför Hörby och gjorde ett blankglossigt magasin som andades av allt som kändes Dekadent och Subversivt och Underground och Alternativt. Punk blandades med nya fenomen som ”acid house” och ”hipsters” (1990!) och skivbolaget Radium. Där läste jag om Army of Lovers första gången. Och andra gången. Drougges gillade Alexander Bards frispråkighet. Vidare läste jag för första gången om Just D. Stefan Sundström. Mare Kandre. Noam Chomsky. Charles Manson. Thrash metal.
Tidningsmakarna hade sina rötter i punken och verkar särskilt ha kittlats av det allmänt antiauktoritära i punkrörelsen. Ett allmänt ifrågasättande samhällsengagemang blandades upp med stora doser JVVF (”Jag vill vara farlig”). I Magazin April läste jag också för första gången uttalat knarkliberala tankar. Där skrev Göran Linderoth om att media måste vara fritt i ett fritt samhälle – jag hade tidigare bara tagit in att Stenbeck var en buffel som sabbade för SVT med en massa reklam och icke-objektiva program.
Magazin April ordnade aktioner mot Arbetsförmedlingen/förnedringen och delade ut Plats/Plastjournaler. De vände uppåner på mina nedärvda sosseföreställningar om att Sverige egentligen var bäst innan Ica kom och gav Konsum konkurrens.
Jag höll inte med om allt då, och jag gör det inte heller nu. Men jag tjusades av att man kunde håna och häckla etablissemanget utan att vara MUF-are. Man kunde anfalla från … ja, var det vänster? Jag blev aldrig klok på det.
Bodde man i Eslöv och var fjorton år 1989 var Magazin April en länk till en annan värld, en som skrämde och lockade och retade och förbryllade. Jag bläddrar i redan sönderbläddrade tidningar och läser intervjuer med såna som blev nåt (Aschberg, Pixies, Babben), såna som försvann (Madeleine Grive, Niels Jensen, Iodine Jupiter) och såna som var legender redan då (Freddie Wadling, Thåström). LOB – ”litteraturens Socker-Conny” – intervjuas under kaotiska former om bl.a. Prostatauslingen, Jonas Almquist i Lädernunnan vill ge ett ”nackskott åt fyrtiotalismen”, den revolutionära teatergruppen Sputnik förklarar varför de visat kuken på scen.
Jag hittar också en bild på vännen Johan Johansson som kanske somliga skulle provoceras av idag:
Paret Drougge tog sen sina tusen barn med sig till Stockholm där de tog över musik- och populärkulturmagasinet Slitz. Strax därpå gjorde Mats om det till en debilare variant av Playboy medan Unni skrev nyckelromaner om hur allt gick till. Jag minns att min mormor läste Unni Drougges debutroman Jag jag jag (1994) och recenserade den: ”Jag förstår inte att såna böcker får skrivas”.
Magazin April var mitt internet. Dagens fjortonåringar behöver inte ta pågatåget till Lund, hitta en Presstoppbutik, fråga om nya numret av en tidskrift kommit, få ett nej, åka tillbaka hem, som kompensation sitta och beställa baknummer via postgiroblanketter och sen vänta några veckor innan de där baknumren faktiskt dök upp. De har direkttillgång till världen utanför stadsgränsen.
Magazin April som papperstidning vore därför helt obsolet idag. Men själva andan och attityden lever i högsta grad kvar på nätet. Jag ser, när jag läser om, att det mesta i tidningen var illa skrivet och uschligt redigerat. Även den andan lever kvar på nätet. Baksidestexten från nummer 3/1987 är alltså alltjämt aktuell:
Mårten
Du menar väl Jonas Almqvist i Lädernunnan?
kulturarbete
Ja. Hade tydligen sluntit på tangenten och skrivit ”Lädernunnen”. Ber om ursäkt.
Gustav
*Thrash metal
För övrigt klickade jag mig till inlägget om LOB (som jag naturligtvis redan läst, men ändå) och fick uppenbarelsen att boken Excelsior nog är platsen där denna Gbg-vits finns:
Radiotelegrafisten: Skönt att radion nu är uppfunnen.
Jesus (?): Hurså?
Radiotelegrafisten: Jo, för nu kan man säga ’Idag radio, igår morse’.
Jag minns den möjligen fel, men vi skrattade åt den typ 1992.
Spiring
Det där tangentslintandet känns som en händelse som ser ut som en tanke. Ju mer jag tänker på det så framstår Jonas Almqvist som en riktig liten Lädernunne.
Q-wert
Efter att i nedre tonåren ha hittat ett nummer av April där det förekom ett reportage om Magoria utvecklade jag en svår new age-kvinnofetischism. Hon var så gränslöst vacker där hon stod i motljus i sin andliga särk och pratade om Stonehenge och ”new age travellers”. Då som nu avskydde jag kristaller, almegastavar, healing, chakrabalansering och annat dravel. Trots det avgudade jag kvinnorna som ägnade sig åt sådant. Det höll i sig i flera år och jag smög ofta omkring utanför Vattumannens bokhandel för att få en glimt av dem. Lyckligtvis gick det över efter några år.
Att Magoria är upptagen visade sig också i en video som jag upptäckte några år senare. Där har hon också gjort sig av med sin new age-stass.
Där ser man hur det kan gå om man läser tidningar. Internet och musik är mycket nyttigare.
Ola Hellsten
Ah! Mitt 80-tal. Imperiet, Sputnik, Nancy och Carina, Iodine Jupiter, Pattax, Stig Larsson, Lädernunnan, KSMB, Galago, Arne Anka, Epix och Pox, Schlager-Ritz och reportage från rökiga rockklubbar som jag aldrig vågade eller hade åldern inne för att besöka. Det 80-tal som ingen idag tänker på när man säger ordet 80-tal.