En av de äldsta och mest älskade evighetsserierna på den här bloggen är den om finurliga memoartitlar. Det är en gammal fin tradition: när man nedtecknar sina minnen så ger man dem en fyndig titel, gärna alluderande på nån hit man har haft på sextiotalet, sitt dopnamn och/eller på något gammalt mossbelupet uttryck. Så har memoartiteltraditionen sett ut så länge jag vill minnas och så bör de se ut tills dess jag skriver mina egna.
Men på senare år har en oro börjat gnaga i folket. Och folkets oro ska som bekant tas på allvar. Som med alla traditioner är finurligamemoartiteltraditionen på något dunkelt vis hotad. Christer Sjögren döper sina aktuella memoarer till Får jag lov att berätta? och inte nåt om ”I Herren Christers namn” eller ”Det bor en viking i mitt blod”. Thorsten Flinck kallar sina för Kom och skratta åt Lilleputt istället för typ ”Flincka lilla stjärna”. Och då har jag bara nämnt de memoarer jag läst den senaste veckan.
Därför är det skönt för oss finurligmemoartitelsfundamentalister att Peter Öjerskog finns. Jag har visserligen dunkla grepp om vem Peter Öjerskog är, men han är efter vad jag förstår världsberömd i hela Karlskronatrakten, bosatt i Thailand (främst för att han är arg på Blekinges p-automater), har på något vis legat på Svensktoppen och på något annat vis hamnat i Guinness rekordbok. Jag har inte hunnit läsa en rad i boken, jag har inte ens hållit i den, faktum är att jag inte ens tror att den är utgiven än, men är innehållet hälften så spännande som titeln är finurlig så anmäler sig härmed en läsare.
Boken heter PÖ om PÖ.
Jag pustar ut. Kampen går vidare. Än är inte den sista finurliga memoartiteln formulerad.
PP
Jag kände omedelbart igen namnet Peter Öjerskog. Men inte av någon enda av de anledningar du räknade upp – jag minns att jag läste i någon biltidning för 20-25 år sedan att han ordnade terrängbilsträffar. Något säger mig att du har full förståelse för den typen av associationer.
Spiring
Peter Öjerskog är säkert världsberömd i Karlskrona fortfarande. När jag bodde där (en stor del av 1980-talet) var han mest känd för sin lokala världshit "Saltö Beach". Sedan dess har jag sett hans namn poppa upp ibland, kanske mest när jag bläddrat i någon av Karlskronas lokaltidningar – det finns två, fordom ilskna konkurrenter som nuförtiden lär ha samma ägare. Vad jag förstått har han varit väldigt mycket emot hastighetskameror på vägar som han, antar jag, brukar köra på. Säkert är han emot p-automater också, på gator där han brukar parkera. Allt som krånglar till det är "Myndighetstrakasserier".
Det finns väl en sån här i varje småstad, en som för utomstående betraktare verkar vara en jobbig typ men som lokalbefolkningen ser på med milt överseende. Han satte ju trots allt Karlskrona på den lokala världskartan med "Saltö Beach" en gång i tiden.
Spiring
Om självbiografin någonsin kommer att tryckas är kanske svårt att sia om, men läsa den kan man i alla fall göra här:
http://www.peterojerskog.com/