Fan fann Fantomen farlig.

Ni som regelbundet läser kommentarfält, särskilt de under ironiskt formulerade artiklar och blogginlägg, ska veta att humorlöshet inte är en modern företeelse. Förmågan att se dubbelt, känna igen en parodi, läsa sig till ett tvetydigt tonfall var varken då eller nu så spridd som man vill hoppas.

Tidningen Vi – som ägdes av Kooperativa Förbundet och hade tjocka rottrådar ner i arbetarrörelsen – upplät under många år en sida i tidningen till folkets egna ledartexter. Insändare dubbade till ledare.

Folk hade, då som nu, synpunkter på allt möjligt. Överlag var människor nöjda med samhället och livet, men det fanns förstås irritationsmoment även på sjuttiotalet. Några av läsarledarna vittnar om just den brist på humor som jag i mina mörka stunder tror kommer att leda till civilisationens undergång.

1976 skriver en R Ingemar Eriksson om ett brev som en honom närstående tioåring har tagit emot. Avsändaren var Fantomenredaktionen. Eriksson förklarar hur Fantomens fanbase är organiserad:

Man bildar på uppdrag fantomenklubbar och lokala klubbar därav med sina lekkamrater och skriver ivrigt meddelanden på det hemliga språket. Fantomenklubben har ungefär samma normer som en armé.

Redan här vill man gjuta lite olja på vågorna och invända: nja, riktigt samma normer som en armé har väl inte Fantomenklubben? Armén uppfostrar unga män att döda för att försvara fosterlandet, Fantomenklubben lär unga hur man skriver ”fröken är dum” på kodspråk.

Och över alla dessa småfantomer för FANTOMEN befälet. Han som tecknar sig ”Chefen”. När chefen talar lyder en fantom.

Ett tillfälle då ledaren talar är när krigskassan tryter. Så och Fantomen.

Det visar sig att skribentens tioårige vän velat avsäga sig sitt medlemskap och då fått ett brev från Fantomenklubben: ”Du trotsade uppmaningen!”

Men så räcker ledaren ut sin hand på nytt: ”Än har du chans att rätta till skadan …” Den underställde har alltså trotsat och vållat skada. Hur skall detta kunna rättas till? ”Fyll i ett av korten. Gå, spring till posten eller närmaste brevlåda! Dödskallegrottans kansli gör resten”. En kraftfull uppmaning och så lite bombastiskt, som alla stora ledare: ”Jag har talat. Chefen.”

Jag har svårt att föreställa mig att gamle Fantomenredax Uffe Granberg – pappa till Fredde – inspirerades av verklighetens diktatorer och generaler. Jag tror snarare att han levde hela sitt liv i en pojkbok, simmade omkring i dåligt översatta djungeläventyr, åt gamla spänningsklichéer till frukost. Ingenting tyder på att de unga Fantomenfans som trotsade hans uppmaning verkligen skulle få några livshotande uppsträckningar.

Kryp in i din dödskallegrotta, chefen, och begrunda det oanständiga i att med hjälp av sociologiska och psykologiska lagar bygga upp ett maktförhållande och sedan utnyttja det till att ”tvinga” av barn och/eller föräldrar deras pengar.

Detta kommer alltså från samma penna som några rader ovanför skyllt någon annan för att vara bombastisk.

Det är klart att man inte ska tvinga av barn pengar som de inte har. Det är klart att arméideal och blind lydnad och hierarkitänkande är en fara för mänskligheten. Men A och O för en general med ambitioner är alltid att dränera sina underställda på humor: bara humorlösa människor kan tänka sig att slåss för att få sätta en medalj på bröstet.

En långt större fara än han som skämtsamt försöker få en tioåring att köpa ett medlemskap i Fantomen, är han som tolkar det bokstavligt.