1993 kom Just D-plattan Tre Amigos – den med tre gamla proffsalkisar i Just D-mundering på omslaget. Året därpå fullängdsdebuterade Latin Kings med Välkommen till förorten.
Bägge omslagen refererade till den amerikanska PMRC (Parents Music Resource Center)-etiketten – ”Explicit lyrics” (som bl.a. stämplades på George Carlins talalbum och Frank Zappas instrumentalalbum) – som under det tidiga nittitalet klistrades på just hiphopplattor med en särskilt hysterisk och illa dold etnocentrisk intensitet.
Latin Kings skrev på sin låtsasvarning: ”Varning! Våldsamma texter!”
Just D skrev å andra sidan: ”Föräldrar rekommenderar: Trevliga texter”.
Det sa ganska mycket om attitydskillnaden hos de två band som får sägas vara den svenskspråkiga hiphopens pionjärer. The Latin Kings framstod som gravallvarliga, odistanserade, på allvar uppfattande sig själva som representanter för en amerikansk gänggangsterkultur, som rimmade ”fadersgestalt” på ”knark” och nog gärna hade velat ha ryktet om sig som lika farliga som NWA och övriga PMRC-stämplade. Just D var lojt och självironiskt tillbakalutande, självklart medvetna om sin egen obetydlighet i samhället.
Som medelklasspojke uppfattade jag då att det var Latin Kings som överdrev och Just D som tog saker med den rätta coolnessen.
Idag har jag en stark känsla av att det var tvärtom.
Visst, Dogge rappar nuförtiden mest om en cykel på köpet, men Latin Kings fyra fullängdare nämns med en särskild sorts respektdarr på stämbanden av de som bryr sig. Veterligt är det ingen som pratar om Just D idag. Allra minst de tre som utgjorde Just D. Åtminstone inte så att någon märker det.
Teg
jag kommer att då jag hörde texten till ”Vart tog den söta lilla flickan vägen?” så tyckte jag att den var så otroligt smart, men det handlade nog också om att det var den första text som jag begrep. Jag var väl kanske nio, så då är man väl ursäktad, antar jag.
Även om jag idag hatar (på riktigt) Crawford och hans borgarsingersongerwriterlåtar, så kan jag ändå ge dem att den låten svänger.
”Ingen som vet, ingen som vet!”
Martin
Åh.. minns hur farsan skulle kika på CD-skivan jag köpt (TLK) då han såg varningstexten.
Han började bläddra i konvulutet och såg graffitti-landskapsbilden där en tjej (guss) suger av en kille framför en bil (tjålburk). (tror det var pilar som pekade och skulle förklara vad det hette i Norra B).
Minns att jag som snorunge tyckte det var mkt pinsamt men jag fick tillbaks skivan efter lite grymtningar. Eventuellt förstod han inte vad han såg.
Teg
jag kommer att då jag hörde texten till ”Vart tog den söta lilla flickan vägen?” så tyckte jag att den var så otroligt smart, men det handlade nog också om att det var den första text som jag begrep. Jag var väl kanske nio, så då är man väl ursäktad, antar jag.
Även om jag idag hatar (på riktigt) Crawford och hans borgarsingersongerwriterlåtar, så kan jag ändå ge dem att den låten svänger.
”Ingen som vet, ingen som vet!”
Johabbed
Tre Amigos-skivan var en stor favorit för mig när jag var liten spoling. I konvolutet tackas för övrigt en man vid namn Gunnar ”Gunnar” Gunnar. Bara det är ju värt lite credd.
Anonymous
Jag har aldrig fattat varför Latin King är ”äkta” och Just D anses som ”oäkta(?)”. Dom har för mig alltid framstått som ett ganska korkat grabb-gäng (vilket i och för sig Just D troligen också var) kolla vara på dokumentären ”rassist, javisst” från -92 där TLK intervjuas. Pinsamt på det där underhållande sättet.
Larry
hej Kalle – fick du min Sune Mangs story?
Larry
Kalle Lind
Johabbed: aha! Därav ditt Fares ”Fares” Fares-skämt på boyahead.com.
anonym: det finns väl visserligen ingen principiell motsägelse mellan äkthet och korkad grabbighet. Men om man arbetar efter principen att äkta har nåt med hårda uppväxtförhållanden och ett öra mot asfalten att göra, så är ju TLK (från Botkyrka och Alby) mer äkta än Just D (från Öfvre Östermalm och Äppelviken).
Jag är å andra sidan den sista att gå med på att miljonprogramsmögel kan vara den enda definitionen på äkthet.
Larry: nej. Jag suktar.
John Eje Thelin
Skillnaden – den stora skillnaden – mellan TLK och JD var väl just det enkla faktum att Just D:s rappande aldrig svängde en millimeter. Jag har länge sagt att Crafoord et cohortes höll tillbaka utvecklingen av genuint bra svensk hip hop med allra minst fem år.
Faktum är att enda gången jag trillat på Wille Crafoord var när Just D fortfarande fanns och jag snabbt slängde ur mig, ”Sväng. Och jag menar det i imperativ.” Töntigt eller inte, så var det i alla fall ärligt känt. Jag ville kunna tycka om Just D, men det var omöjligt eftersom jag hade hört riktig hip hop.