Förra veckan lyckades den hågade plocka upp ett par, åtminstone ur populärkulturantikvarisk synvinkel, pärlor ur tevesörjan. För första gången i mitt liv fick jag faktiskt se ett helt avsnitt av dom så kallade ”Skäggen”.

Jag har hört talas om fenomenet sen jag började bära mental tweed och röka mental pipa vid fem års ålder, till och med läst minutiösa rapporter från de sammanlagt fem programmen, sett x antal valda delar i olika klippkavalkader, plöjt intervjuer med dom medverkande och skaffat mej en ganska tydlig bild av hur det såg ut.

Ändå blev jag positivt överraskad. Nej, det var inte så jävla roligt, ett krav man har all rätt att ställa på humorprogram tillverkade i modern tid, men som kanske inte alltid fungerar att ställa på grejor från humorhistorien. Däremot kändes det timslånga programmet – coolt, hippt, svängigt.

Idag skulle den här typen av program aldrig sändas på prime-time-20.00-minsta-gemensamma-nämnare-farfar-och-lilljäntan-skrattar-åt-Gustav-Svenssons-tokiga-upptåg-tillsammans-tid. Däri låg nog också att programmet blev så uppmärksammat och så hatat (det lär fortfarande inneha rekordet i antal inringda och inskickade klagomål).

Jag kan inte heller riktigt se nån poäng med att sända en viss typ av program på tider när dom som skulle uppskatta dom ändå inte tittar. Så var dock inte fallet 1963, då ju alla tittade på teve under dom timmar det fanns teve (typ 19-23, onsdag tevefri, en kanal).

Vad jag kan ta till mej vid en tittning 2007 är det tillbakalutade, mumlande, mungipsironiska. Sex män ur den urbana nöjessfären – en journalist (Edvard Matz), en akademiker (Jan-Öjvind Swahn), en scenograf (Yngve Gamlin), en humortidningsredaktör (Lasse O’Månsson), en poet (Beppe Wolgers) och nöjeschefen själv (Åke Söderqvist) – har ett avslappnat spånmöte runt ett sammanträdesbord.

Alla röker kopiöst, Beppe hostar nåt som borde vara kompakt och sotsvart, det dricks lite skumpa, skådisen Gunnel Broström kommer in och alla slåss om att få ha henne som bordsdam. Skämt levereras i förbifarten, långt från fanfarer och rimshots. Den som inte hänger med får skylla sej själv. Dom som hänger med gör tummen upp.

Sammanträdet sammanfattar förra veckans sammanträde (läs teveprogram) och någon klagar på att kostymbyxorna blivit fläckiga när man ätit mat på licensbetalarnas bekostnad. Söderqvist lugnar – utan att med en min röja ironin – att licensbetalarna ska få pröjsa en ny kostym.

Någon visar ett inslag som bygger på den vid tiden något överanvända idén att Erlander suttit länge som statsminister (jfr skämt om Göran Perssons fetma, Pagrotskys längd, Lars Danielssons bortförklaringar) – och alla spolar inslaget med motiveringen att idén är trött. Ett slags självreflexiv, metamedveten humor som har betydligt mer gemensamt med Ulveson & Herngren än samtida, folklighetsflåsiga Hylands hörna.

På samma vis som Luuk brukade göra i sina tidiga sena kvällar, kommenterar man också Sveriges radios (som det då hette) stadgar, där programmen på sitt folkhemsförnumstiga vis förväntades informera och undervisa tittarna. Gunnel Broström undervisar därför tittarna om vem som är mördaren i höstens deckarskörd (ett skämt så klart, något som så klart gick långt över huvet på inskrivande vänner av ordning).

Långt före sin tid presenteras ett dold kamera-inslag där man går runt i Trosa och skrämmer lokalbefolkningen med att europavägen ska dras rakt genom stadskärnan. Ännu längre före sin tid visar man sen en alternativ klippning där man får dom intervjuade att bejaka detta faktum.

Detta – liksom den lekfulla scenografin med sammanträdesbordets inbyggda korvlåda – var ett typiskt verk av scenografen, regissören, konstnären och idésprutan Yngve Gamlin, idag sorgligt bortglömd. Hans tankar om metateve, mockumentärer och expressiv klippning var naturligtvis extrema då. Idag hör det till dom tydligaste tevetrenderna i världen.

Och hela tiden titulerar man varann – och detta var fem år innan du-reformen, när Sverige hade världens krångligaste tituleringssystem beroende på om man pratade upp eller ner mellan samhällsklasserna – med det överdrivet familjära ”du grabbar”.

”Du grabbar” blev också namnet på ett antal scenshower på Grönan och Berns, med en starkt decimerad skara skägg. En EP släpptes. I övrigt gjorde dom inte särskilt mycket mer tillsammans. Men dom fem tevetimmar som gjordes satte ett rejält avtryck i sin tid och påminde en självrättfärdig befolkning att dom var jävligt förskonade från riktiga problem.

Att ta sej tid att leta upp papper och kuvert, köpa frimärken och hitta en postlåda för att gnälla på att Beppe Wolgers pratar och äter korv samtidigt, får betraktas som ett utfall av för mycket tid och för få bekymmer.

Jag har alltså sett ett av fem timslånga program med dom sex skäggen. Jag ser gärna dom övriga fyra. Tar man bara bort samtliga referenser och ersätter med motsvarande, är det ett program som skulle kännas lika skönt lojt, cool och hipp idag.