Som lillgammalt ensambarn lyssnade jag gärna på min morbrors plattor med Stefan Demert och Jeja Sundström (pre-Gäster med gäster var hon trubadur). Det kan tyckas tragiskt i efterhand, men det var nu så det var. Faktum är att jag antagligen har större delen av Demerts sjuttitalsproduktion intatuerad i centrala nervsystemet.
Tämligen bortglömd, dock mannen bakom alternativa hittar som ”SJ SJ gamle vän”, ”Balladen om den kaxiga myran” och ”Anna Anaconda”. En sjuttitalstrubadur i den stora skäggiga och acetondoftande kretsen kring Cornelis och Gösta ”Skepparn” Cervins Vispråmen Storken (som var för den svenska visan vad Norra Brunn varit för svensk ståupp), dock av en särskild sort.
Där Bengt Sändh var burlesk och Alf Hambe finstämt naturlyrisk och Thorstein Bergman tolkade Dan Andersson och Finn Zetterholm var vpk-are och Cornelis alltihop och en kvinna som hette Git Magnusson emellanåt måste ha tröttnat på testosteronet, var Stefan Demert rolig. Med gravallvarlig uppsyn sjöng han skillingtryckpastischer och lekte med alternativa sagoversioner (prinsessan som blev anarkist, prinsessan som blev en groda, jätten Gluff som letar prinsessor i Vecko-Journalen).
I sina allra bästa stunder var han en brutalt ironisk iakttagare av en svensk självtillräcklighet. Utan att röra ett anletsdrag trängde han sej in bakom den aldrig slutpratade enfalden på frisersalonger och i taxibilar.
Svenssons sång är slut – hej!
Svenssons sång är slut
Mördaren har fått sitt straff
och Svensson andas ut
Det funnes ej en brottsling kvar
i Sveriges långa land
om Svensson fick ta lagen
i sin egen hand
Med reflektioner som idag må kännas kliché och rentav klassföraktande, men som måste varit befriande i en tid när t.o.m. Björn Skifs slentrianhyllade arbetarklassen i blåblus. Stefan Demert hänföll aldrig till romantik. Han hade samma distanserade samhällsperspektiv som, var och en på sitt sätt, Tom Lehrer eller Povel Ramel.
Ett textfragment från en låt vars titel jag glömt. Demert och hans livskamrat Jeja Sundström iklär sej rollen som journalister från Veckobladet:
Vi sa ”Tack, förlåt vi störde
med vår lilla intervju”
och det sista som vi hörde
var när han slog till sin fru
Vår artikel får rubriken
”Fagerros – vår tids aktör
Välkänd för tevepubliken
Lyckligt gift och stor charmör”
Som skulle kunna handla om Hyland. Eller för den delen Cornelis, som vid samma tid (tidigt sjuttital) fyllespöade sin fru Bim efter att hon gjort större lycka än han som teveprogramledare.
På sjuttitalet var det ännu inte kutym att riva ner guldslöjorna kring medias fixstjärnor. De skulle vara ständigt spinnande huskatter.
Men mest radikal känns Demert i sången om Bertil och Sven. Den måste ha stuckit ut bland machohannarna i Yrkestrubadurernas förening, där Cornelis sjöng glada visor om att rista yxmärken i transor och arbetare alltid var män och ”kärringen” var en accepterad benämning på frun. Demert sjunger i egenskap av orolig granne:
Bertil och Sven dom är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom bor i våningen intill vår
Det har dom gjort nu i snart ett år
Dom är en visa i traktens kåkar
Det är inte så att dom stör och bråkar
men blotta vetskapen att dom finns
det gör en upprörd och arg till sinns [—]
Jag betalar min skatt till staten
och ser till att barnen har mat på faten
Det minsta man kan begära då
det är väl grannar att lita på?
Det har aldrig upphört att mej förvåna
att dom ej bygger ett hem för såna
Ett hem som dom kan få flytta till
där dom kan göra vad fan dom vill [—]
Men vi har samlats och slipat svärden
Nu ska vi tala med hyresvärden
Han får se till att dom flyttar så
vi slipper ängslas för våra små
För Bertil och Sven är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom tar och tafsar uppå varann
Det har jag sett genom brevlådan
Låten ligger på LP:n Marsch på er alla pannkakor. Den gavs ut 1971. Idag framstår den som betydligt djärvare och betydligt mer radikal än samtidens slentrianråmande om fabriksarbetare. Det är som när Peter Wahlbeck påstod sej vara nydemokrat och lyckades provocera yrkesprovokatörerna i SUCK (Stand Up Comedy-Klubben) på nittiotalet: med ”Bertil och Sven” måste Demert inte minst ha retat upp sina homofoba yrkeskollegor.
Gubben Far
Äntligen! En gubbe med skägg för en gångs skull som det BEHÖVER skrivas lite mer om! Det är sanningen: Stefan Demert är rolig. Och bortglömd? Kanske för att han sitter där, i trubadurfacket, i stället för att, som här, bli jämförd med Povel Ramel och Tom Lehrer. För så är det. En Ramel med sinne för snusk och politik. Och rimmar bättre än både Åkerström och Adolphson. Bertil & Sven i all ära, men lp:n Jeja & Stefan är i alla fall bäst, med Anna Anaconda, Moder Sveas vaggsång och alldeles särskilt Antirallarens visa, där han sammanfattar hela det dåvarande decenniets infrastrukturella utveckling:
"Kom sätt er i mitt stora knä så ska ni höra på
hur jag som antirallare fick dagarna att gå…
Det började i Stockholms stad när tunnelbanan kom
Se nu ska alla spårvagnar tas bort så sade dom
Vi stod och lasta spårvägsräls i åtta timmars skift
De bussar som sen kom var mycket dyrare i drift…
Sen rev vi Inlandsbanan, bara otack var vår lön
Vi ödelade byar och raserade miljön
Ja järnvägen från Kiruna till Narvik ner vi rev
Så nu så får dom ta och frakta järnmalmen med brev"
Erkänn att det är mästerligt!
Kalle Lind
Gubben far: jag tillerkänner gärna Demert både mästerskap och annat. Just Antirallarens visa förutsätter en viss förkunskap om genren rallarvisor och den stora järnvägsnerläggningen på sjuttitalet, som kanske inte alla våra skolbarn har. På samma skiva finns en parodi på Ernst Rolfs Barndomshemmet, med interiörer från miljonprogramsområden (”jag satt fast i gårdens fula klätterställning” är en fras jag erinrar mej). Den är kanske inte heller helt relevant idag. Icke desto mindre uppskattar jag Demerts humanistiska men svartsynta utgångspunkt.
Gubben Far
Just det. Mästerliga pastischer. Som Ramel fast med substans.
Så jag undrar varför han inte började skriva revyer i stället för att bara tjäna småpengar på skivor och viskvällar. För lat?
Jag vill se en nattklubbssångerska riktigt tråna fram alla dubbelmeningarna i:
”Dom kallar mej Kokande Fritty.
Jag håller stånd mitt i city.”
Gubben Far
Äntligen! En gubbe med skägg för en gångs skull som det BEHÖVER skrivas lite mer om! Det är sanningen: Stefan Demert är rolig. Och bortglömd? Kanske för att han sitter där, i trubadurfacket, i stället för att, som här, bli jämförd med Povel Ramel och Tom Lehrer. För så är det. En Ramel med sinne för snusk och politik. Och rimmar bättre än både Åkerström och Adolphson. Bertil & Sven i all ära, men lp:n Jeja & Stefan är i alla fall bäst, med Anna Anaconda, Moder Sveas vaggsång och alldeles särskilt Antirallarens visa, där han sammanfattar hela det dåvarande decenniets infrastrukturella utveckling:
"Kom sätt er i mitt stora knä så ska ni höra på
hur jag som antirallare fick dagarna att gå…
Det började i Stockholms stad när tunnelbanan kom
Se nu ska alla spårvagnar tas bort så sade dom
Vi stod och lasta spårvägsräls i åtta timmars skift
De bussar som sen kom var mycket dyrare i drift…
Sen rev vi Inlandsbanan, bara otack var vår lön
Vi ödelade byar och raserade miljön
Ja järnvägen från Kiruna till Narvik ner vi rev
Så nu så får dom ta och frakta järnmalmen med brev"
Erkänn att det är mästerligt!
Redaktör'n
Man skall heller inte glömma bort Demerts kulturgärning inom serievärlden. Jag har åtminstonde sett en serie i den för Kalle bekanta Galago.
Ördög
Äntligen! utbrister även jag, i det jag märker hur den fina sand som samlat sej i mina ögon under morgonskiftet plötsligt är som bortblåst. Jag har varit Stefan Demert-fan ända sen den där glåmiga vinterdagen i slutet av 70-talet då en klasskompis till mej (Henrika F, numera F-M) spelade sina föräldrars exemplar av "Visor för smutsiga öron" på musiklektionen i skolan. Hon hade lärt sej några av låtarna utantill, och efter att ha dragit "Prinsen, prinsessan och draken" ett par gånger hade hon även fått mej att minnas låten för tid och evighet. Jag var alltså typ tio år då.
Sedan ett par år har jag Demerts debutplatta på CD. Men "Bertil och Sven" finns INTE på "Visor för smutsiga öron", utan på den följande skivan, "Marsch på er alla pannkakor" från 1971. En fullständig låtlista kan beskådas exempelvis här:
http://hem.passagen.se/mazk/skivsamlingen.htm
Vet någon om "Marsch på er alla pannkakor" finns på CD? Och hur är det med de följande verken – "Den siste ornitologen" från 73 och "Jeja & Stefan" från 75? I Ginzas och Cdon:s sortiment finns de i alla händelser inte. Det är på "Jeja & Stefan" som "Nya barndomshemmet" finns – en sång som jag dessvärre aldrig hört framföras, men vars text jag minns tämligen väl från högstadiets sångbok (en volym i den klassiska "Vi gör musik"-sviten):
Ack, jag minns en vacker dag, det led mot kvällning,
hur jag söktes utav både far och mor.
Jag satt fast i gårdens fula klätterställning,
en produkt av stadens arkitektkontor.
Ja, så växte jag då upp och blev en hård en,
puberteten kom och allting kändes fel.
Vi drack mellanöl och gick på ungdomsgården,
där var pingis och tristess och fiaspel.
En koncentrerad version av ”Hela långa dagen”, med andra ord – och likt Gun Jacobsons bok i dagens läge snarast en nostalgiutflykt till en försvunnen idyll! Det nya barndomshemmet omges efter tre decennier plötsligt av samma halvt mytiska skimmer som förebilden gjorde i originalversionen av Karl-Ewert och Ernst Rolf.
Kalle Lind
Ördög: otroligt slarvigt av mej gällande skivorna. Hade kunnat gå till bokhyllan – chansade. Ändrat i texten.
Gällande ”Marsch på er alla pannkakor” har jag den på CD, liksom Visor för…, 1992 års Katten och en samling i serien Musik vi minns. Vill minnas att jag inventerade samtliga nätbutiker för att vaska fram dom titlarna när det begav sej.
För övrigt borde Ördög och Gubben Far ta kontakt med varann. Inte bara för att ni har konstiga namn – jag har dessutom fått för mej att ni bägge bor i Finland.
Johanna Larsson
Oj, här studsade även jag till lite! Själv var jag inte ens påtänkt på den tiden när det begav sig för Stefan Demert, men ”Bertil och Sven” – den kan jag utantill! Så länge jag kan minnas har min far på den årliga kräftskivan (hemma hos min farbror med familj)så fort han fått sig lite innanför västen bestämt sig för att det är hans sak att styra upp musiken, cyklat hem och hämtat SINA skivor och resolut tagit kontrollen över den gamla skivspelaren. Det bör kanske nämnas att min far inte är någon särskilt bestämd man med någon pondus att tala om i vanliga fall! Efter att ha lagt beslag på skivspelaren har han sedan spelat ”Beril och Sven” som varannan låt resten av kvällen. Övriga låtar var annan gammal progg av Ola Magnell och dylikt. Vad kan man säga? Det är skönt att inte ha blivit uppfostrad av homofober i alla fall.
Nonsensakuten
He he..redan innan jag började läsa inlägget såg jag bilden och tänkte ”aha..Stefan Demert..kul”.
Undrar hur många av mina generationskamrater som gör den kopplingen. Tyvärr vill många som är födda runt 74-75 numera vara så up to date att de istället snackar om Duffy och Pete Doherty eller vad fan de heter. Begynnande 40-årskris, månne. /Mvh Mattias (född -74)
Gubben Far
Ördög var är du?
petter
När jag försöker söka Git Magnusson på spotify undrar programmet om jag menar ”get magnatron”… 🙂
lali
vill bara inflika att jag är född 83 och har lyssnat på demert hela min uppväxt. först hittade jag Den siste ornitologen i mina föräldrars lp-samling och lyssnade på skivan sida a-b-a-b-a-b i hörlurar där på golvet. numer äger jag åtminstone två skivor (smutsiga öron på cd och jeja & stefan på lp). stefan demert är inte negligerad av alla! =)
Jan-Erik
Jag vet inte om de som skrivit tidigare i tråden får någon avisering om detta, men jag vill gärna komma i kontakt med både Gubben Far, Lali, Nonsensakuten och nån mer. Det finns en hyllningsplatta med bara Demertlåtar inspelad och släppt sommaren 2015. Den heter "Strån till stacken" och går att skaffa via mej. Maila till oneinahundred@telia.com Kalle kan intyga att både den och jag finns på riktigt, om nån skulle vara tveksam. Hör av er!
kulturarbete
Jag intygar!