En gubbe jag nog faktiskt aldrig har behandlat här tidigare.

Ibland har jag fått för mig att jag ska försöka närma mig Olof Buckard. Ni som varit med ett tag känner till honom: satiriker, sedermera predikant, den förste som stod som ”estradör” i telefonkatalogen. Han imiterade Sten Broman och Nils-Erik Baehrendtz men kallade sig helst ”impersonator” eller ”personifierare”. På senare år har han kanske varit mest känd för sina tvångssyndrom som han berättat öppenhjärtigt om i intervjuer.

På åttiotalet dök han upp i allehanda underhållningssammanhang. Som barn fascinerades jag en smula av honom: en skämtare som aldrig nånsin var rolig.

Jag har en lp med honom. Det är en upptagning från en kabaret han gjorde 1984: Vinteretik för spretiga röster (finns naturligtvis på Spotify). Underrubriken är: ”Narrerier, parodier, poesier”. Numren heter sån som ”Om andantet och vetgirigheten”, ”Hommage á Sten Broman”, ”Om girigheten” och ”Preludier till evigheten”. Spontant står jag fast vid min åsikt från barndomen: för att vara underhållare är han inte särskilt underhållande.

Jag lyssnar på första numret: ”Här är ert liv”. Buckard gör hyggliga imitationer av Lasse Holmqvist, Thorbjörn Fälldin, Jan-Erik Wickström, Jörn Donner, Sven Stolpe, PG Gyllenhammar och Olof Palme (jag ska ärligt säga att jag egentligen bara vet hur några av de där gubbarna låter via Bosse Parneviks imitationer, men dem är Buckards imitationer i alla fall hyggligt lika).

Numret är TJUGOEN MINUTER OCH TRETTIOFYRA SEKUNDER långt. Publiken skrattar gott när Fälldin inte blir färdig med sina meningar och när utbildningsminister Wickström slänger fram ett karakteristiskt ”Nä!” De skrattar inte lika gott när förlaget Askild & Kärnekull kallas ”Oskuld och stjärnekult”, kanske för att de inte kände till det förlaget så väl. Eller när PG vill byta namn på Volvo till Volvimus. Latinskämt var på utdöende redan på åttiotalet.

På baksidan av lp:n har Buckard skrivit en liten essä med rubriken ”Gycklaren som gisslare”, där han citerar den polske filosofen Leszek Kolakowski. Han skriver bland annat att ”satirens uppgift anser jag vara att ta parti för den förtrampade och förtryckta människan”.

Det är förstås vackert. Och kanske sant. Men inte är det särskilt festligt. Olof Buckard var inte den sortens underhållare som kom hem till barn på deras födelsedagar och drog vitsar. Kom han hem till nåt barn citerade han nog snarare polska filosofer.

Jag inbillar mig att Buckard var rätt stor när det begav sig. I Jan Guillous intervjubok Artister (1979) möter han ”tolv av våra mest folkkära artister”. Bredvid Povel, Hasseåtage, Birgitta Andersson och Jarl Kulle hittar vi Buckard. Han redogör för sin syn på underhållning:

Det värsta jag vet är en amerikansk maxim som lyder ungefär: ”Den bästa show jag vet är en den show där jag inte kommer ihåg ett enda ord bara att jag hade jävligt roligt”. En sån underhållning har berett stora kryphål för lögnen. Det är en humor som smiter. En underhållning som applåderas av alla är inte opinionsväckande på något genomgripande sätt. Sen må hela nationen skratta på sig.

Det är inte direkt Bosse Parnevik som pratar. Eller Mårten Andersson. Eller Eva Rydberg (som Buckard samarbetade med i dubbandet av den första Lucky Luke-filmen – den kanske mest udda punkten i Buckards cv).

Jag ser nu att karln, åttioett år gammal, är aktuell med en ”kulturkväll” på Boulevardteatern i höst. Bland gästerna hittar vi Ingvar Carlsson, Anna Odell och Göran Lambertz. Så det blir nog kul. Buckard har skrivit en ganska lång programförklaring. Jag hoppas ni ursäktar om jag bara citerar valda stycken:

Kan vi hitta en gemensam människosyn? Kommer vi nånsin att bli överens om vad den rimliga poängen med att vara människa är?

Är de i praktiken rådande existentiella grundvärderingarna egentligen fullkomligt vanvettiga?

Hur långt ska den politiska kartan behöva fjärma sig från medborgares samveten?

Vad är friskt, vad är sjukt när det gäller uppfattningar om så kallade psykiska funktionshinder, vad beträffar gudsbilder och kulthandlingar?

Vad innebär det att vara livsduglig?

Hur ser kopplingen mellan kreativitet av format och psykiska funktionshinder ut?

Det finns en galenskapens förförelse som medför en maktgalenskap som inte ges diagnosstämpel. Detta trots att det samhälleliga konsekvenserna är ohyggligt mycket mera fatala än summan av allsköns psykiska trauman. Är det evidensbaserade diagnosmönstret inom psykiatrin rena skämtet? Behandlar vi inte fel människor? Är det rent av de så kallade förtroendevalda och maktens koryféer som borde beläggas med spännbälten?

Hur kan konsten och litteraturen medverka vid politiska vägval? Måste Gud och Bach vara med i Säkerhetsrådet? Bland annat samtal i Dag Hammarskjölds anda.

Jag är förstås glad att Sverige har plats för en sån som Olof Buckard. Att det nånstans bland de lenrimmade publikfriarna har funnits en poet och ifrågasättare. Det gör mig varm i hjärtat att någon alls skrattar åt den där långa Här är ditt liv-pastischen. Att det någon gång har funnits någon som masat sig till en kabaret med den ärkepretentiösa titeln Vinteretik för spretiga röster.

Men jag kommer inte ifrån känslan av att humor ändå mår bättre av humor än av allvar.

Vill ni för övrigt veta allt om Buckards eget liv så berättar han för Lasse Holmqvist här.