Efter balen.

Min favorit bland gamla skillingtryck är antagligen ”Efter balen”. Den har vad jag anser att ett ett riktigt klämmigt musikpekoral bör ha: valstakt, nödrim och en övertydlig moralismmoral.

Den enda gång jag stött på den är på Maritza Horns Jämmer och elände (1978), där den trängs med mer välbekanta sorgesånger: ”Lasarettsvisan” (där jag särskilt uppskattar versen ”Läkarn svarar ej den lilla / men strök sakta hennes hår / och med tårar i sitt öga / vänder han sig om och går”) och ”Lejonbruden” (som väl inspirerar Muminpappan till det stora lejondramat i Farlig midsommar?)

(Inom parentes: Maritza Horn hör till de där fascinerande marginalfigurerna i den svenska kulturvärlden, en sån som uppmärksammas ungefär vart tionde år.

• 1978: skillingtryckskivan Jämmer och elände, producerad av Marie Bergman för Anders Burmans Metronome-etikett.
• 1988: singeln ”Lyssna till ditt hjärta”, x antal veckor på Svensktoppen.
• 2000: samlingsplattan ”Guldkorn”, samlande skillingtrycks-lp:n och ”Lyssna till ditt hjärta”-singeln.
• 2008: dottern Melissa Horn lp-debuterar och gör en duett med Lars Winnerbäck.)

”Efter balen” tar upp samma problematik som bokstaven N i Lennart Hellsings ABC-bok (”Nippertippan Tippsi Vips / Hon är lite happ som hipps / Byk och bak det vill hon slippa / Hon vill trippa på en hippa / Pudra sig med pudervippa”): unga damer som ägnar sig åt flärd istället för hem. Hellsing undviker det värsta moraliserandet och konstaterar bara faktum; den okände författaren bakom ”Efter balen” gör tvärtom moraliserandet till en dygd.

Visan skildrar koncist huru illa det kan gå när en ung dam går på bal och låter sig uppvaktas av kavaljerer, obekymrad om morgondagen, fast att lillen ligger hemma och är sjuk: lillen dör.

So it goes.

Jag vet inte vilken vers jag uppskattar mest. Kanske är det den stämningssättande andra versen, där samtliga dramats premisser radas upp och Det Stora Hotet antyds, liksom Skälet Att Det Stora Hotet Verkställs (= flickans oansvariga slampighet):

Men hon går ändå på balen
fast lillen är sjuk i kväll,
man hör där nere i salen
hon är så nöjd och säll

Vad bryr hon sig om hemmet?
Blott hyllning av herrar hon får
Hon är berömd, lillen är glömd
medan valsen går

Eller så är det kanske den fjärde versen, där handlingen får sin logiska och oundvikliga peripeti. När det ytliga och syndiga spelet mellan den unga flickan och de liderliga kavaljererna har försvunnit så visar det sig att det som verkligen är viktigt för en ung kvinna (= hemmet och moderskapet) har glidit henne ur händerna en gång för alla. Och ingen annan än hon själv står att klandra.

Snart äro fröjderna flydda
Vännerna skiljs från varann
Hustrun i dörrn till sin hydda
möts av sin gråtande man

Men ej ett ord han säger
Pekar på vaggan blott
Allt är förött – lillen har dött
medan valsen gått

Ja, och så slutar det som det gör för kvinnor som försöker leva utanför det staket som samhället har satt upp för deras egen skull: hon blir galen (jfr fröken Julie).

Med vidöppna ögon hon stirrar
på vaggan där lillen är
Hon vansinnigt skrattar och springer
Lillen som varit så kär!

All livets lycka försvunnit
blott för en enda natt
Och till sist lillen hon mist
medan valsen gått

Texten är troligen från artonhundratalet men ständigt aktuell. Tag lärdom av detta flickor: håll på er. Och ta hand om era barn. Och inse att det är ni och inte era karlar som bör stå vid deras dödsbädd. Och sluta slampa er på dansgolven.