Doktor Snuggles vill att vår värld ska bli bäääättre.

Doktor Snuggles – vänlig mot mänskor och djur
Doktor Snuggles – vill att vår värld ska bli bättre
Doktor Snuggles – hittar väl på något nu

Doktor Snuggles – åker till stjärnornas land
Doktor Snuggles – flyger till regnbågens rike
Doktor Snuggles – bygger en snillrik maskin

Texten till signaturmelodin är ungefär lika märkligt skev och ologisk som hela serien. Under hela min uppväxt, då jag sanningen att säja inte funderat på Doktor Snuggles varje dag (högst ett par gånger i veckan), har jag tagit för givet att serien var holländsk. När jag nu djupdyker i den, tillsammans med min son, förstår jag att den är brittisk.

Både mitt antagande och verkligheten känns fullt logiska. Att jag associerade till Holland beror naturligtvis på seriens märkligt knarkiga framtoning (och att den producerades med holländska Philips pengar). Samtidigt skriver den in sej i en lång och ståtlig brittisk tradition av färgsprakande nonsens, den typ av tramsiga ordlekar och paradoxer som odlats av gentlemen med skinnförstärkta tweedkavajsärmar som i övrigt ägnat sej åt rävjakt, piprökning och rosodling.

Beatles och andra LSD 25-påstrukna band inspirerades av barnkammarramsor (Yellow submarine), vattenfärgsteckningar (Lucy in the Sky with Diamonds) och – varenda kvasiintellektuell hippieanglofils Koran under det s.k. lundellåret 1967 – Alice i Underlandet (”I am the walrus”).

Doktor Snuggles känns som nästa naturliga led i en process: kultur riktad till barn, inspirerad av psykedelisk kultur riktad till vuxna (eller motsvarande), i sin tur inspirerad av kultur riktad till barn.

Ju mer jag tittar och fascineras av det prunkande och sprudlande tecknade landskapet, desto tydligare ser jag Doktor Snuggles genuina brittiskhet. Han lever i ett typiskt brittiskt gentlemannakollektiv där dom enda kvinnorna är hushållerskor – Beata och roboten Matilda Järndotter – som Snuggles, Grävlis, grodan Hugo, kaninerna Benny & Freddy, musen Norpan, brevbäraren Söltrut, den talande klockan Ticktack, det talande paraplyet Ankpelle, det talande sirapsträdet och den talande arbetsboden Trickeli-Trick (samtliga män) förhåller sej till med rädsla och respekt. Asexuellt och kvinnofobiskt som resultatet blir av könsseparerade internatskolor.

Det eviga teet som dricks hos madame Näbbinos och hennes hund Lord Snobbig är naturligtvis en annan nationell markör, och till och med Snuggles frisyr är brittisk: den s.k. Robin Hood-frisyren, odödliggjord av diverse brittiska förbundskaptener.

Snuggles-historierna är tillåtande och bejakande in i sitt minsta infall, och däri ligger deras tjuskraft. Det räcker inte med att en rymdgubbe anländer i en rymdfarkost till joren – det måste dessutom vara en rymdriddare i en flygande rymdsköldpadda. Ärkefienden professor Eminens kan förvandla sej till en gam, har ett franskbrytande spökdjur i sin hatt och bor i ett sjögrässlott.

Ibland dyker professor Tjäderfjäder och häxan Valborg Vinägerflaska upp i storyn.

Allting – grodor, klockor och hus – pratar och gör det dessutom på knasiga hittepå-dialekter (antagligen betingat av att tre-fyra skådisar gjorde all dubbning).

Jeffrey O´Kelley – gentlemannen i vars huvud allting har sitt ursprung – pratar på dvd:ernas extramaterial om knasigheter som självklarheter. För honom är det fullt logiskt att han i Pennsylvania blev kompis med en liten svart gosse som heter Woogie och att han därför skapade en fläckig kamel som sitter på ett moln och dricker te med flygande drömfår – eftersom kamelen heter Woogie (Puckly).

Det är det så klart inte för nån annan.

I Doktor Snuggles är allt välkommet. Inget är för knäppt, drick ur flaskan märkt ”drick mej” och slicka på den glada gubben på frimärket. Detta är landet som gett oss Boy George, Ziggy Stardust, Willy Wonka, hattmakaren, liftarens galaxguide (Douglas Adams skrev för övrigt manus till Snuggles) och the knights who say ”ni” – perukernas, maskernas, grimasernas och hugskottens förlovade tweedrike.

Det känns som att det bara är där som Sprutty-bang-bang verkligen kan lyfta.

Jag får en stark känsla av att Jeffrey O´Kelley är Doktor Snuggles. På figurens hemsida bekänner O´Kelley glatt att han lever ett lika behagfullt liv och lika naivt tror på att vår värld kan bli bättre med lite fantasi och lite mekanik. När han började utveckla figuren på sextitalet (serien blev ett faktum först 1979) ansågs inte tanken att göra världen bättre ”som en galen ambition”.

Och det slår mig att hur mycket jag än ogillar hippieflum och gamla män i gråa hästsvansar som ältar almarna och Monterey – så är det en odiskutabelt god tanke.