Apropå KFML(r) – denna märkbart homofoba och puritanska stalinistsammanslutning som lockade över tusen fullt friskförklarade göteborgare till medlemskadern – så fanns det alltså en påtaglig våldsromantik inom förbundet. Det märktes inte minst i veckotidningen Proletären, som liksom vibrerade av rättshaveristisk indignerad aggressivitet.
Jag har aldrig fått bekräftat ryktet om Proletären verkligen skrev en nekrolog över Zarah Leander med rubriken ”Nu är tyskhoran död”, men det skulle faktiskt inte förvåna mig.
Rune Moberg hette chefredaktören för det saligen insomnade bildmagasinet Se, som jag uppfattat som ett slags blandning av Slitz, Expressen och TV3:s Insider, dvs. lagoma doser naket, spekulativa avslöjanden och högt uppskruvade tonfall.
När han inte skrev manus till Lilla Fridolf och Carl-Gustaf Lindstedt-sketcher, stack han ut sin dubbelhaka i primitiva kampanjer som denna:
Inga var snabbare att hörsamma varningen än Göteborgs argaste bolsjeviker:
På något vis sluts cirkeln när Stenbeck i slutet av åttitalet börjar rekrytera sina journalister ur de gamla maoistkretsarna. Bland frågorna killar som Aschberg fick svara på när de sökte jobb på Kinneviks expanderande medieimperium fanns ”när slog du någon på käften senast?”
Inte om, inte varför, utan när. Det är sånt machohannar vill ha svar på.
dr. No
Det är ju ett riktigt dåligt signum för våra respektive yrken att ingen av oss fått den frågan! Var är kampglöden? Landets problem löses inte av ljummen filmjölk!
Och så är det TUFFT att slåss, också. Sådeså.
Anonymous
Jag fattar inte? Uppmana folk att spöa Rune Moberg är väl inget att bråka om? Tyckte notisen var rolig.
Kalle Lind
Anonym: jo, jag tycker också det är kul att någon nappar på Mobergs provokation. I princip kan man påstå att allt jag tar upp här är saker som jag tycker har en komisk kvalitet.
Men jag tycker också att hela käftsmällande-och-hotelsekulturen är motbjudande primitiv.