Den revolutionära röran.

1970 bildas KFML(r) som en utbrytargrupp ur KFML. R-et står för ”revolutionär”, som för att understryka att bokstavskombinationen Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna är på gränsen till småborgerlig.

Att trettiåtta år senare – och själv dessutom född 1975 – försöka få ett sammanhang i den soppan är så klart omöjligt, men man kan åtminstone fiska fram ett och annat märgben att suga på. Det som är mest frapperande – och komiskt – är så klart hur extremt liten den här världen var, hur höga tankar man hade om sej själv och hur låga tankar man hade om sina f.d. partikamrater.

Enkelt uttryckt är KFML – som sedermera byter namn till SKP (vilket f.ö. är VPK:s gamla namn), antagligen i syfte att göra en röra av en soppa – ett stockholmsbaserat och akademiskt präglat förbund. Den högljudda utbrytargruppen är göteborgare och påstår sej vara arbetare (Frank Baude, som blev partiordförande, kallar sej själv ”murare” men ryktet går att han inte ens är fackligt organiserad).

Det näst viktigaste för KFML(r) – som alltså är det göteborgsbaserade parti som bildas 1970 – är att skapa ett kommunistisk samhälle. Det allra viktigaste är att förklara vilka satans sopprötter KFML är. Detta gör man på ett gäng fiffiga och uppfinningsrika vis.

Mest känd är naturligtvis KFML(r)-husbandet Knutna Nävars revyvisa ”Det lär oss historien”, där man på känd Creedence-melodi förklarar att KFML är ”småborgarrevisionister” som aldrig kan ”bygga partiet”. Man kallar dom ”småborgarna i sosse-KFML” och förklarar att ”förbundet stärks av kampen mot högeravvikelser”.

Det är kanske den roligaste låt som förekommit i en svensk revy nånsin. Helt oavsiktligt.

Annars jobbade KFML mycket inom genren ”personangrepp”. I sin egen tidskrift Klasskampen skrev KFML(r) om Nils Holmberg, redaktör för KFML-tidskriften Gnistan:

Nils Holmberg har vid flera tillfällen klart givit uttryck för att han betraktar tidningen som sin privata egendom. Omtalas ska här endast ett exempel på denna hans småborgerliga inställning.

Vid ett möte i Göteborg med arbetsutskottet, företrätt av [—] Gnistans redaktion och Göteborgsstyrelsen föreslog snikusen Holmberg och hans likaledes oborstade hustru att mötesdeltagarna skulle aväta en middag på en finare restaurang för de pengar som fanns i Gnistans kassa. Förslaget avvisades bestämt av företrädare för den proletära Göteborgsavdelningen och betecknades som värdigt en förpuppad arbetararistokrat.

(Citerat av Torbjörn Säfve i Rebellerna i Sverige, 1971).

Och man fortsatte med att direkt rikta sig till snikusen Holmberg – ”snikus” är uppenbarligen ett skällsord helt i paritet med ”revisionist” – som påstods ha förskingrat medel ur partikassan:

Nils Holmberg, den revolutionära rörelsen har spytt upp dig ty du är varken kall eller varm. Du är en ljum kälkborgare med en tanke, en föresats och en paroll med vilken du har gått fram, går fram och kommer att gå fram: ”Fram för Nils Holmberg!” Din politiska begravning bevistade du på vårt senaste avdelningsmöte. VILA I FRID!

Annars handlade det mycket om att utmåla KFML-ledningen som förrädare – men framför allt mesar. KFML:s ordförande Bo Gustafsson berättar i boken ”De svenska maoisterna”:

När de brutit sig ut kallade de mig ”Bo-charin” efter Bucharin som Stalin rensat ut för högeravvikelser och sade att för Sköld Peter Matthis (en annan proffskommunist, tillika ögonläkare, bloggarens anm.) var kommunismen lika med att hjälpa gamla tanter över gatan. De hånade inställningen att tjäna folket. En riktig kommunist skulle vara ”stålhård”!

I Klasskampen gjorde man också en festlig karikatyr över KFML-ledningen Gustafsson-Matthis-Kurt Lundgren, där man drev med dessas töntiga scoutrörelseåsikter. Ledarna – ”den högeropportunistiska akademikerklicken” – har pajaskostymer med bjällror och veckade narrkragar, river sönder KFML:s grundsatser och viftar med löjligt blygsamma krav av typen ”Regelbundna turer till Valsätra”.

Under detta finns ett brev direkt riktad till ledningen:

Kamrater!

Det var oss och avdelningens medlemmar ett stort nöje att på vårt senaste avdelningsmöte få se och höra docent Gustafssons, adjunkt Lundgrens och doktor Matthis’ politiska taskspelarkonster.

Många medlemmar har vittnat om att de inte haft så roligt sedan de som barn sett de roliga bröderna Marx på film. Vi förstår nu att arbetsutskottets medlemmar inte har den store revolutionären Karl Marx’ teorier som grund för sitt handlande, utan att de i stället försöker härma de roliga bröderna Marx. Vi vädjar till arbetsutskottet att till vårt kommande avdelningsmöte sända ner de övriga utskottsmedlemmarna på det att dessa kamrater skall bidraga till underhållningen på mötet och höja den till den nivå som de ovannämnda kamraterna lyckades med.

Det har kommit till vår kännedom att förra utskottsledamoten Asa Hallström nu befinner sig i Stockholm. Vi anser att det kunde vara skojigt om även hon kunde komma till mötet, då ryktet nått oss att hon kan ackompanjera er på flöjt.
Kamrathälsningar!

För det proletära centrats styrelse enl. uppdrag, Jan Tollin.

Ytterligare en arbetsmetod i KFML(r):s viktiga kamp mot KFML var – våld. KFML-aktivisten Harald Holst berättar:

De stora biffarna bland r:arna skaffade sig fjäderbatonger och hade dem under tidningen när de sålde Proletären. ”Man vet aldrig när det kommer en klassfiende”. När jag sålde Gnistan på Frölunda torg blev jag nersparkad av en storväxt r:are. De ringde hem till Ingbritt, min dåvarande fru, och sade att hon inte behövde vänta mig hem.

Ett samtal som säkert gjorde Ingbritt illa till mods.

Det var säkerligen inte roligt att utses till ”klassförrädare” av en västkustpöbel med självutnämnt åsiktsmonopol, men några decennier senare sitter jag mest och kluckar. Hur många personer handlade detta om? Hur många kunde tänkas engagera sej i en politisk kamp som så uppenbart handlade om ett göteborgskt lillebrorskomplex och vanligt hederligt maktbegär?

1970 ställde KFML upp i riksdagsvalet och fick mindre än en halv procent (21 132 röster). Den första reaktionen efter ett sånt nederlag var alltså att börja spotta på partiledningen och bilda ett NYTT parti. Som om det rimligen skulle kunna få fler röster.

KFML(r) – som givetvis bytte namn så småningom, till KPML(r) – är själva definitionen av sjuttitalsepitetet ”tokvänster”. I sin tidning Proletären delade de ut ”månadens ishacka” till diverse högeravvikare, givetvis döpt efter det mordvapen Stalin använde mot Trotskij. Och vid Båstadskravallerna 1975 (när Sverige hade den goda smaken att spela tennis mot Chile) kunde Håkan Lahger på plats uppleva skillnaderna mellan en göteborgsk varvsstalinism och en stockholmsk universitetsmaoism:

När KFML(r):s stormtrupper ställde upp för avmarsch var det lätt att tro att revolutionen verkligen stod för dörren. Frank Baude och ytterligare ett gäng kraftkarlar ställde upp på raka led iklädda skinnjackor, några bar hjälmar, andra hade med sig olika typer av knölpåkar och tillhyggen.

När stockholmsbussarna anlände dansade Per Janse och andra kulturaktivister ut ur dem och översvämmade Båstads gator sjungande glada kampsånger, klädda i randiga velourbyxor från Mah-Jong. Det fanns så att säga en viss skillnad i attityd.
(Proggen. Musikrörelsens uppgång och fall.)

Och med facit i hand och på betryggande avstånd kan man kanske kalla dem alla tokstollar (inte minst Anders Carlberg, tvåa från vänster). Men jag kommer alltid att föredra en glatt dansande tokstolle framför en tokstolle med knölpåk.