Jag blev idag på eftermiddagen uppringd av en synnerligen trevlig kvinna på teveprogrammet Debatt. Jag förutsätter att hon ringde för att ragga deltagare till programmet. De skulle imorgon debattera det faktum att Stina Wirsén har dragit tillbaka sin kontroversiella barnboksfigur Lilla Hjärtat. Hon visste att jag skrivit en bok om politisk barnlitteratur, Proggiga barnböcker, och ville veta vad jag tyckte i det här ämnet.
Frågan är till sin natur komplex. Jag tycker naturligtvis att det är beklagligt om barnboksförfattare blir ängsliga att alls ta i känsliga frågor; Viveka Lärn gick häromåret ut och berättade att hennes lektörer strukit en passage där några italienska gubbar satt på ett torg och rökte. Hade Astrid Lindgren idag porträtterat Madickens granne farbror Nilsson så hade somliga förläggare säkert velat byta ut brännvinet mot kalasmust.
Barn ska inte skyddas från verkligheten – däremot bör de kanske skyddas från kränkningar. Och är det så att människor känner sig kränkta av Lilla Hjärtat-figuren och upplever den som en kolonialistisk karikatyr, så är det inte jag – en vit europeisk man – som ska säga åt dem att lägga och slappna av.
Jag vägrar att tro att Stina Wirsén – vars Vem?-böcker tillhör mitt dagliga litteraturintag, låt vara något ofrivilligt – nånsin tänkt en enda rasistisk tanke. Icke desto mindre kan även hon, omedvetet, vara med och sprida en nedärvd föreställning.
Men samtidigt: jag har förstås ingen rätt att säga åt den fria konstnären Stina Wirsén vad hon ska göra. Känner hon själv att hon sårat människor som hon inte vill såra så gör hon naturligtvis rätt i att dra tillbaka figuren. Känner hon sig däremot hotad och medvetet missförstådd så är det tråkigt om hon tvingats göra avkall på sin integritet.
”Så du vill varken säga bu eller bä?” sa kvinnan i luren, och jag tyckte mig ana besvikelse i rösten.
”Nja, jag vill säga både bu och bä”, sa jag.
”Då ringer jag vidare.”
Hade jag eventuellt fördomar om att Debatt är mer intresserat av att göra underhållning av människor som gapar än att faktiskt problematisera en fråga, så tvingades jag inte omvärdera mig just den här gången.
Tompa
Nu finns det ju ingen sån där gilla-knapp här, men om det funnits en så hade jag hållit den nedtryckt bra länge.
måns
Bravo, är vänstern dum, kommer vänstern undan…
Annis
Finns ju visst en gilla-knapp. Där uppe. Jag gillade, till exempel. Haha.
Spiring
Oavsett vad som är rätt eller inte, så kan man i alla fall konstatera en sak: om kritikerna ville att Lilla Hjärtat inte skulle finnas tillgänglig att betrakta, så fick det motsatt effekt. Så fort det finns något att rapportera, debattera eller kritisera i frågan, så illustreras detta med en bild på just Lilla Hjärtat. Denna förargelseväckande figur har fått ett sånt genomslag i media som inte varit möjligt om inte debatten dragit igång. Var och varannan dag får man se Lilla Hjärtat.
Jag är för övrigt övertygad om att en hel del personer, som inte är ”vita”, ”europeiska” eller ens ”män”, känner sig kränkta över tanken att bilder på Lilla Hjärtat skulle få andra att associera till dem, och att de behöver skyddas från detta. Hur gör man för att ta just deras kränkta känslor på allvar?
Spiring
Finns det förresten nåt debattprogram på någon TV-kanal som faktiskt är intresserade av debatt? Nu tittar jag inte på TV dagligdags, men det jag sett i den vägen verkar handla mer om ”bra TV”, dvs det ska utmynna i att folk sitter och skriker åt varann fast ingen lyssnar på nån annan. Den typ av debatt där man försöker att hitta inte bara vad som skiljer parterna åt, utan även vad som förenar och där man faktiskt kan komma vidare nånstans, verkar vara ointressant. Din upplevelse här får inte heller mig att omvärdera denna min fördom, som kanske upplevs som ytterst kränkande av debattprogramsorganisatörer.
dr. no
Spiring: Genom att låta dem tala för sig själva. Vilket över lag är något som vita europeiska män borde pröva när det gäller andra gruppers åsikter, hållning osv om du frågar mig. Och det får du gärna göra, eftersom jag råkar representera gruppen vita europeiska män.
Spiring
dr. no: Oavsett detta så menar jag alltså att man kan ifrågasätta taktiken hos de homogena grupper (typ Ickevita Europeiska Män, Vita Utom-europeiska Kvinnor, Grisskära Nordamerikanska HBT-personer eller hur de nu väljer att grupp-definiera sig) som drivit kampanjen mot Lilla Hjärtat. Om man nu inte ville att bilden av denna figur skulle etsas fast på näthinnan hos den stora homogena gruppen Läsare av Svenska Dagstidningar, vill säga, och jag tvivlar på att det var detta som var målet. (Vad dessa personer tycker vet jag en hel del om eftersom jag är en läsare av svenska dagstidningar och därigenom råkar representera gruppen ifråga.)
dr. no
Spiring: En sökning på aftonbladet gav som skribenter av de första sex träffarna på lilla hjärtat (jag sökte utan citattecken och fick således en herrans massa icke-relevanta resultat, varför jag bara orkade kolla de första sex): Daniel Swedin, Fredrik Virtanen, Petter Larsson, Åsa Linderborg och Malin Krutmeijer.
Där är visserligen två personer kvinnor, och den sexuella läggningen hos skribenterna vill jag inte spekulera i, men visst har debatten med få undantag förts mellan högst vita människor?
Min slutsats är således att, om vi ska definiera en homogen grupp som drivit detta, så blir det nog vita män(niskor) snarare än ett mångfärgat triumvirat. Och visst är det väl ändå något som gått förlorat på vägen då?
Spiring
dr. no: Absolut. På alla sidor om stridslinjen. Men jag förutsätter ändå att alla inblandade talar i egen sak snarare än för någon annan. Även då man säger sig reagera å andras vägnar.
Sen är det väl ändå viktigare vad personerna ifråga säger, vad de har för argument, än vad de råkar ha för hudfärg? Går inte något förlorat om man försöker definiera de inblandade som en ”homogen grupp” snarare än ett antal engagerade personer? När de i denna grupp dessutom visat sig ha högst skilda åsikter i frågan.
dr. no
Nej, jag tycker inte argumenten biter när det handlar om en viss grupps påstådda kränkthet. Inte såvida inte argumenten framförs av medlemmar av denna grupp; att någon sitter och menar sig veta hur andra människor tänker och tycker har jag jävligt svårt för. Även om jag gör mig skyldig till det själv ibland. Men fan, nu är jag ändå en vit man som sitter och kommenterar detta vidare. Ursäkta; det är inte min sak, och jag tycker mig inte vara del i målet. Jag respekterar dock dina åsikter och gör härmed ett nytt försök att hålla käft. (Det brukar gå sådär…)
Spiring
dr. no: Jag vet inte riktigt vilka åsikter jag har som du respekterar, jag har varken läst någon bok eller sett någon film där Lilla Hjärtat förekommer och har därför aktat mig för att ha några åsikter om huruvida figuren är kränkande eller inte. Vad jag däremot funderat på är huruvida uppmärksamheten från de som känner sig kränkta motverkat sitt syfte eller inte, med tanke på… ja, läs mina tidigare kommentarer. Om det är den åsikten du menar är jag glad att du respekterar den. 🙂
Fast jag undrar ju vilken den här ”gruppen” är, vars medlemmar har rätt att få bli upprörda över en viss tecknad figur. Vore tråkigt om det skulle ha med hudfärg att göra, jag gillar inte riktigt att dela in människor med avseende på hudpigment. Man kanske kan tycka att bara de som känner sig personligt kränkta har rätt att diskutera om huruvida det de kränkts av kan sägas vara kränkande i sig, men då blir det inte mycket till diskussion.
Heliokles
Apropå Madicken, så väntar jag bara på att någon ska ta upp att Lisabet skulle säljas till hundturken i Bordeaux. Kanske blir det jag, när jag läser högt för min halvturkiska systerdotter? Det är ju bra mycket värre än Kurrekurreduttön. Vi repeterar: Astrid Lindgren skriver om h-u-n-d-turkar. Inte skogsturkar eller bara vanliga turkar.
Åke Forsmark
Du skulle ha varit rasande och tuggat fradga. Jag är rasande och tuggar fradga men det är ingen som ringer till mig. Jo, en gång ringde lokalradion då jag var upprörd över att de breddat min skogspromenadstig så att den blev bredare än E4:an mellan Umeå och Skellefteå för att det skulle vara skidtävling där. Viktigt för kommunen sade de – är det någon som minns när SM gick i Umeå?
Paul W H
”Och är det så att människor känner sig kränkta av Lilla Hjärtat-figuren och upplever den som en kolonialistisk karikatyr, så är det inte jag – en vit europeisk man – som ska säga åt dem att lägga och slappna av.”
Varför inte? Blir dina argument verkligen per automatik svagare bara för att din hud inte har samma grad av pigmentering eller för att du inte har samma könsorgan som karaktären ifråga? Bra argument är väl bra argument oavsett vem de kommer ifrån?
Exempel: Fazer fick länge höra att bilden på Kina-godiset var otidsenlig och kanske rentav olämplig, men man gjorde inget åt saken förrän en adopterad asiatisk man och tillika journalist skrev om saken (som för övrigt kommer från Korea och inte ser det minsta kinesisk ut). En sådan reaktion ser inte jag som något sundhetstecken direkt.
David Brent i The Office gör väl det omvända misstaget i ett avsnitt, när har tror att han kan dra rasistiska skämt på kontoret bara för att den svarte kollegan inte har några invändningar.
Sedan undrar jag om det alltid är så smart att låta ”den kränkte” bedöma vad som är kränkande. Det har ju verkligen gått inflation i begreppet på senare år. Jämför: Om jag vill få prostatan undersökt (försöker pricka in ämnen som läsekretsen av den här bloggen kan relatera till), då vill jag ju att det är en läkare som drar på sig gummihandskarna och står undersökningen, inte en random snubbe vars enda ”merit” är att han själv har en förstorad prostata.
Kalle Lind
Paul W H: nja, nu var det ju inte Lilla Hjärtats vara eller icke-vara som var det egentliga ämnet för det där inlägget så du ska inte locka in mig i den diskussionen.
Men eftersom du ändå tog upp ämnet så förstår jag inte riktigt vad din prostata har med det att göra. Att bli sårad eller känna sig personligt angripen är väl helt emotionellt och subjektivt betingat; det går ju inte att avgöra objektivt eller vetenskapligt om någonting är sårande eller ej.
Jag vet inte om jag tycker det är mer angeläget i det här fallet att lyssna på någon som tagit en examen i kränkthetskunskap än på någon som anser sig själv och sina barn och sin familj hånad och karikerad.
Därmed inte sagt att det alltid måste vara okej att skrika ”kränkt!” och därigenom hetsa konstnärer att dra tillbaka sin produktion. Bara att det är förbannat lätt att som representant för en privilegierad grupp, som aldrig själv varit hotad, utsatt eller systematiskt nedvärderad, anklaga andra för att dra på sig för stora offerkoftor.
Paul W H
Fast nu talade jag om att kränka. Att emotionellt såra, håna, karikera, schablonisera, göra sig lustig över, skoja åt, etc, behöver inte nödvändigtvis vara kränkande. Att kränka är brottsligt. Det får en rättslig påföljd och kan resultera i skadestånd. Att känna sig kränkt och att vara kränkt är inte samma sak, och en persons hudfärg gör i min mening inte en denne mer eller mindre kvalificerad att göra den (svåra) distinktionen.
”Bara att det är förbannat lätt att som representant för en privilegierad grupp, som aldrig själv varit hotad, utsatt eller systematiskt nedvärderad, anklaga andra för att dra på sig för stora offerkoftor.”
Jag är inte så förtjust i att dela in människor i grupper baserat på hudfärg, kön och härkomst och sedan tillskriva dem som ett kollektiv en viss nivå av empati och medkänsla.
Kalle Lind
Paul W H: att inte vara förtjust i indelningar av grupper är väl också något man kan kosta på sig just när man tillhör en grupp som aldrig varit utsatt för nåt. Det är klart att det är jättefint och storsint av någon att inte se bögen, bara människan, men det går ju inte att ducka för att bögar genom historien – och i detta nu – har kriminaliserats, satts i koncentrationsläger och på mentalsjukhem, fängslats, dödats, hånats och diskriminerats. I det läget blir ju din nobla överseende hållning helt meningslös.
Det finns strukturer. Att prata om grupper som ”svarta”, ”kvinnor” eller ”judar” är så klart fördomsfullt och generaliserande i många fall, men i andra faktiskt nödvändigt för att diskussionen ska bli meningsfull.