Jag har skrivit det förr men slutar aldrig fascineras: det går idag inte att föreställa sej hur in-i-fläsket-megastor Kurt Olsson var under några år kring 1990. När han gjort fyra teveserier, en julkalender, två plattor med Siw Malmkvist-låtar, några krogshower, sommarturné och långfilmen Filmen om mitt liv som mej själv låg i pipeline – så kom serietidningen.
Få fenomen blir så stora i Sverige. De enda andra svenska serie-spinoffer jag kan komma på är Jönssonligan och Berts dagbok. Gissningsvis finns det några till, men det är sällan publikintresset bedöms som så stort att man kallar in riktiga tecknare för en avknoppning.
I Sverige blir saker antingen stort på Ingmar Bergman-vis eller Hassan-vis: att väldigt få är intresserade medan det är aktuellt men att alla vill hänga på tåget när historien visat att det var viktigt. Eller så blir det stort på Snoddas– eller Eddie Meduza-vis: att det säljer som fanken och drar fulla folkparker och går hem hos folket (om vi nu väljer att definiera ”folk” som såna som har träskor).
Kurt Olsson var stor på Björn Gustafsson-vis. Alla gillade Kurt Olsson. Journalisterna. Raggarna. Krämarna. Barnfamiljerna. Folket. Ingen provocerades och i botten fanns till och med nåt proggpolitiskt korrekt eftersom Lasse Brandeby varit med i Nationalteatern mot slutet och skänkte ett reklamfilmsgage till miljörörelsen.
Jag tycker att Kurt Olsson var värd all uppskattning. När Brandeby öppnade alla slussar inne i huvudet och lät det välla fram var det komik i sin renaste och svängigaste form. Däremot tror jag ärligt att han skulle ha vunnit på att säga nej ibland. Då hade nog eftermälet blivit än mer positivt.
Dessvärre minns nog fler Kurtan för krimskramset än det genuint geniala.
Nonsensakuten
Hade Brandeby gjort som ABBA och lagt av i tid, skulle magin fortfarande ha levt kring fenomenet Kurt Olsson.
Kalle Lind
Urban: du har rätt. Och inte bara Åsa-Nisse – även Lilla Fridolf var ju från början a) radio och b) film innan det blev en lätt obehaglig serie.
Sen finns det vissa som hävdar att Flygsoldat 113 Bom är en seriefiering av Nils Poppes Fabian Bom, men jag undrar om det verkligen är så. Jag tror antingen att det är en slump att de heter likadant (att kalla en dålig soldat för Bom känns som den första idén som dyker upp i huvet) eller att Torsten Bjarre möjligen bara ville casha in på namnet. För nån vidare innehållslig likhet i övrigt har de inte.
Urban
Själv läste jag aldrig serietidningen men minns iallafall annonserna. Borde passa på om jag ser ett gammalt ex i något antikvariat. Hur många nummer kom det egentligen ut?
Men men men.
Du glömmer, eller låtsas glömma den ultimata svenska serie-spinoffen: Åsa-Nisse. Där har utvecklingen gått i en ovanlig riktning. De flesta upplever troligen serierna som mer njutbara och roliga än filmerna och böckerna är väl returpapper allihop vid det här laget.
U.J.
Urban
Nog borde väl Douglas Håge kvala in i kategorin ”bortglömda gubbar”?
Jag trodde jag hade hyfsad koll på Fridolf men wikipedia lär mig att radioserien faktiskt var inspirerad av två tecknade serier så där är det fråga om en cirkel som sluts. Wikipedia lär också att en del av radioprogrammen funnits på SR Minnen.
Jag tvivlar inte på att serierna är ganska tvivelaktig även om jag inbillar mig att filmerna var bättre. Ett kortare format kräver starkare stilisering. Som jag minns filmerna – fast det är åratal sedan – spelar Fridolfs husliga underordning inte någon större roll (den är marginell nog att gå dagens publik förbi och syftar mest till att förlänga intrigen eftersom Fridolf måste hemlighålla den tickande katastrofen) medan själva konflikterna i regel handlar om att den lille vänlige mannen ska kunna hävda sig på jobbet eller liknande.
Konceptet att bygga serien kring en toffelhjälte ska enligt Myggan ha hittats på av Håge själv som var trött på att göra hustyranner.
Att överleva som förebild för lilla Fridolf är ett lustigt öde för en man som jag i övrigt bara sett i rollen som adlig hustyrann och maskulinitetskramare i hemmafrufrigörelsepamfletten ”Fram för lilla Märta”.
U.J.
LBO (Sköld)
Bara för att bekräfta den väl funna jämförelsen mellan Björn Gustafsson och Kurt Olsson.
My Ströbaek som är Björns agent på Blixten & co har sagt om Björn att hon inte varit med om något liknande i antal bokningsförfrågningar per dag sedan Kurt Olsson. Minns att jag rynkade pannan åt jämförelsen, men det stämmer säkert om man tänker efter.
Fred
Hmm… Trodde Anderssonskans Kalle-serierna började som filmer, men en kort stunds eftersökning visade att filmerna föregicks av en bok.
Ett annat lite udda exempel är väl däremot Janne Lundströms ’Johan Vilde’, som började i serieform och sedan blev böcker.
Clas
Nu är jag gammal nog att minnas tydligt när Kurtan dök upp första gången i Radio Göteborg och radio Sjuhärad. Det var runt 1981 och med Frank Gunnarsson som partner och Gunnarsson var ju som en nagel i ögat på alla (Sedan hittade Gunnarsson också Ronny Jönsson men det är en annan historia)
Därför skvätte avskyn över på Kurtan och han var inte populär i Göteborgs dagstidningar (GP och GT) där han betraktades som suspekt kryptokommunist.
Men efter ett tag gick hatet över. Speciellt när GT upptäckte att det kunde löna sig upplagremässigt, att skriva väl om honom.
/Clas
dr. No
Frans G. Bengtssons (glöm ALDRIG honom!) Röde Orm finns i min ägo som ljudbok, seriealbum, bok (även i utländsk översättning), svensk filmidé som om jag minns rätt avhandlats på denna eminenta blogg och, tyvärr, som vedervärdig hollywoodrippoffilm vilken inte egentligen har mycket med boken att göra.
Hur detta egentligen passar in här? Det vet jag inte riktigt. Det viktiga var väl egentligen parentesen i den första meningen: Glöm ALDRIG Frans G. Bengtsson! (Eller Ådalen)
Kalle Lind
dr No: helt ärligt finns det få saker som gör mej gladare än i kommentarer insmugna referenser till gammal skit man gjort (för icke invigda: Glöm aldrig Ådalen 31 var ett nummer jag och mina forna kompanjoner gjorde i radio förr i världen). Jag inbillar mej gärna att jag är den ende som minns. Valle gör det inte.
Feedback66
Framförde ni inte Glöm aldrig Ådalen 31-låten i TV också om jag minns rätt?
Kalle Lind
Feedback66: jag gissar att det är vad en sån som jag bör förvänta mej – läsare med gott minne för perifera händelser i svensk underhållning. Det är korrekt att Ådalen 31 framfördes i ett saligen bortglömt malmöprogram, kallat Extra allt. Guldstjärna.
Urban
Alla exempel är intressanta men när man diskuterar serie-spinoffer ska man kanske ändå göra vissa avgränsningar. Att Röde Orm blivit serie är kanske inte ett tecken på att han är het utan snarare på att Christenson tycker väldigt mycket om honom och att det finns fler i förlagssvängen och bland tänkta läsare som gör det. Där är det ju samma, avslutade historia som återberättas i ett nytt medium – lite på samma sätt som man gör nyinspelningar av gamla filmer (”gamla” är ett relativt begrepp – en ny version av Bodyguard finns snart i en dvd-rea-pall nära dig). Den vanligaste förklaringen är att det tillgängliggör verket ”för en ny generation” (alltså att dagens kids inte orkar se film i svart-vitt eller med skådisar de inte känner igen). Den bästa förklaringen är att det det är en sorts kärleksförklaring (som i fallet Röde Orm antar jag).
Den vanligaste anledningen är rimligtvis att kränga samma idé en gång till och inte behöva göra marknadsföring för att få folk att köpa biljett.
När det gäller Åsa-Nisse, Fridolf och Kurtan handlar det däremot om att fiktiva personer med delar av sitt sammanhang lyfts över i ett annat medium för helt nya historier som egentligen inte behöver ha så mycket med originalet att göra.
De är episodiska och utgår från ett visst ”nolläge”. – Fast just i det avseendet funkar inte jämförelsen med Åsa-Nisse något vidare.
Dessutom har förvandlingen -rätta mig om jag har fel – skett under filmernas glansdagar. (I vissa fall överlever det originalet.) Det är helt enkelt ett sätt att maximera tillgången på Nesse, Fridolf och Kurt. (Även kallat cash-in).
U.J.
rew
Vem fan gillar ejenkligen* Björn Gustafsson? En och annan förmodar jag, resten spelar med och låtsas fatta skämtet. En genuint slätstruken och medelmåttig komiker.
* (för att uttala det som Björn själv)
Biff Zongo
Jag köpte denna tidning!
Ska man skämmas? Jag vet inte, men jag tror att jag var lite för gammal för den redan som 13-åring.
Björn Jakobsson
Ska man vara lite petig så var radio-serien och filmerna om Lilla Fridolf INTE en spinoff på den tecknade serien. Först kom radioserien, sedan filmerna – och sist kom den tecknade serien.
Kalle Lind
Björn Jakobsson: fast nu tror jag nog att du läst övriga kommentarer slarvigt. Att Fridolf började i radio – och skapades i samarbete mellan Douglas Håge och Rune Moberg – nämns flera gånger ovan.
Ulf Börgesson
Den absolut mest smaklösa måste ändå vara serietidningen "Nacka", baserad på den högst verklige fotbollslegendaren. Började publiceras strax innan han dog, och förlaget tänkte faktiskt fortsätta efter hans bort gång. Se där ett uppslag för ett kulturgrävreportage!