Billy Butt är idag en knäckt och stukad man av klassiskt rättshaveristiskt snitt. En gång i tiden var han en galen skivbolagsdirektör, Bert Karlssons främste konkurrent och mannen som hittade Lisa Nilsson. Samt gav ut Loa Falkman, Tommy Körberg och Janne Malmsjö. Och skrev ”Vår julskinka har rymt”.
Liksom för Bert var Billys främsta arbetsredskap telefonen. Bägge lär de ha ringt dagligen till alla nöjesjournalister de kände och kände till, vilket kan ge en hint om varför de inte alltid hade tid över till sina produktioner.
Ändå blev Butt sur när tidningarna faktiskt skrev om honom. Detta eftersom tidningarna inte bara skrev att han var en gudabenådad kompositör som ledde ett klanderfritt skivbolag, utan också antydde i stora rubriker att han var en lurendrejare (och, ytterligare några år senare, ”nöjesprofil” med taskig klang).
Det var nåt med en guldskiva som Butt påstod att Lisa Nilsson eller möjligen Tommy Körberg fått, men där det vid närmre koll visade sej att Butt hade köpt de flesta plattorna själv (vilket inte riktigt räknas). Enligt Butt själv var det inte fråga om några skivor utan ”T-skjortor” (se kommentarerna) och alltihop var således ett fabricerat scoop.
”Avslöjaren” av denna ”skandal” var dåvarande Arbetets dåvarande nöjeschef, Tony Kaplan (inom parentes den enskilda människa jag retat mej mest på i livet, vilket beror på att 1) vi hade Arbetet i mitt barndomshem, 2) Tony Kaplan är den mest reaktionäre nöjesmurvel som krupit fram under en våt sten i skogen, och 3) jag trots allt haft ett ganska tryggt liv).
Butt hanterade irritationen över detta avslöjande så som vi alla skulle ha gjort: han gav ut en discosingel där han listade vilka nöjesmurvlar han gillade och inte.
När jag först kom till Sveriges land
då var jag galen
Kunde inte låta bli
biltelefonen
Jag ringde Magnus Jansson
och sen till Stefan Sjöström
Jag hade världens bästa grej
Ninni Jonsson hon är så snäll
Men ej Måns Ivarsson (den jäkeln)
Min bästa vän är ju Lars Anrell
Men även han kan
som Tony Kaplan driva
Med mej och min guldskiva
Men nu så gör jag en helt själv
De skriver bara skit
De tror att jag är silly
De kallar mej för parasit
Men jag är bara Billy
De skriver bara skit
De tror att jag är rutten
Men jag är ingen parasit
För jag är bara Butten
(Tal:) Jag är ingen parasit, jag är en snäll figur
Singeln kom dessvärre aldrig ut på marknaden, utan skickades till våra tabloider och den hedervärda kåren nöjesskribenter. Ett ex hamnade på Sveriges Radio. Så har jag fått låten i min ägo.
Ni behöver inte avundas mig.
Kalle Lind
Martin: det är det säkert. Förutsatt att man har ett tekniskt kunnande som inte jag har.
Martin
Är det möjligt att lägga upp låten i mp3-format eller så här på bloggen? Vore kul att höra den.
dr. No
Men det gör vi förstås ändå.
Trampe
Martin: Maila mig på fredrik.af.trampe@gmail.com så skickar jag dig låten.
Sprang på ett ex av singeln häromåret. Den är en stor favorit hos många i sunkadelickretsar. Fast jag har alltid haft för mig att det var en guldskiva för ”Stad i ljus” som Butt påstod att Körberg fått, som var orsaken till irritation.
Mårten
Billy Butt spelade också in låten ”Jag hatar din bil”, ett slags protestsång mot den världsberömda svenska avundsjukan.
Avundsjukan verkar dock främst komma från Billy Butt och rikta sig mot alla som har någon som helst musikalisk begåvning.
Anonymous
När jag läste låttexten kändes det som om Pontiak Johanzon låg bakom den.
Gorm Lind
Hej, såg i ett tidigare inlägg att du har döpt din son till Leonard Cornelius Lind. Det ett gammalt släktnamn i min släkt.. bara undrar om det råkar vara så att vi är släkt eller så?
Maila gärna gorm.lind@linema.com
Kalle Lind
Gorm Lind: jag vill verkligen understryka att min grabb heter Cornelis (efter Vreeswijk) och inte Cornelius (efter Knöös). Dessutom heter han faktiskt inte Lind, men det kunde ju inte du veta. Vi är kanske släkt, du och jag, men jag har aldrig hört talas om att vi har några andra Leonard. Den Lind-släkt jag kommer ifrån är inte särskilt gammal; min morfars far fick Lind som knektnamn.
Billy Butt
Hej – I din berättelse om Tony Kaplans ”avslöjande” om min påstådda falska guldskiva (1988) glömde du skriva en annan grej, nämligen att det hela var en journalistisk bluff från Tidningen Arbetets sida. En lastbil som höll på att leverera 2 st kartonger med T-skjortor till mitt kontor fotograferades. (Märkligt att en fotograf fanns utanför mitt kontor JUST I SAMMA ÖGONBLICK SOM LASTBILEN STOD DÄR) Jag köpte aldrig några egna skivor. Det hela var en påhitt – en lögn helt enkelt och mannen bakom detta var allas vår Bert Karlsson som i sitt krig mot min distributör Kjell Jansson (SGA) ringde och gav Kaplan storyn. Kaplan kollade ingenting. Det hela var en journalistisk bluff…. och de märkligaste var att kartongerna i bilden var inte ens skivkartonger – de var alldeles för stora för att vara de standard kartongerna som grammofonskivor förpackades i på den tiden. De innehölll T-shirts. Bluff -Bluff Kaplan! MvH Billy Butt
Kalle Lind
Billy Butt: jag blir väldigt glad att du bemödar dej att kommentera några tarvligheter som skrivs om dej på en obskyr blogg. Jag ska ärligt säja att jag inte gick till botten med historien utan bara försökte dra mej den till minnes i stora drag.
Jag vill verkligen understryka att jag inte tar ställning, eftersom jag inte har direkt på fötterna, men lever sen tjufem år tillbaka efter mottot ”Kaplans fiender är mina vänner”. Så vi tar din version för den sanna den här gången.